det du inte vill höra och göra
jag sitter framför en blå skärm som surrar och surrar som en fluga på sommaren, och vill inget hellre än att skrika rakt ut. jag orkar inte stå till knäna i jobb som jag inte orkat säga nej till.
jag är så förbannat trött på att vara så svag i huvudet.
men någon måste göra det.
och någon måste vara jag, för om ingen gör det blir det inte gjort, men om jag gör allt blir ingen nöjd, för ingenting blir gjort om man försöker göra allt, men någon måste göra det. och ingen vill.
till slut murar man in sig i en tegelvägg när man travar travar av papper på hög, och man tuggar tuggar tuggar all gammal skit som lurar under sängen och som väntar på att få sätta sig som en klump i halsen som inte går att svälja; det är en kliché, och hur slemmigt det än låter så är det torrt och vasst och gör ont.
jag sitter och lyssnar på surret, och vet egentligen inte vad det är som låter. tankar som borde organisera möten, projekt, planer för framtida projekt, tankar som är viktiga, blir helt plötsligt sittande utanför en tjock glasvägg som hur mycket de än bankar vägrar att ge vika. deras blodiga små nävar bultar och bankar, deras arga små röster skriker och flåsar, för det är viktigt säger jag, viktigt!
men jag sitter tyst och stirrar. bilderna, texterna, allting på skärmen är av olika färger, uttänkta av designers för att tillfredsställa mig.
men för mig är allting blått. just den där nyansen av blått som får hjärnan att stanna. som får blodet att kava sig fram med vilja genom kroppen, för ingenting fungerar; allting har stängts av. den där nyansen av blått som mumlar, "du, vet du vad? jag är en sommarhimmel mitt i vintern, och du har längtat efter mig hela ditt liv. varför lägger du dig inte bara ner i gräset och låter dagarna passera? ingen räknar dem ju ändå, ty det är minuter, sekunder som betyder något för dem. dagar, det har de slutat räkna sedan länge."
och jag vill så gärna ligga där, så gärna att jag inte sliter blicken från skärmen.
flugorna är egentligen fläktar, men inte för mig. för jag har stängt av nu, och även om jag inte gör det som måste göras, även om ingen kommer att bli nöjd, även om det viktiga står där bakom det tjocka glaset och slår sina arga händer blodiga, biter sig i fingrarna av frustration, och skriker tills deras lungor frätts;
vill jag bara sitta här en liten stund till.
jag är så förbannat trött på att vara så svag i huvudet.
men någon måste göra det.
och någon måste vara jag, för om ingen gör det blir det inte gjort, men om jag gör allt blir ingen nöjd, för ingenting blir gjort om man försöker göra allt, men någon måste göra det. och ingen vill.
till slut murar man in sig i en tegelvägg när man travar travar av papper på hög, och man tuggar tuggar tuggar all gammal skit som lurar under sängen och som väntar på att få sätta sig som en klump i halsen som inte går att svälja; det är en kliché, och hur slemmigt det än låter så är det torrt och vasst och gör ont.
jag sitter och lyssnar på surret, och vet egentligen inte vad det är som låter. tankar som borde organisera möten, projekt, planer för framtida projekt, tankar som är viktiga, blir helt plötsligt sittande utanför en tjock glasvägg som hur mycket de än bankar vägrar att ge vika. deras blodiga små nävar bultar och bankar, deras arga små röster skriker och flåsar, för det är viktigt säger jag, viktigt!
men jag sitter tyst och stirrar. bilderna, texterna, allting på skärmen är av olika färger, uttänkta av designers för att tillfredsställa mig.
men för mig är allting blått. just den där nyansen av blått som får hjärnan att stanna. som får blodet att kava sig fram med vilja genom kroppen, för ingenting fungerar; allting har stängts av. den där nyansen av blått som mumlar, "du, vet du vad? jag är en sommarhimmel mitt i vintern, och du har längtat efter mig hela ditt liv. varför lägger du dig inte bara ner i gräset och låter dagarna passera? ingen räknar dem ju ändå, ty det är minuter, sekunder som betyder något för dem. dagar, det har de slutat räkna sedan länge."
och jag vill så gärna ligga där, så gärna att jag inte sliter blicken från skärmen.
flugorna är egentligen fläktar, men inte för mig. för jag har stängt av nu, och även om jag inte gör det som måste göras, även om ingen kommer att bli nöjd, även om det viktiga står där bakom det tjocka glaset och slår sina arga händer blodiga, biter sig i fingrarna av frustration, och skriker tills deras lungor frätts;
vill jag bara sitta här en liten stund till.
Kommentarer
Trackback
