Innerrummet

snön faller tyst och tung och klär höstens nakna grenar i ett täcke av sprödaste vitt. nu är den här. vintern. i kroppen svallar känslaorna omkring, kluvna och oavslutade och ofullbordade.

du rörde min hand och mitt knä idag och jag vet inte riktigt hur du ser på mig.

jag gräver ner mig själv i mina tavlor och mina skriverier, jag har lagt alla mina studier i ett annat skåp, låst och kastat bort nyckeln. innan jag får klarhet i det här kommer apatin att äta sönder mig och min arbetsro. arbetsoro.
mitt huvud spränger och trycker, mina ögon är glödande klot i mitt huvud och min näsa är en klump i mitt ansikte. gråt skrik och panik på insidan men du ser inget du ser inget du får inte se. hela huset är varmt och gosigt som ett litet djurs bo. nej vänta, jag glömde en sak. mitt rum är ett istorn. här inne stryker kung Bore utmed väggarna, golvet kyler mina fötter för vart steg jag tar, och längs ryggen smeker isvindar sakta.

jag önskar att du gjorde det istället.

i det här vädret förstörs jag lite. jag blir så liten och obetydlig, jag blir så oviss och så drömsk. jag hittar på saker för mig själv för att inte minnas att solen inte lyser längre. för att inte minnas mina isfingrar och gåshuden på mina bröst.

rädda mig, omslut mig, värm mig, stjäl mig. bortbortbort.