mina sista barndomsdagar
I mitt rum står sex stycken banan-lådor, och två av dem har jag redan fyllt med saker. men vad ska jag fylla de andra med? och var det nödvändigt att fylla en med mina gamla serietidningar? jag är medveten om att jag kommer att leva lite annorlunda jämfört med hur jag lever nu, men det lär väl knappast bli så att jag får mer tid till mitt förfogande? det är helt klart kortare restid i genomsnitt, men mat ska handlas, lagas och ätas, rum ska städas och hållas efter, och jobb måste jobbas. mycket dessutom.
Jag har tittat på mina möbler, mina kläder, och min lön, och planerat efter dem, men nu vill jag helt plötsligtt ta med mig en årsgång av Bamse? och vad ska jag egentligen med gamla kuvert, tidningar, brev, burkar och garnnystan till? Jag har inte använt dem på år. Jag kanske är rädd för att atmosfären ska bli annorlunda. men det är ju det jag har längtat efter, eller hur? det är ju det som jag gått och väntat på att få uppleva!
jag har fyra bananlådor kvar, och de kommer fyllas med koppar och snören och färgburkar som torkat ihop för länge sen. de kommer fyllas med handdukar, badrumsprylar, påslakan, örngott och nostalgiska dofter och minnen. och sen kommer de att packas upp i en fin, men ack så främmande, lägenhet.
jag vill verkligen flytta. jag skulle kunna köra dit alla mina grejer i morgon. men jag mår lite illa över att ta det där steget ut ur barndomshemmet. ut ur barndomen. jag kommer att flytta till mitt andra hem någonsin, och det här har jag bott i i nästan nitton år. jag vet bara hur man lever på det sättet, jag har aldrig bott i stan. jag har alltid kunnat gå ut och vara för mig själv, prata högt i skogen och cykla kilometer efter kilometer utan att träffa på fler än fem personer. nu kommer jag att andas dem i nacken när jag kliver utanför dörren. hur lever man så? får man fortfarande sitta på taket och filosofera mitt i natten, eller ringer någon polisen då? måste jag hälsa på min granne varje morgon, eller kommer de att koppla en halv-nelson på mig och slunga ut mig i trapphuset om jag ber att få låna en kopp socker? jag känner ju egentligen inte samhället så bra, jag har alltid bott på utkanten.
Jag vill verkligen flytta, men jag har fortfarande bara packat två bananlådor.
Jag är lite rädd att jag inte kommer vara samma person. jag kommer att jobba, och sakta men säkert kommer jag att slukas av deras system och pappersarbeten och förbud och påbud och allt det därsom jag inte vill vara en del av. allt det där som, om den fria viljan existerade, inte skulle existera i min värld. jag kommer att sugas in i en värld där man inte alls kan byta sina kålhuvuden mot en hink havre. där man inte kan be folk att hjälpa en med huset utan att de vill ha betalt. en värld som är styrd av siffror, pengar som inte längre är pengar. men den historian är något som jag kan tänka på en annan gång.
för nu ska jag bete mig som alla andra vanliga människor, och se till det som ligger närmast jorden. och jag vill verkligen flytta nu.
Jag har tittat på mina möbler, mina kläder, och min lön, och planerat efter dem, men nu vill jag helt plötsligtt ta med mig en årsgång av Bamse? och vad ska jag egentligen med gamla kuvert, tidningar, brev, burkar och garnnystan till? Jag har inte använt dem på år. Jag kanske är rädd för att atmosfären ska bli annorlunda. men det är ju det jag har längtat efter, eller hur? det är ju det som jag gått och väntat på att få uppleva!
jag har fyra bananlådor kvar, och de kommer fyllas med koppar och snören och färgburkar som torkat ihop för länge sen. de kommer fyllas med handdukar, badrumsprylar, påslakan, örngott och nostalgiska dofter och minnen. och sen kommer de att packas upp i en fin, men ack så främmande, lägenhet.
jag vill verkligen flytta. jag skulle kunna köra dit alla mina grejer i morgon. men jag mår lite illa över att ta det där steget ut ur barndomshemmet. ut ur barndomen. jag kommer att flytta till mitt andra hem någonsin, och det här har jag bott i i nästan nitton år. jag vet bara hur man lever på det sättet, jag har aldrig bott i stan. jag har alltid kunnat gå ut och vara för mig själv, prata högt i skogen och cykla kilometer efter kilometer utan att träffa på fler än fem personer. nu kommer jag att andas dem i nacken när jag kliver utanför dörren. hur lever man så? får man fortfarande sitta på taket och filosofera mitt i natten, eller ringer någon polisen då? måste jag hälsa på min granne varje morgon, eller kommer de att koppla en halv-nelson på mig och slunga ut mig i trapphuset om jag ber att få låna en kopp socker? jag känner ju egentligen inte samhället så bra, jag har alltid bott på utkanten.
Jag vill verkligen flytta, men jag har fortfarande bara packat två bananlådor.
Jag är lite rädd att jag inte kommer vara samma person. jag kommer att jobba, och sakta men säkert kommer jag att slukas av deras system och pappersarbeten och förbud och påbud och allt det därsom jag inte vill vara en del av. allt det där som, om den fria viljan existerade, inte skulle existera i min värld. jag kommer att sugas in i en värld där man inte alls kan byta sina kålhuvuden mot en hink havre. där man inte kan be folk att hjälpa en med huset utan att de vill ha betalt. en värld som är styrd av siffror, pengar som inte längre är pengar. men den historian är något som jag kan tänka på en annan gång.
för nu ska jag bete mig som alla andra vanliga människor, och se till det som ligger närmast jorden. och jag vill verkligen flytta nu.
Kommentarer
Trackback
