Innerrummet

stationen är full av väskor stora som hus, och människor som har bråttom. det är snoriga barn, skrikandes, sovandes, skrattandes, gnällandes. jag går med mamma och pappa och moa och elias och vi har bråttom men hittar inte rätt perrong. tåget går om tre minuter, men mamma är positiv och pappa köper en tidning och nervositeten och ångesten klöser på mig inifrån och kan vi inte bara gå till tåget nu? jo säger mamma och pekar på ett tåg som rullar in på stationen. det rullar över en gammal dams väska och hon blir sur och skäller på konduktören. mamma muttrar om otacksamma resenärer och jag skyndar mig att kliva på. lättnad. när jag ser ut genom fönstret står mamma där och pratar med en kollega, när tåget börjar rulla! panik panik, stanna tåget! men vi är långt långt ute på landet, och tåget går fort. hur kom vi hit?

Moa, Elias och pappa verkar oberörda där de sitter mitt emot varandra och skojar, och jag gråter i panik "vi glömde mamma, hon missade tåget!" men pappa ser bara förvånat på mig och säger, "neej, hon klev på en vagn längre bak." men oron kliar i hela kroppen, så jag bestämmer mig för att gå längst bak för att hitta henne och stilla den. jag går långt och det är otroligt trångt i tåget. väskor och barn trängs om varandra, och tågväggen är plötsligt byggd av plankor. säten finns det inga, men jättestora fack som man kan lägga resväskan i. de facken är det meningen att man ska ligga i, men det är fullt av människor och jag ser inte mamma någonstans. plötsligt får jag för mig att ett av facken är mitt, och inser att det faktiskt bara är jag som ska åka, de andra vinkade ju av mig på stationen. jag öppnar ett fack, men där ligger en man och en kvinna i en filt och svettas. jag tittar på mannens blekfeta rygg och de får nästan inte plats, men han vänder sig om och stänger luckan utan ett ord.

jag klättrar över alla ryggsäckar som ligger på golvet för att ta mig in på toaletten och hämta - ja vadå? jag vet det inte, men vet att jag måste hämta det där vad det nu är.

jag kommer fram till dörren, knuffar upp den till en springa på tre centimeter och pressar mig igenom.

och kommer ut i en annan värld.

gräset vajar i vinden, sjunker, stiger, skrattar, leker gör vinden. den krusar vattnet, och vart kom det ifrån? vart kom vi ifrån? var vi här från början, och är det verkligen ett vi? vi är ett sällskap, och vi är på väg någonstans, men jag måste verkligen kissa. det spränger och bultar, och jag kan nästan inte gå, men jag måste. annars ser de hur det är fatt.

Vi kommer fram till en gård där de ska ha hästutställningar snart. hästar och människor, stall och stövlar och doften av landet, och där är ett boningshus. jag vet inte hur jag kommer dit, men jag pratar med en äldre dam i fina ridkläder. hon och en flicka ska ut och rida, men de ger mig beskrivning till ett litet hus med toalett. lätt. lättad kliver jag in, men inser i samma stund att det finns för många fönster. de tittar på mig utifrån, damen och flickan. deras blickar är granskande, vill att jag ska bli klar. fattar inte att jag inte vill att de tittar, kan inte kissa då. jag hänger upp en tröja, men den halkar ner, vill inte sitta kvar, och det finns fler fönster.

det är ingen toalett, inte ens ett dass. ett hål i golvet med en duk över. det är den man ska sikta på. jag är verkligen kissnödig nu, men de slutar inte stirra. och det gör ont ont ont.

plötsligt kan de inte se. och jag ska kissa, men det går över, är borta, och istället för att vara kissnödig börjar jag att onanera. jag tar på mina egna bröst som är små och lena, och plötsligt ser de igen. och jag ser mig själv utifrån, och jag är ful, skamlig, smutsig och ertappad. och allt blir svart.

gräset vajar i vinden. mina stövlar är leriga och det luktar som på landet, men vem har sagt att någonting någonsin stämmer överens med det man tror? och jag känner doften av vinden, och jag känner gräset genom stövlarna, och jag känner att jag verkligen, verkligen

måste kissa nu.

jag är så kall och tom och ensam. hela sommaren är snart förbi, och jag har badat... en gång. i maj.

jag har jobbat hela vackra sommaren, ska jobba mer i höst,
att jag får mycket pengar är en klen tröst.

jag vill bada i havet, i sjön, i ån, och tälta i en liten skog,
av jobb och trötta ögon har jag snart fått nog.

jag vill ströva runt i skogen utan mening, mål och tider att följa,
att jag är rastlös kan jag snart nog inte dölja.

jag har jobbat hela sommaren ut, ska jobba i löv och snö,
om ingen tar mig härifrån kommer jag att dö.