fågelungar måste flyga ur boet
jag har skrivit sånger om dig, utan att du vet om det. jag har skrivit dem utan att jag vet om det. jag har levt mina dagar med dig i baktankarna. jag har dragit förhastade slutsatser angående dig. jag har ryckt till av ditt namn. jag letar efter dina egenskaper hos mig själv. jag letar efter dem i andra, dömer dem utefter dem.
jag är så trött på mig själv. för dig är jag bara ett barn, en fågelunge som du vill lära upp. du säger att jag är en på miljonen. men det handlar inte om kärlek. du vill bara visa mig vägen, få mig att stå på mina egna ben, men jag håller mig fastklistrad vid dig.
du är en av de viktigaste människorna i mitt liv. du visar mig det jag älskar, vi lever för samma sak du och jag. men jag vet ändå att det steg jag vill ta skulle rasera allt vi byggt upp om jag berättade om det för dig.
för jag är bara ett barn för dig. Trots det grät jag när du åkte. jag grät när jag trodde att vi skulle råka varandra i världen. jag grät när jag insåg att det inte var du. och när du sen hade kommit hem, och mina önskningar hade uppfyllts, när jag insåg innebörden av det, spändes hela min kropp som i ett skruvstäd av rädsla att det inte skulle vara sant.
och sen satt du där. och allt var lugnt. inga skrik, inga tårar, bara lättnad. jag höll dig då, och för två sekunder var jag hel.
jag vill inte göra det verkligt. samtidigt vill jag inget hellre. men verkligheten tas inte i åtanke i mitt huvud. jag tänker aldrig på det ur det perspektivet, det gör för ont när jag inser alla fel med det. när jag inser att så som mitt huvud har gjort det, så blir det aldrig.
ni prisar min kreativitet, min fantasi, min min min.
men ni vet inte hur ont den gör.
hur mycket ont den gör mig.
den skapar världar som inte finns, den presenterar för mig en verklighet som är omöjlig att uppnå. den torterar mig om natten med underbara känslor, fantastiska filmer som är så välregisserade att de ser ut som verkligheten. och sen vaknar jag. och räknar på fingrarna tills fingrarna tar slut, och gråter tills tårarna tar slut, och fryser tills jag inte orkar frysa mer.
jag har målat mitt hjärta svart för dig utan att du vet om det. jag har målat utan att jag själv har sett det. men det läcker och spricker, och snart kan jag inte hålla det här inne längre. jag vet inte ens om det är på riktigt.
men jag vill inte säga det högt, för då blir det en del av verkligheten som finns nu, en del som inte passar, en komplikation, en overkligt jobbig och sårbar punkt i min mur.
jag är så trött på mig själv. för dig är jag bara ett barn, en fågelunge som du vill lära upp. du säger att jag är en på miljonen. men det handlar inte om kärlek. du vill bara visa mig vägen, få mig att stå på mina egna ben, men jag håller mig fastklistrad vid dig.
du är en av de viktigaste människorna i mitt liv. du visar mig det jag älskar, vi lever för samma sak du och jag. men jag vet ändå att det steg jag vill ta skulle rasera allt vi byggt upp om jag berättade om det för dig.
för jag är bara ett barn för dig. Trots det grät jag när du åkte. jag grät när jag trodde att vi skulle råka varandra i världen. jag grät när jag insåg att det inte var du. och när du sen hade kommit hem, och mina önskningar hade uppfyllts, när jag insåg innebörden av det, spändes hela min kropp som i ett skruvstäd av rädsla att det inte skulle vara sant.
och sen satt du där. och allt var lugnt. inga skrik, inga tårar, bara lättnad. jag höll dig då, och för två sekunder var jag hel.
jag vill inte göra det verkligt. samtidigt vill jag inget hellre. men verkligheten tas inte i åtanke i mitt huvud. jag tänker aldrig på det ur det perspektivet, det gör för ont när jag inser alla fel med det. när jag inser att så som mitt huvud har gjort det, så blir det aldrig.
ni prisar min kreativitet, min fantasi, min min min.
men ni vet inte hur ont den gör.
hur mycket ont den gör mig.
den skapar världar som inte finns, den presenterar för mig en verklighet som är omöjlig att uppnå. den torterar mig om natten med underbara känslor, fantastiska filmer som är så välregisserade att de ser ut som verkligheten. och sen vaknar jag. och räknar på fingrarna tills fingrarna tar slut, och gråter tills tårarna tar slut, och fryser tills jag inte orkar frysa mer.
jag har målat mitt hjärta svart för dig utan att du vet om det. jag har målat utan att jag själv har sett det. men det läcker och spricker, och snart kan jag inte hålla det här inne längre. jag vet inte ens om det är på riktigt.
men jag vill inte säga det högt, för då blir det en del av verkligheten som finns nu, en del som inte passar, en komplikation, en overkligt jobbig och sårbar punkt i min mur.
Kommentarer
Trackback
