Innerrummet

jag kan aldrig säkert veta om det är honom jag vill ha eller någon som är som honom.

eller om jag vill att han ska vilja ha mig.

för jag är oälskbar. jag är trasig och förstörd, frätt av min egen illvilja och dumhet. jag har spelat mina sista toner, det enda som återstår är en brusande tystnad innan knappen på kassettbandspelaren hoppar upp igen med ett klick. om du vänder på kassetten så kan du höra hela misslyckandet en gång till. nej tack.

jag vet vad jag skulle säga om han sa att han ville vara med mig. jag skulle säga nej. för jag är oälskbar. jag har stängt mina dörrar, jag har byggt murar av kevlar, dragit täcket över huvudet och släckt lampan för att ingen ska se att jag är här. jag är inte kapabel att bygga en ny värld där båda vi får plats. jag har slut på byggmaterial, nämligen. om jag släpper in någon nu, då faller allting. Då kan de se mina öppna sår, då kan de se vem jag är. och det vill jag inte, för när de ser vem jag är kommer de att vända sig bort i vämjelse.

du kommer hitta någon underbar

så synd att en tjej som du ska gå till spillo

nej tack. jag skulle besudla honom. jag går inte till spillo, jag hindrar honom från att göra det. jag hindrar alla från att göra det med mina murar, för giftigt avfall, det ska man inte gå nära. då kan man frättas sönder, och hur nyfiken man än är så tycker inte jag att det är värt det.

även om jag ibland bara vill vara någon annan i en annan del av världen som inte är oälskbar.