Livslågor, och hur lätt det är att lägga en filt på dem
kaklet i omklädningsrummet är vitt, lite grått, och ganska smutsigt på sina ställen. det lilla fönstret ovanför Tims huvud är mörkt, och duschrummet bredvid ger god akustik åt hans djupa röst. På bänkarna sitter laget och lyssnar på inledningen på kvällens möte. ingen är ombytt, för vi ska inte spela idag.
idag ska vi bara prata.
Tim berättar om hans reaktion på helgens match, om hur frustrerad han blev. hur han på vägen till Gotland insett att han kanske var den enda som kände så. att han inte hade rätt att vara arg.
vi går laget runt. vi berättar varför vi spelar just volleyboll, en tävlingsinriktad sport. vi berättar vad våra mål för oss själva och laget är.
och mitt hjärta sjunker ner i maggropen.
jag ska inte sticka under stol med vad jag sa, för jag älskar volleyboll. det är stöttepelaren i mitt liv, det som alltid känts bra när allt annat varit kaos. volleyboll har alltid kunnat rädda mig, och jag vill gå vidare, bli bättre. bli bäst.
på träningen gör jag allt jag kan för att bli bättre. jag pushar mig själv och andra, och förväntar mig att alla presterar runt 80 90 procent av deras förmåga varje träning, varje boll.
det är på match som jag mäter mig själv. det är på match som jag försöker bevisa att jag lärt mig något, och kan använda det. och förlorar vi matchen känner jag att jag har gjort fel. att jag inte gjort tillräckligt. att jag bara är en dum liten flicka med hopplösa drömmar.
och jag har inte vuxit alls.
men det som får mitt hjärta att sjunka, mitt ansikte att stelna, mitt hopp att falna, är mina lagmedlemmar.
som alla säger att de spelar för att det är roligt, och att det inte gör något om vi förlorar så länge vi spelade bra.
som säger att de ser realistiskt på saken, och inte förväntar sig att vi ska vinna, att vi ska klara det.
som på förhand bestämmer sig för att förlora, för att det inte gör så ont att bestämma sig för att vinna och bli överbevisad.
som säger att de inte vet.
och jag vet att jag inte ska känna så här, jag vet att jag ska fokusera på mina egna mål och drömmar.
men hur kan jag göra det när jag nästan är ensam om dem?
