Innerrummet

jag tror att jag vet hur jag känner för dig.

och jag vet inte längre om det är dåligt eller bra.

så mycket förstörs, och så mycket kan bli fint.

men jag har ingen spåkula. jag vet inte vem du är. vad du är.

jag grät och klöste min kropp i vånda när jag tagit ut min frustration och trötthet på vår konversation.

jag skämdes som en hund.

men du bara kramade mig i det dunkla kakel-rummet och lyssnade på mina tankar.

ville du också laga det som jag kastat i golvet?

jag vill gärna tro det.