sånt man tänker på klockan nolltvå trettio
Hur många fingrar har alla människor på jorden sammanlagt? Ibland när jag tänker på gamla människor brukar jag undra hur de var som unga, och om de hade samma frågor som jag har nu, och i såna fall, om de fann några svar. Eller om de fortfarande letar. Jag kan inte tänka mig att leva så länge i ovisshet – att kanske dö i den – även om ovissheten är det enda man kan vara säker på alltid kommer att finnas där.
Ibland tänker jag på att jag skulle skriva ner varje svar jag tror mig ha funnit. Då skulle jag kunna gå igenom mina anteckningsböcker så fort jag kände mig osäker, och jag skulle veta precis vem jag varit och vad jag tänkt, för min hjärna skulle inte kunna drömma ihop en annan version. Jag tänker att det är för sent för mig att göra det nu, men å andra sidan kan det väl aldrig vara för sent för någonting någonsin. Det kommer alltid finnas saker som är för tidiga – en hemlighet som blir ohemlig, potatisen som kokat färdigt innan fisken ens kommit in i ugnen för att man pratade i telefonen, förlusten av någon man älskar. Men aldrig saker som är för sent på riktigt.
För en tid sedan – egentligen bara för några dagar sen – fick vi tillbaka ett brev som vi skrev till oss själva, och jag ställdes öga mot öga (igen) med min hopplösa förälskelse i Rasmus Lindsten. Och medan kaksmulor darrade på min kind och leendet jag haft när jag fick brevet sakta smälte ner i ett neutralt läge och flickorna omkring mig skrattade högre och högre började jag undra hur någonting sånt bara dör. Eller gror och blir något annat. Min uppenbara hjärtesorg fick mig nästan att må dåligt – hade jag verkligen gått omkring i flera månader och känt sådär? Numera känner jag en stor tomhet inuti, men det finns så många olika anledningar, till skillnad från vad jag kunde utläsa i mitt brev till mig själv. Jag bad mig själv att inte dö, att prata med Rasmus om vi sagt upp kontakten – jag hade till och med förberett för att hålla honom kvar i mitt liv så länge som möjligt genom det där brevet. Hur mycket tyckte jag egentligen om honom? Var det verkligen så mycket att när alla andra skrev om skolan och människorna omkring dem hade jag tagit tillfället i akt att se till att Jag aldrig glömde Rasmus? När jag tänker efter, så vet jag att jag inte vet någonting om vad jag tänkte. Men jag vet att om jag trodde att allting skulle gå åt helvete så fick jag rätt – men det betyder inte att jag fortfarande är kär i Rasmus. Och att jag inte är det betyder inte heller världens undergång. Jag har bara fattat större tycke för en platonisk vänskap än en rosendröm jag hade som barn. Jag antar att jag växte upp lite, och såg det hela i verklighetens lampljus.
Men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga.
