hur hur hur och jag behöver inte det här nu
hur dödar man en känsla? hur kan man se till att den aldrig någonsin kommer tillbaka, att minnet av den inte ens finns kvar?
för en känsla är ingen sak. en känsla är ingenting mer än tunn tunn luft, någonting som du inte kan ta på. abstrakta substantiv.
hur dödar man en känsla, utan att döda sig själv?
för en känsla är ingen sak. en känsla är ingenting mer än tunn tunn luft, någonting som du inte kan ta på. abstrakta substantiv.
hur dödar man en känsla, utan att döda sig själv?
nej, fan heller
jag är en smutsig människa
en sekund av mina tankar
starkare starkare starkare är känslan av att vilja rymma. jag vill inte vare en del av det här. jag har aldrig bett om det.
jag har hört att det som inte går att ändra på måste man stå ut med. fel, jag har läst det. men när vet jag att det inte går att ändra? när jag inte kommer längre för att jag använder fel metoder? men borde då inte de metoder som jag inte tänkt på fungera? för jag kan ju inte hinna tänka ut allt man kan prova. eller är det när jag slutat försöka? har jag inte då bara gett upp? hur vet jag när det inte går att ändra på?
är det här ett test? vad är det som testas? eller är det här kanske det enda testet i världen som man inte kan fuska i, eftersom det inte finns något facit? fast om det inte finns något facit, hur vet jag då om det är ett test eller om jag klarat det eller inte?
alltså är det inte ett test.
det är inte ett test.
men om det inte är det, vad är det då?
och om det är det, måste svaren till testet finnas någon stans. det är inget test om det inte finns svar, eller facit, eller riktilinjer för godkänt och icke godkänt.
runt runt runt jag är en karusell
jag vill inte tänka på det här. eller det där. eller på dig. eller på honom. eller på henne. vilka är de? vem som helst.
vem som helst som är frälst, som inte går på räls.
kärlek kommer slita oss itu. igen. igenigenigen. hur då? för kärlek är en känsla, och känslor är inte konkreta. hur vet jag ens att de känslor som jag har finns i någon annan? det är bara en massa kemikalier som reagerar med varandra, och så vitt jag vet har vi alla en unik uppsättning kemikalier i vår kropp. det ena överväger det andra som reglerar det tredje, och och och-
borde det inte kännas lite olika då?
den enes kärlekskramper är en annans.... kärlkramp.
runt runt runt jag är en tumlare i havet, åh låt mig vara en tumlare i havet. runt runt runt.
ibland vet jag inte hur jag ska förklara vad jag känner. hur jag tänker. så jag skriver till mig själv, och jag skriver till allt som tror sig förstå.
är det här ett test?
jag har hört att det som inte går att ändra på måste man stå ut med. fel, jag har läst det. men när vet jag att det inte går att ändra? när jag inte kommer längre för att jag använder fel metoder? men borde då inte de metoder som jag inte tänkt på fungera? för jag kan ju inte hinna tänka ut allt man kan prova. eller är det när jag slutat försöka? har jag inte då bara gett upp? hur vet jag när det inte går att ändra på?
är det här ett test? vad är det som testas? eller är det här kanske det enda testet i världen som man inte kan fuska i, eftersom det inte finns något facit? fast om det inte finns något facit, hur vet jag då om det är ett test eller om jag klarat det eller inte?
alltså är det inte ett test.
det är inte ett test.
men om det inte är det, vad är det då?
och om det är det, måste svaren till testet finnas någon stans. det är inget test om det inte finns svar, eller facit, eller riktilinjer för godkänt och icke godkänt.
runt runt runt jag är en karusell
jag vill inte tänka på det här. eller det där. eller på dig. eller på honom. eller på henne. vilka är de? vem som helst.
vem som helst som är frälst, som inte går på räls.
kärlek kommer slita oss itu. igen. igenigenigen. hur då? för kärlek är en känsla, och känslor är inte konkreta. hur vet jag ens att de känslor som jag har finns i någon annan? det är bara en massa kemikalier som reagerar med varandra, och så vitt jag vet har vi alla en unik uppsättning kemikalier i vår kropp. det ena överväger det andra som reglerar det tredje, och och och-
borde det inte kännas lite olika då?
den enes kärlekskramper är en annans.... kärlkramp.
runt runt runt jag är en tumlare i havet, åh låt mig vara en tumlare i havet. runt runt runt.
ibland vet jag inte hur jag ska förklara vad jag känner. hur jag tänker. så jag skriver till mig själv, och jag skriver till allt som tror sig förstå.
är det här ett test?
saker jag inte kommer förbi
jag tycker att jag spelar bra. jag gör verkligen det.
jag tycker verkligen att jag är minst lika bra som Frida, och ibland är jag tillräckligt egoistisk att tycka att vi är bäst i laget, eller åtminstone att vi har den bästa inställningen.
men jag förstår inte.
hon kan vara borta i en dryg vecka, och ändå få spela en hel match på en position där hon aldrig varit förut. hon behöver inte ens försöka mer än nödvändigt för att lyckas med det hon vill. Till henne kommer möjligheterna som bin till honung och jag älskar henne och hon är en av mina bästa vänner och hon bryr sig verkligen.
men ibland hatar jag henne.
ibland hatar jag henne så fruktansvärt mycket.
jag tycker verkligen att jag är minst lika bra som Frida, och ibland är jag tillräckligt egoistisk att tycka att vi är bäst i laget, eller åtminstone att vi har den bästa inställningen.
men jag förstår inte.
hon kan vara borta i en dryg vecka, och ändå få spela en hel match på en position där hon aldrig varit förut. hon behöver inte ens försöka mer än nödvändigt för att lyckas med det hon vill. Till henne kommer möjligheterna som bin till honung och jag älskar henne och hon är en av mina bästa vänner och hon bryr sig verkligen.
men ibland hatar jag henne.
ibland hatar jag henne så fruktansvärt mycket.
vart är vi på väg, och varför är vi här?
det känns som om jag håller på att dö. det känns som om mina vingar är klippta, som om de sandpapprat mina fingertoppar, och stoppat mig i ett fack, numrerad bland tusen andra människor. de har plockat ut mina pupiller, knådat mig till en form som inte är min egentligen, stämplat mig med en pepparkaksform för att passa deras värld.
världen är en stum tegelstensvägg, och jag slår och slår och slår på den, men det enda som händer är att mina knogar blöder - mitt hjärta blöder. det känns som om jag vill flyga bortbortbort men de har tvingat in mig i en trädgårdsslang, och jag kommer inte ut, och det gör mig illamående. jag spyr och spyr min galla på deras system, deras inbitna dumma formulär och övervakningskameror, men de städar undan den utan att se på den och vad den egentligen betyder.
de låser in människor som inte mår bra.
de berövar människor rätten att ta sitt liv; rätten att leva.
de utestänger människor som vill vara en del av det helvete de byggt upp.
jag vill inte vara här. låt isarna smälta, jag sa smält smält smält, och vält vält vält deras piedistal. låt världen svämmas över av det som skapade dem, så som en kanin-mamma dödar sina ungar. låt havet - det hav som vi en gång kom upp ifrån - dränka det missbildade kryp som det skapat, för allt var ett misstag. skölj bort parasiten som lever på jordkroppen, låt vattnet som vi förorenat kväva den cancersvulst vi blivit.
det känns som om vi behöver dö.
världen är en stum tegelstensvägg, och jag slår och slår och slår på den, men det enda som händer är att mina knogar blöder - mitt hjärta blöder. det känns som om jag vill flyga bortbortbort men de har tvingat in mig i en trädgårdsslang, och jag kommer inte ut, och det gör mig illamående. jag spyr och spyr min galla på deras system, deras inbitna dumma formulär och övervakningskameror, men de städar undan den utan att se på den och vad den egentligen betyder.
de låser in människor som inte mår bra.
de berövar människor rätten att ta sitt liv; rätten att leva.
de utestänger människor som vill vara en del av det helvete de byggt upp.
jag vill inte vara här. låt isarna smälta, jag sa smält smält smält, och vält vält vält deras piedistal. låt världen svämmas över av det som skapade dem, så som en kanin-mamma dödar sina ungar. låt havet - det hav som vi en gång kom upp ifrån - dränka det missbildade kryp som det skapat, för allt var ett misstag. skölj bort parasiten som lever på jordkroppen, låt vattnet som vi förorenat kväva den cancersvulst vi blivit.
det känns som om vi behöver dö.
känslan av att vara den enda som inte är dum i huvudet
du frågar mig vad är det där men vad vet jag
kanske är det bara det jag kände idag
eller igår
om hundra år
vet ingen vad det var som sas
och jag är glad att du har frågat men vad menar du med vad
är det där?
om jag kunde säga vad det var skulle det inte vara här
då skulle alla dessa färger vara ord,
så många ord som kunde säga dig exakt
hur det känns
att vara jag
och att måla realistiskt kan de andra hålla på med
det är inte några träd som jag försöker rita av
det är för mig och inte dig som penseln dansar på panåen
och vad har väl du att göra med hur det känns
att vara jag
inuti mig
utanpå dig
hur kan en realistisk bild
av en anka säga
något
som inte en kamera kan
och om en kamera hade varit material
som på riktigt kunde fånga det som virvlar i min mage
hade jag då suttit här?
hela dagen
med en pensel som är kladdig
av att måla någonting som inte finns
som inte hörs
som bara känns
när nåt förstörs eller byggs upp
du kan ta med dig dina frågor och begrava dem idag
för om jag kunde visa dig med ord
hur det känns att vara jag
skulle jag inte sitta här
och att måla realistiskt kan de andra hålla på med
det är inte några träd som jag försöker rita av
det är för mig och inte dig som penseln dansar på panåen
och vad har väl du att göra med hur det känns
att vara jag
inuti mig
utanpå dig
hur kan en realistisk bild
av en anka säga
något
som inte en kamera kan
(det är inte det jag vill få fram)
kanske är det bara det jag kände idag
eller igår
om hundra år
vet ingen vad det var som sas
och jag är glad att du har frågat men vad menar du med vad
är det där?
om jag kunde säga vad det var skulle det inte vara här
då skulle alla dessa färger vara ord,
så många ord som kunde säga dig exakt
hur det känns
att vara jag
och att måla realistiskt kan de andra hålla på med
det är inte några träd som jag försöker rita av
det är för mig och inte dig som penseln dansar på panåen
och vad har väl du att göra med hur det känns
att vara jag
inuti mig
utanpå dig
hur kan en realistisk bild
av en anka säga
något
som inte en kamera kan
och om en kamera hade varit material
som på riktigt kunde fånga det som virvlar i min mage
hade jag då suttit här?
hela dagen
med en pensel som är kladdig
av att måla någonting som inte finns
som inte hörs
som bara känns
när nåt förstörs eller byggs upp
du kan ta med dig dina frågor och begrava dem idag
för om jag kunde visa dig med ord
hur det känns att vara jag
skulle jag inte sitta här
och att måla realistiskt kan de andra hålla på med
det är inte några träd som jag försöker rita av
det är för mig och inte dig som penseln dansar på panåen
och vad har väl du att göra med hur det känns
att vara jag
inuti mig
utanpå dig
hur kan en realistisk bild
av en anka säga
något
som inte en kamera kan
(det är inte det jag vill få fram)
gammalt groll och hur det färgar av sig på allt annat
min kropp är en liten såpbubbla, full av små känslor som hoppar hit och dit innanför väggarna. ibland ser man blått, och ibland lila, sen ser man rött, och sen ser man grönt.
jag tänkte på Rasmus och hur det känns som om vi glider ifrån varandra. hur jag har berättat den där hemska hemligheten som skulle vara gömd och glömd för alltid för att jag skulle kunna trampa på den ordentligt, men inte för honom. Rasmus är ju min stöttepelare. vad hände? är jag rädd? är jag bara dum? jag tror att jag kanske inte vill höra Rasmus tankar om det, för han känner mig bättre än de flesta. eller gör han det? gör jag det?
jag grät som ett barn när jag tänkte på att han nästan håller på att försvinna. att jag inte gör tillräckligt för att hålla honom kvar. att vi ändras, ständigt, som havet. att det växer en udde emellan oss, och jag kan inte se så tydligt hur vattnet ser ut på andra sidan. jag kan inte se jag kan inte se varför kan jag inte se?
jag hade behövt Rasmus tankar just nu. jag hade behövt höra hur jag gräver ner mig i killar, och att det här kanske inte är rätt, trots att jag vet det själv. jag måste bara få höra det från någon som vet hur jag varit tidigare. som sett att jag ändrats, om jag har det.
jag känner mig så liten och ensam .
jag tänkte på Rasmus och hur det känns som om vi glider ifrån varandra. hur jag har berättat den där hemska hemligheten som skulle vara gömd och glömd för alltid för att jag skulle kunna trampa på den ordentligt, men inte för honom. Rasmus är ju min stöttepelare. vad hände? är jag rädd? är jag bara dum? jag tror att jag kanske inte vill höra Rasmus tankar om det, för han känner mig bättre än de flesta. eller gör han det? gör jag det?
jag grät som ett barn när jag tänkte på att han nästan håller på att försvinna. att jag inte gör tillräckligt för att hålla honom kvar. att vi ändras, ständigt, som havet. att det växer en udde emellan oss, och jag kan inte se så tydligt hur vattnet ser ut på andra sidan. jag kan inte se jag kan inte se varför kan jag inte se?
jag hade behövt Rasmus tankar just nu. jag hade behövt höra hur jag gräver ner mig i killar, och att det här kanske inte är rätt, trots att jag vet det själv. jag måste bara få höra det från någon som vet hur jag varit tidigare. som sett att jag ändrats, om jag har det.
jag känner mig så liten och ensam .
