Höger Hjärtkammare

stationen är full av väskor stora som hus, och människor som har bråttom. det är snoriga barn, skrikandes, sovandes, skrattandes, gnällandes. jag går med mamma och pappa och moa och elias och vi har bråttom men hittar inte rätt perrong. tåget går om tre minuter, men mamma är positiv och pappa köper en tidning och nervositeten och ångesten klöser på mig inifrån och kan vi inte bara gå till tåget nu? jo säger mamma och pekar på ett tåg som rullar in på stationen. det rullar över en gammal dams väska och hon blir sur och skäller på konduktören. mamma muttrar om otacksamma resenärer och jag skyndar mig att kliva på. lättnad. när jag ser ut genom fönstret står mamma där och pratar med en kollega, när tåget börjar rulla! panik panik, stanna tåget! men vi är långt långt ute på landet, och tåget går fort. hur kom vi hit?

Moa, Elias och pappa verkar oberörda där de sitter mitt emot varandra och skojar, och jag gråter i panik "vi glömde mamma, hon missade tåget!" men pappa ser bara förvånat på mig och säger, "neej, hon klev på en vagn längre bak." men oron kliar i hela kroppen, så jag bestämmer mig för att gå längst bak för att hitta henne och stilla den. jag går långt och det är otroligt trångt i tåget. väskor och barn trängs om varandra, och tågväggen är plötsligt byggd av plankor. säten finns det inga, men jättestora fack som man kan lägga resväskan i. de facken är det meningen att man ska ligga i, men det är fullt av människor och jag ser inte mamma någonstans. plötsligt får jag för mig att ett av facken är mitt, och inser att det faktiskt bara är jag som ska åka, de andra vinkade ju av mig på stationen. jag öppnar ett fack, men där ligger en man och en kvinna i en filt och svettas. jag tittar på mannens blekfeta rygg och de får nästan inte plats, men han vänder sig om och stänger luckan utan ett ord.

jag klättrar över alla ryggsäckar som ligger på golvet för att ta mig in på toaletten och hämta - ja vadå? jag vet det inte, men vet att jag måste hämta det där vad det nu är.

jag kommer fram till dörren, knuffar upp den till en springa på tre centimeter och pressar mig igenom.

och kommer ut i en annan värld.

gräset vajar i vinden, sjunker, stiger, skrattar, leker gör vinden. den krusar vattnet, och vart kom det ifrån? vart kom vi ifrån? var vi här från början, och är det verkligen ett vi? vi är ett sällskap, och vi är på väg någonstans, men jag måste verkligen kissa. det spränger och bultar, och jag kan nästan inte gå, men jag måste. annars ser de hur det är fatt.

Vi kommer fram till en gård där de ska ha hästutställningar snart. hästar och människor, stall och stövlar och doften av landet, och där är ett boningshus. jag vet inte hur jag kommer dit, men jag pratar med en äldre dam i fina ridkläder. hon och en flicka ska ut och rida, men de ger mig beskrivning till ett litet hus med toalett. lätt. lättad kliver jag in, men inser i samma stund att det finns för många fönster. de tittar på mig utifrån, damen och flickan. deras blickar är granskande, vill att jag ska bli klar. fattar inte att jag inte vill att de tittar, kan inte kissa då. jag hänger upp en tröja, men den halkar ner, vill inte sitta kvar, och det finns fler fönster.

det är ingen toalett, inte ens ett dass. ett hål i golvet med en duk över. det är den man ska sikta på. jag är verkligen kissnödig nu, men de slutar inte stirra. och det gör ont ont ont.

plötsligt kan de inte se. och jag ska kissa, men det går över, är borta, och istället för att vara kissnödig börjar jag att onanera. jag tar på mina egna bröst som är små och lena, och plötsligt ser de igen. och jag ser mig själv utifrån, och jag är ful, skamlig, smutsig och ertappad. och allt blir svart.

gräset vajar i vinden. mina stövlar är leriga och det luktar som på landet, men vem har sagt att någonting någonsin stämmer överens med det man tror? och jag känner doften av vinden, och jag känner gräset genom stövlarna, och jag känner att jag verkligen, verkligen

måste kissa nu.

jag är så kall och tom och ensam. hela sommaren är snart förbi, och jag har badat... en gång. i maj.

jag har jobbat hela vackra sommaren, ska jobba mer i höst,
att jag får mycket pengar är en klen tröst.

jag vill bada i havet, i sjön, i ån, och tälta i en liten skog,
av jobb och trötta ögon har jag snart fått nog.

jag vill ströva runt i skogen utan mening, mål och tider att följa,
att jag är rastlös kan jag snart nog inte dölja.

jag har jobbat hela sommaren ut, ska jobba i löv och snö,
om ingen tar mig härifrån kommer jag att dö.

det susar inte i säven. det susar i mitt huvud. som ett tomt gammalt loft där spindelväv fått frodas och växa ifred från ilskna kvastar i händerna på en människa med städmani. som trägolv som aldrig blivit fernissat eftersom det ändå skulle landa ett sådant tjockt lager med damm att man inte skulle få njuta av glansen när solen lyser in genom ett smutsigt fönster, känns min näsa. den är tjock och svullen och fullständigt omöjlig att andas ur; men lyckas ändå med konsten att rinna.

att mina första dagar, ja veckor, av sommaren har varit färgade av förkylning är väl knappast någonting annat än ödets ironi. klart att de dagar som utgjör den tid av extas över att vara totalt fri mellan skolavslutningsbesvär och jobb inte blev något annat är snoriga pappersnäsdukar, känslig hud och en hosta som lever sitt eget liv.

det susar sannerligen inte i säven.

Hur många fingrar har alla människor på jorden sammanlagt? Ibland när jag tänker på gamla människor brukar jag undra hur de var som unga, och om de hade samma frågor som jag har nu, och i såna fall, om de fann några svar. Eller om de fortfarande letar. Jag kan inte tänka mig att leva så länge i ovisshet – att kanske dö i den – även om ovissheten är det enda man kan vara säker på alltid kommer att finnas där.

 

Ibland tänker jag på att jag skulle skriva ner varje svar jag tror mig ha funnit. Då skulle jag kunna gå igenom mina anteckningsböcker så fort jag kände mig osäker, och jag skulle veta precis vem jag varit och vad jag tänkt, för min hjärna skulle inte kunna drömma ihop en annan version. Jag tänker att det är för sent för mig att göra det nu, men å andra sidan kan det väl aldrig vara för sent för någonting någonsin. Det kommer alltid finnas saker som är för tidiga – en hemlighet som blir ohemlig, potatisen som kokat färdigt innan fisken ens kommit in i ugnen för att man pratade i telefonen, förlusten av någon man älskar. Men aldrig saker som är för sent på riktigt.

 

För en tid sedan – egentligen bara för några dagar sen – fick vi tillbaka ett brev som vi skrev till oss själva, och jag ställdes öga mot öga (igen) med min hopplösa förälskelse i Rasmus Lindsten. Och medan kaksmulor darrade på min kind och leendet jag haft när jag fick brevet sakta smälte ner i ett neutralt läge och flickorna omkring mig skrattade högre och högre började jag undra hur någonting sånt bara dör. Eller gror och blir något annat. Min uppenbara hjärtesorg fick mig nästan att må dåligt – hade jag verkligen gått omkring i flera månader och känt sådär? Numera känner jag en stor tomhet inuti, men det finns så många olika anledningar, till skillnad från vad jag kunde utläsa i mitt brev till mig själv. Jag bad mig själv att inte dö, att prata med Rasmus om vi sagt upp kontakten – jag hade till och med förberett för att hålla honom kvar i mitt liv så länge som möjligt genom det där brevet. Hur mycket tyckte jag egentligen om honom? Var det verkligen så mycket att när alla andra skrev om skolan och människorna omkring dem hade jag tagit tillfället i akt att se till att Jag aldrig glömde Rasmus? När jag tänker efter, så vet jag att jag inte vet någonting om vad jag tänkte. Men jag vet att om jag trodde att allting skulle gå åt helvete så fick jag rätt – men det betyder inte att jag fortfarande är kär i Rasmus. Och att jag inte är det betyder inte heller världens undergång. Jag har bara fattat större tycke för en platonisk vänskap än en rosendröm jag hade som barn. Jag antar att jag växte upp lite, och såg det hela i verklighetens lampljus.

 

Men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga.

Jag flyger genom ett tidlöst vakuum. Min kropp är en stor massa som kastar sig framåt eller bakåt. Blåaktiga gröna fenor som kämpar mot ett ingenting som samtidigt trycker mot alla muskler – hur blir det så? Hur kan någonting som inte existerar vara så bestämt? Jag är en enorm kompakt men samtidigt smidig muskelmassa som i vatten kan göra precisa och graciösa rörelser. I vatten är jag skönheten själv, men här – där Ingenting står i min väg – blir jag en krumbuktande osmidig varelse. Plötsligt slår mitt ansikte emot mjukt rullande vågor, sjöskum och tång omger mig när jag vräker mig ner i mitt rätta element med sikte på botten, det djupblå mörker som vilar långt ner under en skummig yta av kaos. Frihet. En känsla av att det går framåt, att jag är nära mitt mål, och hjärtat sväller i min enorma bröstkorg. Valsång och simma på rygg och är inte det där ett krillstim? En balettdansös som klyver vattnet med en enorm fart trots sega långsamma rörelser korsar min väg och jag följer efter. Balettdansösen är omgiven av bubblor som långsamt stiger mot ytan, och hennes sång är samstämmig med min och vi dansar och dansar och våra ben är långa och vackra. Och vi dansar.

I think it is because I believe everything they say to me, that I wither inside. I think it is because I miss that which makes one decide whether something is true or not, that I crumble up and break down and spiral inside disillusions.

I think it is that which makes me not a person, but a means of communicating between persons. A figure in the statistics, an element of disturbance and simply what makes a chain reaction wat it is.

It is that which makes me believe that I am strong, weak, big, small, worth the while, insane, sane and all in all just a particle in space that learned to question where they were headed.

"I would like to give you the ocean. I know it isn't mine to give away, but I would find a way. I would always find a way."

it is curious how the breathing of the ocean underneath you as you lay on top of a dock can make you feel so inexplicably at peace.

"I wouldn't want for you to become a thief, then what should I think of myself for wanting her?"

"I don't know, I already stole your kiss."

and the ocean breathes, like the lungs of the ground, a steady solid motion that has your imagination and sense of sensation floating into one.

"That was a gift."

and the ocean breathes

I mitt rum står sex stycken banan-lådor, och två av dem har jag redan fyllt med saker. men vad ska jag fylla de andra med? och var det nödvändigt att fylla en med mina gamla serietidningar? jag är medveten om att jag kommer att leva lite annorlunda jämfört med hur jag lever nu, men det lär väl knappast bli så att jag får mer tid till mitt förfogande? det är helt klart kortare restid i genomsnitt, men mat ska handlas, lagas och ätas, rum ska städas och hållas efter, och jobb måste jobbas. mycket dessutom.

Jag har tittat på mina möbler, mina kläder, och min lön, och planerat efter dem, men nu vill jag helt plötsligtt ta med mig en årsgång av Bamse? och vad ska jag egentligen med gamla kuvert, tidningar, brev, burkar och garnnystan till? Jag har inte använt dem på år. Jag kanske är rädd för att atmosfären ska bli annorlunda. men det är ju det jag har längtat efter, eller hur? det är ju det som jag gått och väntat på att få uppleva!

jag har fyra bananlådor kvar, och de kommer fyllas med koppar och snören och färgburkar som torkat ihop för länge sen. de kommer fyllas med handdukar, badrumsprylar, påslakan, örngott och nostalgiska dofter och minnen. och sen kommer de att packas upp i en fin, men ack så främmande, lägenhet.

jag vill verkligen flytta. jag skulle kunna köra dit alla mina grejer i morgon. men jag mår lite illa över att ta det där steget ut ur barndomshemmet. ut ur barndomen. jag kommer att flytta till mitt andra hem någonsin, och det här har jag bott i i nästan nitton år. jag vet bara hur man lever på det sättet, jag har aldrig bott i stan. jag har alltid kunnat gå ut och vara för mig själv, prata högt i skogen och cykla kilometer efter kilometer utan att träffa på fler än fem personer. nu kommer jag att andas dem i nacken när jag kliver utanför dörren. hur lever man så? får man fortfarande sitta på taket och filosofera mitt i natten, eller ringer någon polisen då? måste jag hälsa på min granne varje morgon, eller kommer de att koppla en halv-nelson på mig och slunga ut mig i trapphuset om jag ber att få låna en kopp socker? jag känner ju egentligen inte samhället så bra, jag har alltid bott på utkanten.

Jag vill verkligen flytta, men jag har fortfarande bara packat två bananlådor.

Jag är lite rädd att jag inte kommer vara samma person. jag kommer att jobba, och sakta men säkert kommer jag att slukas av deras system och pappersarbeten och förbud och påbud och allt det därsom jag inte vill vara en del av. allt det där som, om den fria viljan existerade, inte skulle existera i min värld. jag kommer att sugas in i en värld där man inte alls kan byta sina kålhuvuden mot en hink havre. där man inte kan be folk att hjälpa en med huset utan att de vill ha betalt. en värld som är styrd av siffror, pengar som inte längre är pengar. men den historian är något som jag kan tänka på en annan gång.

för nu ska jag bete mig som alla andra vanliga människor, och se till det som ligger närmast jorden. och jag vill verkligen flytta nu.

någonting gick sönder för flera månader sen, och nu kan jag inte hålla ihop det längre. jag har ockuperat mig med så mycket så länge, och jag kan inte ens sätta ord på det jag flyr ifrån.

"Human life must be some kind of mistake. The truth of this will be sufficiently obvious if we only remember that man is a compound of needs and necessities hard to satisfy; and that even when they are satisfied, all he obtains is a state of painlessness, where nothing remains to him but abandonment to boredom. This is direct proof that existence has no real value in itself; for what is boredom but the feeling of the emptiness of life?"

-Arthur Schopenhauer

du kan skrika på mig, du kan göra vad du vill. för när det kommer till kritan ser vi ändå olika ut inuti, och triviala eller självklara saker för dig, är det inte för mig. det är dumt. men det är fortfarande det jag känner. det spelar ingen roll att du ha hundra åsikter om hur dum jag är, eller hur många filosofer du kan citera. det spelar ingen roll.

snart är den här novellen slut.

Jag ser dem när hon sitter med fötterna på instrumentbrädan. jag ser hennes fingrar, hennes hår, hennes jacka. jag hör hennes skratt, hennes röst, hennes känsla av att vara hemma.

gensvar. hon fick gensvar sa hon.

Jag ser hans händer mot ratten, hans knä, hans ögon. jag hör hans argument och hans skratt och hur road han är av hennes tankar.

jag vill inte att det ska vara konstigt, sa han.

jag kommer ihåg hur jag inte kunde sova, hans andetag, hennes doft. jag minns handen på hennes midja, soffan, täcket, hur lång han var i jämförelse med henne.

jag minns köksfönstret som tydde sig så ofantligt stort i jämförelse med mig, hur soluppgången var långsam och plågsam, hur hjärtat var tomt.

jag minns henne när hon kröp ner, kröp efter, kröp in. jag minns hur han lät henne. hur jag inte vågade.

jag hör fortfarande oss när vi pratar i köket, och jag öppnar mitt hjärta lite lite grann. jag hör honom ställa den där frågan om ärlighet, och det enda jag kan tänka på är henne. att det inte handlar om mig, och hur allvarlig han var. hur jag inte vågade öppna mig om den frågan.

den enda frågan jag vill diskutera egentligen.

jag ser hur hon gör små saker för att vara med honom. saker som för mig är uppenbara.

gensvar. hon sa att hon hade fått gensvar, att hon inte hade trott det, eller varit beredd på det.

jag fick aldrig gensvar, och jag känner fortfarande likadant, och jag undrar om hon hade gjort samma sak.

jag undrar om hon verkligen känner för honom, eller om hon känner för hans gensvar.

och då hatar jag henne.

jag rensade i min garderob, och hälften av allt jag samlat på mig, hamstrat i min garderob, slängde jag ut på golvet. Moa fick ta vad hon ville, och resten stuvade jag in i garderoben där nere, den garderob där allt oönskat hamnat. (där jag borde hamna)

jag vet att vi har pratat om det. och att jag säger att jag inte vill vara kär i honom. men det är en sak att säga, och en annan att göra. och du säger att jag ska fälla dem som träd, men aldrig vilket. du säger att jag ska ta dem i flykten, men de springer väldigt fort. och ingen av dem duger när jag berättar om dem.

kanske känner vi dem bara på olika sätt.

för jag har nog inte slutat jaga efter den här. jag kastar mig fram genom livet, jag ramlar och famlar efter någonting att få fatt på, för jag måste rycka honom i rockärmen när han inte hör vad jag gör, när han inte ser vad jag säger.

jag kanske inte kunde få honom då, kanske inte nu heller, men jag har aldrig försökt. jag kanske skulle försöka. för vad ska jag säga till mig själv när jag ser mig i spegeln om tio år? att han var upptagen?

"förlåt, det var upptaget när jag ringde, så jag bestämde mig för att du inte vill ha ett samtal med mig."

"det var upptaget, så jag kissade i byxorna."

jag måste försöka en gång, för att se om jag landar på fötterna. för att se om jag har en bra hjälm. för att se.

för att se mig i ögonen.

men tills dess rensar jag ur min garderob.

vägen är mörk, och lamporna ljusa. det är musik i vår bil, jättehögt faktiskt, men det är tyst som i graven. hjärtat bankar bestämt och hårt, men inte snabbt. Hon säger att det var viktigt, att det inte gjorde något att låta mig vänta en halvtimme (som är fyrtio minuter, men det spelar ingen roll) istället för att ta med mig hem som hon sagt, för att hästarna måste in, och kan jag ha förståelse för det? egoism. skuldkänsla. hon trycker på alla knappar hon når, för hon vill så gärna nå, röra, veta, förstå. hon vet inte vad hon trycker på, men hon famlar efter fler, ramlar och slår sig på min tystnad som är lika kall som mina fingrar som varit ute i minusgrader i en halvtimme (som är fyrtio minuter, men spelar det någon roll?)

det osar i mig, för när man säger en sak och sedan gör en helt annan blir jag inte glad. speciellt inte nu, när jag inte ens känner mig som huvudkaraktären i min egen bok. jag vill inte, orkar inte bli omkringslängd, jag vill bara ha en förvarning för en gångs skull. jag orkar inte stå och vänta på någon som inte ringer och som sedan är jätteglad när de dyker upp en halvtimme efter att jag börjat undra vart de är (som är fyrtio minuter, och ja, det spelar stor jävla roll!) Jag vet att jag är bortskämd, och jag vet att jag är otacksam, men kan aldrig jag vara den som har rätt? varför är det okej att låta mig vänta, men inte andra, och inte tvärt om?

jag är alltid så kall, så vrång, så snäsig, vill aldrig dela med mig.

är allt hon gör fel?


jag hör hur hennes röst darrar, kan se framför mig hur hennes händer är nervösa, hennes ögon desperata. jag vet exakt hur hon ser ut, trots att jag stirrar ut genom rutan med tom blick medan jag försöker övertala mig själv att jag inte är en elak människa. jag hatar när hon låter sådär. jag är inte en elak människa.

hon försöker ju så gott hon kan, men jag är ändå alltid arg.

jag vill aldrig dela med mig till henne.

eller är det bara så att allt hon gör är fel?



det är inte bara du, jag vill bara inte dela med mig.



varför vill du inte det?






---------------------------------------------


för att jag inte vill förstöra dig mamma

jag sitter framför en blå skärm som surrar och surrar som en fluga på sommaren, och vill inget hellre än att skrika rakt ut. jag orkar inte stå till knäna i jobb som jag inte orkat säga nej till.

jag är så förbannat trött på att vara så svag i huvudet.

men någon måste göra det.

och någon måste vara jag, för om ingen gör det blir det inte gjort, men om jag gör allt blir ingen nöjd, för ingenting blir gjort om man försöker göra allt, men någon måste göra det. och ingen vill.

till slut murar man in sig i en tegelvägg när man travar travar av papper på hög, och man tuggar tuggar tuggar all gammal skit som lurar under sängen och som väntar på att få sätta sig som en klump i halsen som inte går att svälja; det är en kliché, och hur slemmigt det än låter så är det torrt och vasst och gör ont.

jag sitter och lyssnar på surret, och vet egentligen inte vad det är som låter. tankar som borde organisera möten, projekt, planer för framtida projekt, tankar som är viktiga, blir helt plötsligt sittande utanför en tjock glasvägg som hur mycket de än bankar vägrar att ge vika. deras blodiga små nävar bultar och bankar, deras arga små röster skriker och flåsar, för det är viktigt säger jag, viktigt!

men jag sitter tyst och stirrar. bilderna, texterna, allting på skärmen är av olika färger, uttänkta av designers för att tillfredsställa mig.

men för mig är allting blått. just den där nyansen av blått som får hjärnan att stanna. som får blodet att kava sig fram med vilja genom kroppen, för ingenting fungerar; allting har stängts av. den där nyansen av blått som mumlar, "du, vet du vad?  jag är en sommarhimmel mitt i vintern, och du har längtat efter mig hela ditt liv. varför lägger du dig inte bara ner i gräset och låter dagarna passera? ingen räknar dem ju ändå, ty det är minuter, sekunder som betyder något för dem. dagar, det har de slutat räkna sedan länge."

och jag vill så gärna ligga där, så gärna att jag inte sliter blicken från skärmen.

flugorna är egentligen fläktar, men inte för mig. för jag har stängt av nu, och även om jag inte gör det som måste göras, även om ingen kommer att bli nöjd, även om det viktiga står där bakom det tjocka glaset och slår sina arga händer blodiga, biter sig i fingrarna av frustration, och skriker tills deras lungor frätts;

vill jag bara sitta här en liten stund till.

hur dödar man en känsla? hur kan man se till att den aldrig någonsin kommer tillbaka, att minnet av den inte ens finns kvar?

för en känsla är ingen sak. en känsla är ingenting mer än tunn tunn luft, någonting som du inte kan ta på. abstrakta substantiv.

hur dödar man en känsla, utan att döda sig själv?