Innerrummet

Mitt hjärta är fyllt av små små regndroppar som bultar och hamrar på kamrarna. Det är vått, höst, mörkt och svart där inne, och mitt i allt simmar ett litet frö av längtan efter torr ödemark som sträcker sig längre än ögat når. Jag vill inte bo bland människor. Jag vill inte ha ett jobb. Jag vill inte vara en del av hysterin som sakta men säkert bygger pyramider i det etablerade samhället. Allt jag vill ha är en stuga som mina egna flisiga händer har byggt, och den eviga ödemarken. En dröm, ett luftslott och dammig luft på sommaren innan hösten kommer. En röd rök som kan vila i min famn och på terrassen en flagnad hammock med broderade dynor. Jag vill bygga min egen värld, inte bo i den trasiga som redan finns.

Vissheten är någonting som alltid kommer att gnaga på mitt skinn inifrån, och det är vissheten om att trots alla människor, alla resor och alla sånger är jag i slutändan alltid ensam. Jag är ensam i min kropp, i mitt liv, i världen, och till sist kommer jag även att vara ensam i min grav. Någon jag älskar nu kan jag ha glömt i morgon, och någon som talade till mig nyss kan ha vänt sin kappa när solen går upp. Den som säger ja nu säger nej sen. Jag är en kemikalie, en substans, en materia, en molekyl, en atom, en en en.

Jag är så väldigt liten. Så liten att det knappt syns, alls faktiskt. Jag syns inte på världskartan, och från rymden, där är jag ingenting, någonting som kan misstagas för en sten eller en liten partikel i ljuset bara. För någon med väldigt små ögon syns jag bra, ibland tar jag upp hela deras synfält till och med. Men för de som ser helheten och alltet är jag ingenting speciellt. och det är för dem jag skiner så desperat medan hjärtat fylls av vattendroppar.