Innerrummet

min kropp är en liten såpbubbla, full av små känslor som hoppar hit och dit innanför väggarna. ibland ser man blått, och ibland lila, sen ser man rött, och sen ser man grönt.

jag tänkte på Rasmus och hur det känns som om vi glider ifrån varandra. hur jag har berättat den där hemska hemligheten som skulle vara gömd och glömd för alltid för att jag skulle kunna trampa på den ordentligt, men inte för honom. Rasmus är ju min stöttepelare. vad hände? är jag rädd? är jag bara dum? jag tror att jag kanske inte vill höra Rasmus tankar om det, för han känner mig bättre än de flesta. eller gör han det? gör jag det?

jag grät som ett barn när jag tänkte på att han nästan håller på att försvinna. att jag inte gör tillräckligt för att hålla honom kvar. att vi ändras, ständigt, som havet. att det växer en udde emellan oss, och jag kan inte se så tydligt hur vattnet ser ut på andra sidan. jag kan inte se jag kan inte se varför kan jag inte se?

jag hade behövt Rasmus tankar just nu. jag hade behövt höra hur jag gräver ner mig i killar, och att det här kanske inte är rätt, trots att jag vet det själv. jag måste bara få höra det från någon som vet hur jag varit tidigare. som sett att jag ändrats, om jag har det.

jag känner mig så liten och ensam .

vem är du? vem är du som blir en trea i min statistik, som får mitt hjärta att hoppa till? vem är du som gömmer dig bakom en annan skärm i ett annat rum och läser mina tankar?

jag kallsvettas ibland när jag tänker på vem du är. vad du är? vad du tänker om mig?

det är som att klä av sig naken på ett fält och veta att någon tittar på en.

jag önskar att jag visste.

Han är snäll. han skickar sms till mig hela tiden. han är blyg.

jag blir lite förbannad.

men jag vet inte om jag utnyttjar honom för att jag vet att jag inte kan få dig.

är det okej, eller betyder det att jag är billig och elak?

jag får sova på saken.


Men ett vet jag säkert; för dig är jag en vän, en fågelunge, en ambitiös tokstolle.

fan ta dig för det

jag berättade om honom. litegrann. och du log, och var väldigt intresserad. jag kan inte läsa dig jag kan inte läsa dig jag önskar att jag kunde läsa dig.

fan.

det isar och ilar i mitt hjärta. jag vet ingenting om dig. jag vet ingenting om henne. jag vet inte ens om ni träffar varandra.

allt jag vet är att det har såtts ett frö.

och att det har grott.

behöver jag säga att det gör ont?

utanför huset ligger världen kall och snöig. det är ett hav, och där vill jag somna, domna bort.

och aldrig mera vakna.

Jag lyssnar runt på Oskar Linnros. runt runt runt, som en karussell. och jag vill så gärna tro att jag kan gå igenom eld, om bara för en kväll.

vad håller jag på med? vem tror jag att jag är? hur vet jag egentligen att jag har rätt? hur vet jag egentligen att jag inte är en korkad brud som inte kan bestämma sig? som klamrar sig fast vid minsta tecken på omtanke?

vad håller jag på med?

jag vill ha dig.
jag är din.
eller jag tror det. för jag vill det, eller hur? jag piskar min kropp när den längtar efter dina fingrar. det räcker med en klapp på axeln, jag skulle vara nöjd resten av dagen. men jag måste ständigt påminna mig själv om att vi inte är gjorda för att vara så som jag önskar. i mitt huvud finns en bild som inte är sann. i mitt hjärta finns en svart fläck. i mitt kalla mörka bröst fladdrar små starka fjärilar av lust. av kärlek. av hängivenhet. av längtan. av ångesten över att aldig aldrig aldrig få dig.

och trots att jag vill ha dig, ger jag mig åt den som vill lägga sina händer på mig. jag gör det, för jag vet hur ont det gör att stå och se på det man vill ha utan att få det en enda gång.

en gång. jag vill ha dig en gång.

och det är en gång för mycket. är det? ja det är det. för jag är oälskbar. man kan inte ha mig, för jag fungerar inte.

inte alls.

jag är så jävla trött på att vara ett barn. jag är så jävla trött på att ni skrattar åt mina drömmar och mål. jag är så jävla trött på att bli förbisedd av dig. jag är så jävla trött på att gräva ner mig i mig själv. jag är så jävla trött på mig.

jag är så jävla less på att kava mig fram i osäkerhet. jag är så jävla less på att säga ja till allt. jag är så jävla less på att lägga upp mig för dig utan att du ser. jag är så jävla less på att vara ett löskokt ägg inuti. jag är så jävla less på mig.

jag är så jävla färdig med att vara din kompis. jag är så jävla färdig med att stå stilla på samma ställe. jag är så jävla färdig med att jaga efter de jag inte förtjänar. jag är så jävla färdig med att aldrig vara jagad. jag är så jävla färdig med mig.

kaklet i omklädningsrummet är vitt, lite grått, och ganska smutsigt på sina ställen. det lilla fönstret ovanför Tims huvud är mörkt, och duschrummet bredvid ger god akustik åt hans djupa röst. På bänkarna sitter laget och lyssnar på inledningen på kvällens möte. ingen är ombytt, för vi ska inte spela idag.

idag ska vi bara prata.

Tim berättar om hans reaktion på helgens match, om hur frustrerad han blev. hur han på vägen till Gotland insett att han kanske var den enda som kände så. att han inte hade rätt att vara arg.

vi går laget runt. vi berättar varför vi spelar just volleyboll, en tävlingsinriktad sport. vi berättar vad våra mål för oss själva och laget är.

och mitt hjärta sjunker ner i maggropen.

jag ska inte sticka under stol med vad jag sa, för jag älskar volleyboll. det är stöttepelaren i mitt liv, det som alltid känts bra när allt annat varit kaos. volleyboll har alltid kunnat rädda mig, och jag vill gå vidare, bli bättre. bli bäst.
på träningen gör jag allt jag kan för att bli bättre. jag pushar mig själv och andra, och förväntar mig att alla presterar runt 80 90 procent av deras förmåga varje träning, varje boll.

det är på match som jag mäter mig själv. det är på match som jag försöker bevisa att jag lärt mig något, och kan använda det. och förlorar vi matchen känner jag att jag har gjort fel. att jag inte gjort tillräckligt. att jag bara är en dum liten flicka med hopplösa drömmar.

och jag har inte vuxit alls.

men det som får mitt hjärta att sjunka, mitt ansikte att stelna, mitt hopp att falna, är mina lagmedlemmar.

som alla säger att de spelar för att det är roligt, och att det inte gör något om vi förlorar så länge vi spelade bra.

som säger att de ser realistiskt på saken, och inte förväntar sig att vi ska vinna, att vi ska klara det.

som på förhand bestämmer sig för att förlora, för att det inte gör så ont att bestämma sig för att vinna och bli överbevisad.

som säger att de inte vet.

och jag vet att jag inte ska känna så här, jag vet att jag ska fokusera på mina egna mål och drömmar.

men hur kan jag göra det när jag nästan är ensam om dem?

jag tror att jag vet hur jag känner för dig.

och jag vet inte längre om det är dåligt eller bra.

så mycket förstörs, och så mycket kan bli fint.

men jag har ingen spåkula. jag vet inte vem du är. vad du är.

jag grät och klöste min kropp i vånda när jag tagit ut min frustration och trötthet på vår konversation.

jag skämdes som en hund.

men du bara kramade mig i det dunkla kakel-rummet och lyssnade på mina tankar.

ville du också laga det som jag kastat i golvet?

jag vill gärna tro det.

jag har skrivit sånger om dig, utan att du vet om det. jag har skrivit dem utan att jag vet om det. jag har levt mina dagar med dig i baktankarna. jag har dragit förhastade slutsatser angående dig. jag har ryckt till av ditt namn. jag letar efter dina egenskaper hos mig själv. jag letar efter dem i andra, dömer dem utefter dem.

jag är så trött på mig själv. för dig är jag bara ett barn, en fågelunge som du vill lära upp. du säger att jag är en på miljonen. men det handlar inte om kärlek. du vill bara visa mig vägen, få mig att stå på mina egna ben, men jag håller mig fastklistrad vid dig.

du är en av de viktigaste människorna i mitt liv. du visar mig det jag älskar, vi lever för samma sak du och jag. men jag vet ändå att det steg jag vill ta skulle rasera allt vi byggt upp om jag berättade om det för dig.

för jag är bara ett barn för dig. Trots det grät jag när du åkte. jag grät när jag trodde att vi skulle råka varandra i världen. jag grät när jag insåg att det inte var du. och när du sen hade kommit hem, och mina önskningar hade uppfyllts, när jag insåg innebörden av det, spändes hela min kropp som i ett skruvstäd av rädsla att det inte skulle vara sant.

och sen satt du där. och allt var lugnt. inga skrik, inga tårar, bara lättnad. jag höll dig då, och för två sekunder var jag hel.

jag vill inte göra det verkligt. samtidigt vill jag inget hellre. men verkligheten tas inte i åtanke i mitt huvud. jag tänker aldrig på det ur det perspektivet, det gör för ont när jag inser alla fel med det. när jag inser att så som mitt huvud har gjort det, så blir det aldrig.

ni prisar min kreativitet, min fantasi, min min min.

men ni vet inte hur ont den gör.

hur mycket ont den gör mig.

den skapar världar som inte finns, den presenterar för mig en verklighet som är omöjlig att uppnå. den torterar mig om natten med underbara känslor, fantastiska filmer som är så välregisserade att de ser ut som verkligheten. och sen vaknar jag. och räknar på fingrarna tills fingrarna tar slut, och gråter tills tårarna tar slut, och fryser tills jag inte orkar frysa mer.

jag har målat mitt hjärta svart för dig utan att du vet om det. jag har målat utan att jag själv har sett det. men det läcker och spricker, och snart kan jag inte hålla det här inne längre. jag vet inte ens om det är på riktigt.

men jag vill inte säga det högt, för då blir det en del av verkligheten som finns nu, en del som inte passar, en komplikation, en overkligt jobbig och sårbar punkt i min mur.

snön faller tyst och tung och klär höstens nakna grenar i ett täcke av sprödaste vitt. nu är den här. vintern. i kroppen svallar känslaorna omkring, kluvna och oavslutade och ofullbordade.

du rörde min hand och mitt knä idag och jag vet inte riktigt hur du ser på mig.

jag gräver ner mig själv i mina tavlor och mina skriverier, jag har lagt alla mina studier i ett annat skåp, låst och kastat bort nyckeln. innan jag får klarhet i det här kommer apatin att äta sönder mig och min arbetsro. arbetsoro.
mitt huvud spränger och trycker, mina ögon är glödande klot i mitt huvud och min näsa är en klump i mitt ansikte. gråt skrik och panik på insidan men du ser inget du ser inget du får inte se. hela huset är varmt och gosigt som ett litet djurs bo. nej vänta, jag glömde en sak. mitt rum är ett istorn. här inne stryker kung Bore utmed väggarna, golvet kyler mina fötter för vart steg jag tar, och längs ryggen smeker isvindar sakta.

jag önskar att du gjorde det istället.

i det här vädret förstörs jag lite. jag blir så liten och obetydlig, jag blir så oviss och så drömsk. jag hittar på saker för mig själv för att inte minnas att solen inte lyser längre. för att inte minnas mina isfingrar och gåshuden på mina bröst.

rädda mig, omslut mig, värm mig, stjäl mig. bortbortbort.

hösten ligger grå och röd över fälten, smälter gräset och fuktar träden. solen skiner från en klarblå himmel, kyligt och vitt, och utanför mitt fönster blåser det snålt. vi tar på oss våra tjockaste tröjor som vi ärvt från någon vi inte känner och drar på oss gummistövlar och kängor. du håller min lilla vindbitna hand i din, och dina långa fingrar skyddar mina från kylan en stund. vi pratar inte om det. jag har inte kammat mig på morgonen, och vinden blåser håret hit och dit, mest i mitt ansikte. det är lite ojämnt, men du tycker att det är fint, så jag ändrar inte på det. på kvistarna sitter frosten fortfarande kvar på vissa ställen, och marken är omväxlande mjuk och hård.

det frasar i gräset under våra fötter när vi springer ikapp på fältet. vi vet inte vart vi ska, men det betyder ingentng. för förr eller senare kommer vi dit ändå.

vi skrattar åt det faktum att ingen skulle tro på oss om de såg oss nu. att människor läser in så mycket i så lite. vi skrattar åt att det är så lätt, att det är så litet och så enkelt. men inte det minsta simpelt.

ibland ser jag på dig som om jag vill kyssa dig. jag vill kyssa din själ. för du har räddat mig, och gjort mig rädd så många gånger.

men det betyder ingenting, för förr eller senare förstår du mig ändå.

jag väntar och väntar, jag längtar och längtar. i mitt stilla sinne vill jag bara andas och leva här, i den stunden då vi är fjorton igen, nerbäddade i en säng tillsammans med alla de andra, och dina skuldror ligger så att jag kan klia dem.

jag står stilla i tiden på nådot underligt sätt, och lika underligt är morgonljusets makt över vad som är sanning. i de stunderna är jag förälskad igen. men i dagsljus förändras allt, du är hennes, jag är ensam, och jag vill inte längre ha dig.

och det känns precis lika fint som där och då, när vi delar täcke och drömmar.

jag vill ha dig. jag vill klösa mig in under ditt skinn och åla mig runt i ditt blodomlopp, sätta fart på allt som slumrar där inne. men jag får inte. Jag vill att du ska vilja ha mig bakom allas rygg, en destruktiv cirkel fylld av vår svartsjuka och smutsiga begär och jord under naglarna. Men det vill du inte. Jag vill spela charader för alla runt omkring oss och gå kilometer efter kilometer i mörka höstnätter och knacka på iskalla fönster, inga ord, inga tankar. Jag vill att du ska vilja ha mig. men jag har förstört mig själv, jag kommer aldrig vilja att du ska vara kär i mig. jag kommer aldrig att acceptera en hand på min mage eller en blick i samförstånd medan alla andra tittar bort. jag vill bara ha dig, och jag vill förstöra mig själv i dig. för jag vet att du skulle ta hand om mig. och du skulle inte gå sönder.

du är nämligen tusen gånger starkare än mig.

min kärlek är ingen riktig kärlek. jag kvävs om jag landar på ett rosa moln, jag klöser sönder tankar av silkestrådar och jag spottar min bittra galla över alla kärleksförklaringar. Jag fungerar bäst när vi är berusade och borta, reducerade till djur som inte tänker klart. jag går som en klocka i en spiral av depression, jag vet precis hur jag ska hantera det. jag drömmer att jag är ditt tidsfördriv, och jag skulle ge vad som helst för att få vara det. och när du hittar hon som är din, då ska du säga stopp och allt ska gå tillbaka till det som var innan, det som är nu. jag ska leva på de gånger jag fått ditt hjärta att rusa, och jag ska tyna bort med dem inuti medan mitt skal fortsätter som förut.

smaken av bitter förtvining ska pulsera i mina målningar, men du ska leva lycklig, oförstörd.

du är nämligen tusen gånger starkare än mig.

och då ska jag sluta vilja ha dig.

jag klöser mina armar i vånda men det släpper ändå inte. Inuti mig vittrar allting sönder, som en gammal stenmur som inte längre hålls upp av minnen och vinrankor och brinnande ljus. som en sandstrand som blir djupare och djupare, som ett par nya skor som för alltid får stå kvar på en hylla när det som ska fylla dem försvinner.

för det finns ingen som fyller mig. det finns ingen som binder mig uppe med långa gröna rep, och ingen tänder ljus för att hålla mig sällskap. I mitt rum är lamporna släckta, här råder ett kaos i mörkret. här råder allt och inget.

så jag klöser mina armar i duschen. min rygg och min mage, för dem kommer ingen att se. dem kommer ingen att smeka, så den får jag riva och härda och slita, precis som stenmuren, och rankorna, och stranden och skorna och och och.

runt runt runt går tankarna, som en karusell, som ett lottohjul där stjärnvinsten är ett tal som inte finns. I mina öron spelar en evighetsmelodi, och inget jackpot eller något bing bing bing lyder i de snäckor som mitt huvud försetts med, endast melankolins tomma ljud.

så jag klöser och klöser, men aldrig drar det blod, för min hud är mitt pansar, min sköld och mitt kevlar. det är en skyddsdräkt, kroppstät, ett skal av hårdhet som ingenting får komma innanför.

trots att jag vill, men jag vet inte mitt eget bästa.

jag kan aldrig säkert veta om det är honom jag vill ha eller någon som är som honom.

eller om jag vill att han ska vilja ha mig.

för jag är oälskbar. jag är trasig och förstörd, frätt av min egen illvilja och dumhet. jag har spelat mina sista toner, det enda som återstår är en brusande tystnad innan knappen på kassettbandspelaren hoppar upp igen med ett klick. om du vänder på kassetten så kan du höra hela misslyckandet en gång till. nej tack.

jag vet vad jag skulle säga om han sa att han ville vara med mig. jag skulle säga nej. för jag är oälskbar. jag har stängt mina dörrar, jag har byggt murar av kevlar, dragit täcket över huvudet och släckt lampan för att ingen ska se att jag är här. jag är inte kapabel att bygga en ny värld där båda vi får plats. jag har slut på byggmaterial, nämligen. om jag släpper in någon nu, då faller allting. Då kan de se mina öppna sår, då kan de se vem jag är. och det vill jag inte, för när de ser vem jag är kommer de att vända sig bort i vämjelse.

du kommer hitta någon underbar

så synd att en tjej som du ska gå till spillo

nej tack. jag skulle besudla honom. jag går inte till spillo, jag hindrar honom från att göra det. jag hindrar alla från att göra det med mina murar, för giftigt avfall, det ska man inte gå nära. då kan man frättas sönder, och hur nyfiken man än är så tycker inte jag att det är värt det.

även om jag ibland bara vill vara någon annan i en annan del av världen som inte är oälskbar.

Jag vet att jag gjorde mitt bästa. eller gjorde jag? var jag inte lite sämre än alla andra? hur ska jag kunna bedöma det, jag gjorde ju allt jag kunde på planen. men kanske var allt jag kunde idag inte allt jag kan över huvud taget. Hur kan jag vara säker på att jag faktiskt kan? det kan ju har varit tur och tillfälligheter som spelat till min fördel.

solen lös som ett gyllene klot in i minibussen på den långa vägen hem, och jag önskade att jag kunde sitta längst fram och prata med Tim. jag önskade att jag var den som kunde yppa mina farhågor om att inte räcka till. för när ska jag göra det? jag orkar inte alltid vara den som skojar och peppar, som är där, som kramas, som skrattar och skojar. jag vill bli peppad. jag vill bli kramad. jag vill veta att jag duger. om jag duger.

för ibland tror jag inte att jag gör det.

utanför lös solen, men inuti började en oro att gnaga, en missnöjsamhet att skava och en bisterhet att bryggas. som lava, som galla, som rinner istället för blod. får inte jag vara osäker? kan inte jag få stå i mitten och få förklarat för mig att jag gjorde bra ifrån mig? kan jag få vara alldeles vanlig, bara en enda gång?

Mitt hjärta är fyllt av små små regndroppar som bultar och hamrar på kamrarna. Det är vått, höst, mörkt och svart där inne, och mitt i allt simmar ett litet frö av längtan efter torr ödemark som sträcker sig längre än ögat når. Jag vill inte bo bland människor. Jag vill inte ha ett jobb. Jag vill inte vara en del av hysterin som sakta men säkert bygger pyramider i det etablerade samhället. Allt jag vill ha är en stuga som mina egna flisiga händer har byggt, och den eviga ödemarken. En dröm, ett luftslott och dammig luft på sommaren innan hösten kommer. En röd rök som kan vila i min famn och på terrassen en flagnad hammock med broderade dynor. Jag vill bygga min egen värld, inte bo i den trasiga som redan finns.

 

Vissheten är någonting som alltid kommer att gnaga på mitt skinn inifrån, och det är vissheten om att trots alla människor, alla resor och alla sånger är jag i slutändan alltid ensam. Jag är ensam i min kropp, i mitt liv, i världen, och till sist kommer jag även att vara ensam i min grav. Någon jag älskar nu kan jag ha glömt i morgon, och någon som talade till mig nyss kan ha vänt sin kappa när solen går upp. Den som säger ja nu säger nej sen. Jag är en kemikalie, en substans, en materia, en molekyl, en atom, en en en.

 

Jag är så väldigt liten. Så liten att det knappt syns, alls faktiskt. Jag syns inte på världskartan, och från rymden, där är jag ingenting, någonting som kan misstagas för en sten eller en liten partikel i ljuset bara. För någon med väldigt små ögon syns jag bra, ibland tar jag upp hela deras synfält till och med. Men för de som ser helheten och alltet är jag ingenting speciellt. och det är för dem jag skiner så desperat medan hjärtat fylls av vattendroppar.