Innerrummet

min kropp är en liten såpbubbla, full av små känslor som hoppar hit och dit innanför väggarna. ibland ser man blått, och ibland lila, sen ser man rött, och sen ser man grönt.

jag tänkte på Rasmus och hur det känns som om vi glider ifrån varandra. hur jag har berättat den där hemska hemligheten som skulle vara gömd och glömd för alltid för att jag skulle kunna trampa på den ordentligt, men inte för honom. Rasmus är ju min stöttepelare. vad hände? är jag rädd? är jag bara dum? jag tror att jag kanske inte vill höra Rasmus tankar om det, för han känner mig bättre än de flesta. eller gör han det? gör jag det?

jag grät som ett barn när jag tänkte på att han nästan håller på att försvinna. att jag inte gör tillräckligt för att hålla honom kvar. att vi ändras, ständigt, som havet. att det växer en udde emellan oss, och jag kan inte se så tydligt hur vattnet ser ut på andra sidan. jag kan inte se jag kan inte se varför kan jag inte se?

jag hade behövt Rasmus tankar just nu. jag hade behövt höra hur jag gräver ner mig i killar, och att det här kanske inte är rätt, trots att jag vet det själv. jag måste bara få höra det från någon som vet hur jag varit tidigare. som sett att jag ändrats, om jag har det.

jag känner mig så liten och ensam .