Innerrummet

Jag ser dem när hon sitter med fötterna på instrumentbrädan. jag ser hennes fingrar, hennes hår, hennes jacka. jag hör hennes skratt, hennes röst, hennes känsla av att vara hemma.

gensvar. hon fick gensvar sa hon.

Jag ser hans händer mot ratten, hans knä, hans ögon. jag hör hans argument och hans skratt och hur road han är av hennes tankar.

jag vill inte att det ska vara konstigt, sa han.

jag kommer ihåg hur jag inte kunde sova, hans andetag, hennes doft. jag minns handen på hennes midja, soffan, täcket, hur lång han var i jämförelse med henne.

jag minns köksfönstret som tydde sig så ofantligt stort i jämförelse med mig, hur soluppgången var långsam och plågsam, hur hjärtat var tomt.

jag minns henne när hon kröp ner, kröp efter, kröp in. jag minns hur han lät henne. hur jag inte vågade.

jag hör fortfarande oss när vi pratar i köket, och jag öppnar mitt hjärta lite lite grann. jag hör honom ställa den där frågan om ärlighet, och det enda jag kan tänka på är henne. att det inte handlar om mig, och hur allvarlig han var. hur jag inte vågade öppna mig om den frågan.

den enda frågan jag vill diskutera egentligen.

jag ser hur hon gör små saker för att vara med honom. saker som för mig är uppenbara.

gensvar. hon sa att hon hade fått gensvar, att hon inte hade trott det, eller varit beredd på det.

jag fick aldrig gensvar, och jag känner fortfarande likadant, och jag undrar om hon hade gjort samma sak.

jag undrar om hon verkligen känner för honom, eller om hon känner för hans gensvar.

och då hatar jag henne.