Regnvatten

Hon hade aldrig varit särskilt snäll mot sig själv. Det var alltid något som var fel, som var skevt, som var för litet, för stort, för långt, för kort, knotigt, platt, fett, torrt. Kanske var det en anledning till att andra höll sig undan. Och kanske var de en anledning till att hon brydde sig mindre.

Och kanske eldade de bara i varandras ugnar.

Gräset var stelt av vit frost i topparna, och trädens bruna stammar var vita, och såg nästan ut som om de doppats i små små glasbitar. Men närmast marken var det fortfarande blött, och hennes bara fötter sjönk så mycket att brunt vatten sipprade fram mellan hennes frusna bleka tår och kittlade ovansidan av foten när hon trampade ut i myrmarken.

Hon kände inte att den kalla torra luften bet i hennes händer och haka under den blekgula himlen som indikerade att det ännu var tidigt på morgonen. Ej heller kände hon att hennes röda blus var alldeles för tunn för Novemberfrost. Hon kände ingenting. Hennes bröst var uppfylld av en tomhet som kanske hade gjort ont för länge sedan, men som nu endast var en del av den tomma vardagen hon levde i. Ögonen fäste inte någonstans, utan stirrade stumt framför henne, glömska inför det faktum att de tappat sikten av stigen hon gått på för en timme sedan.

Tid. Vad var väl tid? Människor tycktes inte kunna få nog av den. Hon hade för mycket av det, den var som stora tunga fotbojor av bly, släpandes efter hennes magra ben. Den skavde upp sår på hennes vader, hennes händer och hennes hjärta.

Det var olidligt att leva ett helt liv i väntan.

Marken var mjuk, och efter ett tag hade fötterna sjunkit så djupt i den att benen följde med och gjorde djupa sår i den blöta geggan av mossa och jord. Hon lade sig ner på rygg, brydde sig inte om att hennes blus blev brun på baksidan, att hennes hår som hon tvättat med omsorg kvällen innan blev besudlat. Ögonen stirrade alltjämt.

Hon sjönk sakta, i samma takt som den vita solen masade sig upp bakom träden. Några ensamma solstrålar stack henne på kinden och påminde henne om hur kall hon var. Hon log.

Det bruna myrvattnet smekte hennes tinningar, kröp sakta uppför hennes kinder, kittlade henne i mungiporna. Hon blundade medan hon sjönk under ytan, låg där i förundran över sin egen overksamhet och tittade genom murrigt vatten på solen som kommit sig ännu en bit upp på den kalla himlen.

Något drog henne i håret. Ryckte hennes huvud bakåt, tvingade hennes ansikte att förvridas i en stel grimas av smärta, fick hennes fingrar och tår att kröka sig i protest och för ett ögonblick drabbades hon av en panik som var så stark att den hotade att bryta henne på mitten. Hennes ögon kneps ihop.

Det var inte vått. Hade hon inte sjunkit? För bara en sekund sen hade hon kunnat svära på att hon gjort det, men nu visste hon inte längre. Hon hade gått ut för att ta sitt liv. Inte för att hon tänkte det – men hon visste det. Visste att hon hade lett för att det var sista gången hon skulle få känna solen mot skinnet. Lett för att hon visste att tomheten skulle försvinna ur henne.

Hon låg på rygg i någonting som verkade vara gräs. Hon kände ingen kyla längre, men inte heller någon värme. När hon satte sig upp kunde hon se sig om i vad som verkade vara ett fält. Det var ett litet fält, omgivet av vitblekt gräs, bruna små krulliga träd med lila små blad, och röd vallmo. Hon var inte där hon varit. Den här platsen var annorlunda, den var... overklig. En vind smekte hennes hår och kind, och för ett ögonblick kunde hon känna dofter som hon mindes att hon känt för länge sedan. Innan hon blev ett skal. På smala vita ben reste hon sig upp och följde efter vindpusten. Hon ville fånga den igen, hålla den i sin hand. I sin plötsliga iver snavade hon bland tuvorna, och doften var borta. Hon satt stilla på knä en stund och stirrade efter den, utan att se.

Hennes andedräkt steg som en fin rök från hennes läppar, blev till en dimma, och upplöstes igen. Plötsligt fästes hennes blick på någonting som inte verkade höra hemma i det besynnerliga landskapet.

En bit garn. Förundrad plockade hon upp den klarröda lilla tråden, och drog i den. Ingenting hände. Den satt fast någonstans. Djupt inne i henne väcktes någonting som slumrat alldeles för länge, en nyfikenhet, en vilja att ta reda på vart tråden satt fast och rycka loss den. Hon drog lite till, men den spändes bara. Hon följde den en bit i gräset, innan hon såg vart den satt fast. I marken. Den stack upp ur jorden, som om den växte där.

Garnet satt oerhört hårt i marken, och hon hann bli både svettig och utmattad innan någonting verkade vara på väg upp som en rot. Tråden ringlade vid hennes fötter när hon samlade sina sista krafter och drog. Någonting fick marken att höja sig, och spricka med ett ljud som när man skalar en apelsin. En rygg sprang upp ur jorden, följt av ett par axlar, ben, en nacke och mörkbrunt hår fullt av jord. Kroppen var som en nyfödd potatis, och pojken som den tillhörde rörde sakta på armar och ben. Han var naken.

Hon backade undan, med händerna för ögonen. Hon kände den pojken. Han bar på dofterna som hon alldeles nyss hade jagat, han bar håret som hon hade silat mellan fingrarna, han bar på händerna som en gång varit hennes. Men det var fel, han fanns inte mer. Borde inte finnas mer. Hon hade själv varit på begravningen, sett kistan genom tårarna som regnat på hennes finskor, lyssnat på talet som hållits och som inte alls kunde beskriva den sorg hon hade känt. Han var borta, men alltjämt var han här.

Han såg på henne, och hon fann att hon måste tala.

”Du är naken.”

”Jag vet.”

”Varför?”

Han såg med sina duvblå ögon på det röda garnet som låg vid hennes fötter.

”För att du har repat upp min tröja.” Det var tyst ett tag. Sedan log hon. Kanske hade hon sjunkit i alla fall? Kanske hade hon äntligen blivit av med tomheten som tryckt i hennes bröst? Kanske var det här slutet på hennes väntan?

”Var är vi?” Hennes fråga föll ut ur hennes mun, förstorades, och ekade tyst över fältet. Hon lät den fly. Hon visste trots allt redan svaret. Det stod skrivet på hans panna. I hans sätt att rynka ögonbrynen samtidigt som han log. Älskade, du vet vad du försökte göra.

Ja, hon visste. Men hade hon lyckats? Hon hade väntat sig stora moln, eller brinnande eld. Saker hon hört om sedan barnsben. Det här var inte vad hon hade väntat sig. Det bringade henne ur fattning, allt hon någonsin hade berett sig på spetsades på verklighetens spjut och kastades ut genom fönstret. Var det här hur det skulle vara? Var hon verkligen död?

”Nej.” Det plötsliga svaret fick henne att rycka till. Kunde han läsa tankar? Kunde kanske hon också göra det nu? Tanken var olustig.

”Hur vet du det? Jag kände själv hur jag sjönk.”

”Jag vet,” var hans svar, ”Men det var jag som drog dig hit.” En paus.

”Jag har inte alltid legat under jorden på det här viset. Det är bara så vi möts. Alla upplever det på sitt vis. Det är önskningar som blandas med minnen och dofter, och i den här världen finns bara dina egna. Och de har fritt spelrum att fylla dig med visioner och illusioner. Men jag är här.” Hans fingertoppar var varma mot hennes kalla kind, och det fick honom ironiskt nog att verka mer levande än henne.

”Varför?” Frågan kom från ingenstans, men i samma stund insåg hon att hon behövde veta. Varför hade han dragit ner henne? Varför var hon inte död? Hans ögon hade alltid varit hennes fönster in i en likasinnad människa. Hennes trygga hamn. Hans såg rakt in i hennes, och hon såg att han förstod vad hon menade.

”Jag kunde inte låta dig göra det. Det har inte gått en dag här utan att jag har önskat att jag hade varit med dig. Det har inte gått ett ögonblick utan att jag har hoppats att det bara är en dröm, att jag ska vakna upp i sängen på sjukhuset där jag somnade. Men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer vakna igen, aldrig på riktigt. Jag kommer aldrig få se solen, för det enda som lyser här är hoppets blå låga. Och jag kunde inte låta dig gå i graven utan att du fått tillbaka det liv du hade innan jag försvann. Jag kunde inte låta dig dö innan ditt liv var fullbordat.”

Det regnade på hennes fötter. Va? Hon ville inte titta, men hon visste att hon grät. Varför skulle han annars torka bort saltvattnet från hennes kinder? Skulle han annars le sådär mjukt som han gjort när de mötts?

Regnet slog mot hennes ansikte. Plitt plitt plitt. Ögonlocken var slutna mot den trasiga himlen, men hjärtat svävade högre än någonsin. ”Jag älskar regnet.” Den mörka rösten bar på ett leende som värmde hennes frusna fingrar som hon gömt i jackfickorna. Hon vände sina ögon mot honom, och tystnaden var det enda som hördes efter det. Hon älskade regn. Det var därför hon älskade honom.

Hon mindes. För en sekund blixtrade ögonblicket förbi och försvann, brann upp innanför hennes ögonlock. Långsamt började minnet av vem hon var innan hon blev ett skal att göra sig påmint. Ekot av ett skratt kittlade hennes öra, och hon insåg att det var hennes. Hon hade inte hört det på flera år, och känslan av saknad började bygga bo i hennes bröst. En längtan om att få skratta igen, att få se på världen med öppna ögon. Hur mycket tid hade hon slösat? Fotbojorna kändes inte längre som en verklighet, skavsåren bildade ärr istället.

”Kommer vi att mötas igen?” Hennes röst var torr och full av en enda önskan om ett jakande svar. Han nickade stumt. Hon tog ett par steg emot honom, höll hans hand som hade börjat blekna.

”Du måste gå nu.” Sa han.

”Jag vet.” Sa hon.

Hon böjde sig fram för att kyssa honom, men hennes läppar träffade tomma luften, och hon föll framåt i slow motion, sjönk ner i det vita gräset med vallmoblommor, genom den varma torra jorden.

Det var vått.

Solens bleka strålar kittlade hennes frusna kind och bet i hennes kalla fingrar. Frosten var kvar på träden, och lätta, fjuniga snöflingor singlade ner över marken och gav den ett vitt ljus. Hon reste sig upp ur det murriga vattnet, fäste ögonen på skogskanten och började röra sig framåt.

Hon hade ett skal att fylla.

(Det här är ett arbete gjort av mig för Cecilia Helber, Svensklärare. Får ej distribueras eller användas av annan part.)