Innerrummet

jag klöser mina armar i vånda men det släpper ändå inte. Inuti mig vittrar allting sönder, som en gammal stenmur som inte längre hålls upp av minnen och vinrankor och brinnande ljus. som en sandstrand som blir djupare och djupare, som ett par nya skor som för alltid får stå kvar på en hylla när det som ska fylla dem försvinner.

för det finns ingen som fyller mig. det finns ingen som binder mig uppe med långa gröna rep, och ingen tänder ljus för att hålla mig sällskap. I mitt rum är lamporna släckta, här råder ett kaos i mörkret. här råder allt och inget.

så jag klöser mina armar i duschen. min rygg och min mage, för dem kommer ingen att se. dem kommer ingen att smeka, så den får jag riva och härda och slita, precis som stenmuren, och rankorna, och stranden och skorna och och och.

runt runt runt går tankarna, som en karusell, som ett lottohjul där stjärnvinsten är ett tal som inte finns. I mina öron spelar en evighetsmelodi, och inget jackpot eller något bing bing bing lyder i de snäckor som mitt huvud försetts med, endast melankolins tomma ljud.

så jag klöser och klöser, men aldrig drar det blod, för min hud är mitt pansar, min sköld och mitt kevlar. det är en skyddsdräkt, kroppstät, ett skal av hårdhet som ingenting får komma innanför.

trots att jag vill, men jag vet inte mitt eget bästa.