Innerrummet

hösten ligger grå och röd över fälten, smälter gräset och fuktar träden. solen skiner från en klarblå himmel, kyligt och vitt, och utanför mitt fönster blåser det snålt. vi tar på oss våra tjockaste tröjor som vi ärvt från någon vi inte känner och drar på oss gummistövlar och kängor. du håller min lilla vindbitna hand i din, och dina långa fingrar skyddar mina från kylan en stund. vi pratar inte om det. jag har inte kammat mig på morgonen, och vinden blåser håret hit och dit, mest i mitt ansikte. det är lite ojämnt, men du tycker att det är fint, så jag ändrar inte på det. på kvistarna sitter frosten fortfarande kvar på vissa ställen, och marken är omväxlande mjuk och hård.

det frasar i gräset under våra fötter när vi springer ikapp på fältet. vi vet inte vart vi ska, men det betyder ingentng. för förr eller senare kommer vi dit ändå.

vi skrattar åt det faktum att ingen skulle tro på oss om de såg oss nu. att människor läser in så mycket i så lite. vi skrattar åt att det är så lätt, att det är så litet och så enkelt. men inte det minsta simpelt.

ibland ser jag på dig som om jag vill kyssa dig. jag vill kyssa din själ. för du har räddat mig, och gjort mig rädd så många gånger.

men det betyder ingenting, för förr eller senare förstår du mig ändå.