once upon a time...
började jag ettan på gymnasiet. där fick jag lära mig hur man omvandlade decimaler till procent, hur man ritar perspektiv, samt hur stalking går till.

för det första så har objektet aldrig sitt riktiga namn, never. de kan ju höra när man pratar om dem. för det andra så är allt de gör underbart bra och bäst, och ens kompisar måste göra narr av det i form av balettkjolar.

nåväl, från ett ämne till ett annat.

för typ hundra år sen fyllde minsann en gosse år som inte har nämnts så mycket i denna blogg tidigare. Dat Duong nästlade sig på något mystiskt vis in i min umgängeskrets när jag kommenterade hans coola tröja på bilddagboken. jag vet, det luktar fjortis lång väg! hur som haver så är Dat i alla fall en hyvens kille som gärna pratar internet-skämt och hänger på 4-chan. han ritar som en galloperande gud jag hatar honom litelite för det. media programmet med samhällsinrikting på Anders Ljungstedts Gymnasuim har tuggat och spottat ut denne gosse som en fullfjädrad student, och nu vet jag inte alls åt vilket håll han är på väg åt -host- arbetslös -host-

egentligen känner jag inte Dat så himla väl, jag vet att han brukade gå runt i en täckjacka som såg ut som en sovsäck, att han gärna köper choklad på Preem men dricker kaffe svart och att han härmar sin lillasyster ganska dåligt på msn. men samtidigt så känns det som att även om man inte pratar med honom på hundra miljoner år så är det okej att bara knäppa på datorn och säga SHUUU. det blir liksom aldrig dåligt. brabrabra.

i alla fall, GRATTIS DAT! även om det är alldeles för sent, och även om du fyllde år innan Fanny. nu är du äntligen en gammal gubbe.


fråga inte ens. just accept it.

kvällen med Sigrid slutade lyckligt, och på stationen satt jag klockan tio över ett och väntade på tåget. det slog mig mitt i mina bryderier att StåhlFanny, min alldeles egna Raptor bebi, min robin, min chewbacca, min kryptonit-intoleranta bättre hälft, hade blivit vuxen. arton år.

ett sms skickades iväg och natten blev lite finare än vad den varit , vilket säger en hel del!

Fanny och jag förenades under Sigrids vingar, eller rättare sagt hennes allergiska reaktion på gräset bakom skolan under en gympa-lektion, och vi stannade kvar tillsammans med Pelle och Alex, och jag följde med Sigrid till akuten.

senare ville hon tacka oss med cupcakes och hallonsoda och en film, så en vacker dag klev vi på bussen mot Ekängen. dagen blev fin, Fanny välte Alex hallonsoda men det gjorde inget, och vi tittade på Paprika. gud vad bra den filmen är, gåshud! [bör uttalas med fricirkusartisten Katlas röst]

Fannys och min vänskap växte sig starkare och starkare bland fikadagar och subwaybesök och hemska möten med KE och Martin. efter ett tag var det självklart att det var min axel hon skulle smiska när hon kom till skolan, och jag stal lite av hennes tid genom att göra musik med henne i krokarna. hon är så bra att ha i närheten när man skapar, det måste vara hennes kreativa aura som sprider sig som en mjuk doft runt henne. omnomnomnom. hon är en ytterst påhittig tös (gös) som älskar att rita oroväckande saker, som älgmän med slimmade muskler. ungefär. hon brukar rita bajs på mig, men då lipar jag och skriver en dagens tistel i Bladet.

Blad. kom in i mitt liv tack vare (på grund av) Raptor. det var en helt vanlig lektion i kulturhistoria, och Kitte skulle dela ut lite papper. och fanny mimar BLAD och Kitte säger BLAD och helt plötsligt sitter jag inte på stolen. den där raptorjäveln har mig lindad runt lillfingret som spaghetti på en spade. hon är fan bäst. hon har nitton fölingar, så vad mer finns det att säga?

Fanny kröp under mitt skinn tidigt, och hon kröp djupt. mycket djupare än vad jag trodde först, mycket djupare än vad de flesta tror sig ha tagit sig ha gjort själva. Fanny har ålat sig runt i mitt blodomlopp, fnittrat i mitt hjärta och andats mina lungor. hon har öppnat mina ögon inför andra, inför mig själv, och inför världen ännu lite till.

jag ser fram emot att bli en gammal tant på en buss med dig, Grattis på födelsedagen Fanny!

Födelsedagarna står som spön i backen! en sjuttonåring är i alla fall Karin Wrigfors, mitt lilla gull. hon är en utomordentlig passare som jag träffade på volleybollplanen när Mathias hade hand om oss. gamla tider, fina tider. karin är solidarisk, trevlig och lite galen, och ses ofta tillsammans med Frida Cornelius. dessvärre åker Karin till London, men jag hoppas att hon håller uppe volleybollen och kommer igen när hon har pluggat klart bland tepåsarna och de sneda (men ack så charmiga) tänderna där borta! så grattis Karin, både till platsen i London och på födelsedagen!

en annan pärla som har fyllt år är Fia Persson, en glad och hoppig tjej som alltid är rolig att prata med, och som alltid vet hur man muntrar upp stämningen. Fia och jag träffades också genom volleybollen, och mer behöver kanske inte sägas? Hon är fin, Fia. GRATTIS!



varför har jag inga bra bilder på Karin och Fia? !

Ännu en av dropparna från årgång 1992 har fyllt kriterierna för att klassas som exquisite.

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAG NUMMER ARTON!

en liten overview av min och camillas bekantskap:

Första gången jag såg Cami hade hon illrosa hår. för mig var hon coolaste katten i stan, och jag såg fram emot att få träffa henne. hon hade en pirecing i ögonbrynet, en sån som jag inom kort skulle komma att göra.
Cami startade klubbar som "vi som är konstiga", "Piercad i ögonbrynet", "färgat hår!" allt eftersom dagarna gick, och NEJ, det var inte facebook-grupper, ditt sär, utan riktiga klubbar, fast utan sammankomster. Det gav en känsla av samhörighet, och var en av mina vägar in i klassens hjärta. på sätt och vis.

Cami har alltid ett finurligt leende och skumma skämt till hands, och hon är bra på att förklara saker. Hon vet en massa saker som är värt att veta, som skillnaden mellan schizofreni och personlighetsklyvning. hon kan skilja på de och dem, och hon kan måla enhörningar som en kung. om ni har förmånen att träffa henne, fråga henne om Sniklik.

Grattis Camilla!

Björn Kåberger. så heter han, pojken som blev myndig den 18e April. vi träffades på ett fantastiskt YM i Umeå på nyår. men det var inte första gången vi pratade. den allra första gången jag såg Björn, var på SO höst förra året. Linköpingsborna (Jag Malin och Jenny) var lite sena, och samlingsplatsen var trång, men i en liten hall på ett underbart vandrarhem stod deltagarna inklämda och pratade om sig själva. Björn sa att han var allergisk mot nötter, men att det var okej att äta saker med spår av nötter, så länge han inte behövde göra det, varpå Carin sa "så kom ihåg att inte hångla med Björn precis efter att ni ätit choklad!". jag minns att jag skrattade, att alla andra i rummet skrattade, och att jag undrade vilka det var och om jag skulle få chansen att träffa dem mer.

andra gången vi pratade var på Skype. Carins dator strulade, men vi lyckades i alla fall bestämma vad vi skulle göra som aktivitet på lägret. Jag var lite nervös, sa awesome hela tiden, och Björn skrattade.

jag minns hur lycklig jag var då.

Trots att jag inte har känt Björn så länge så vet jag att jag inte skulle kunna låta bli att lära känna honom mer. han är för bra för det.



en annan som fyllde år den 18e var min underbara kusin Linnéa. nitton år och grymt intresserad av att sköta djur, kortare än mig, och lika fanatisk som jag när det gäller Naruto. vad kan jag säga? jag har vuxit upp med Linnéa, hon har alltid varit en förebild för mig, och jag tycker hemskt mycket om henne. det är lite svårt att greppa att vi håller på att växa upp på riktigt, för jag vill inte riktigt att det ska vara så, men jag är glad att jag inte behöver göra det ensam. grattis Linnéa! du är sjukt fin!


ja, hon är lika galen som jag. jag svär!

den elfte april fyllde Rebecka Klint 18 år. hon är därmed stor flicka, bilmogen, självständig på riktig och - som hon alltid varit - sjukt bäst!

lite bakgrunsinformation för er klantar där ute.

första gången jag såg Becka tyckte jag att hon såg väldigt vuxen ut. hon berättade att hon spelade i band, och min otillräcklighet växte. en tidig höstdag kom hon farande ut från buss nummer 16, ropade Saga!, och med ett skinande leende var hon ikapp mig och gick med mig till skolan. vi pratade om lite ditt och datt, och det var första gången jag kände att jag fick kontakt med någon som jag inte kände sen förut i klassen. Sigrid hade jag träffat redan när vi var små. Rebecka och jag pratade om nykterism, att hon skulle får en shitload of money av sin morfar när hon fyllde arton (?) om hon inte rökt eller druckit innan dess.

Hennes hår var knallrött, och det var en av mina finaste morgnar på länge det året.

jag tycker väldigt mycket om Becka, hon är en person som känns trygg och stadig, men ändå galen och farlig på samma gång. hon är stark, kreativ och självständig så det sjunger om det. och hon har en grym sångröst, vilket är något av en underdrift. hon har en SJUKT GRYYM sångröst.

Grattis igen Rebecka!

Det var den femtonde mars, och över myndighets-tröskeln klev Rasmus, Agnes och Arvid.

Jag vet inte om jag känner Arvid så bra längre, om ens över huvud taget, men jag vet att det jag ser av honom är bra. När vi var sisådär en tretton år och nyss inkomna i tonåren åkte vi tillsammans på läger med CISV - vi skulle till USA. Det var min första utlandsresa någonsin (borträknat Danmark, trots att jag inte riktigt vet varför man tänker så) och det var sjukt roligt! det var där Dan kysste Arvid på kinden av misstag, det var där alla utom jag och Ellie åkte på karneval, det var där Olle Arvid och Jack sjöng Kiitos under "sikta mot stjärnorna"

det var där uttrycket "säg inte att du har MAJS" föddes.




Agnes är en vän liten varelse som jag lärt känna genom Rasmus (and everybody knows how, boooyah!) och även om jag egentligen inte alls känner henne så bra, så känns det som om hon är någon som man lätt tar till sig, och som jag gärna vill lära känna. och trots alla om och men, så känns det aldrig konstigt när jag träffar henne, tvärt om så är hon någon vars närvaro inger en känsla av trygghet. bra bra!



Rasmus. oj oj oj, vart ska man börja? Linluggen och jag lärde känna varandra under kriget mellan Tjejerna och Emil när vi började i sjätte klass på Engelska Skolan, och måste jag ta den biten om att jag trodde han var tjej i nästan tre dagar? huvaligen. Det var hur som helst en hård kamp, och jag har skämts och jag har skrattat och förträngt, men numera skrattar jag bara.

Rasmus och min vänskap har svajat fram och tillbaka under spöregn, solsken och beach-sand, men även om den har varit otydlig ibland så har det viktigaste alltid funnits i botten som stommen till ett fågelbo. Jag har aldrig slutat lita på Rasmus, och jag har inte planerat att göra det heller. jag litar blint på att han finns där, lika mycket som jag kommer att finnas. Han har trots allt spelat en väldigt stor roll i mitt liv, även om han inte själv vet att han var - är - en av få människor som får mig att granska mig själv med öppna ögon och ta till mig världen på ett helt annat sätt.

Rasmus är som ett envist hål i ett molntäcke, han kan alltid muntra upp mig, och om det likt förbannat regnar så är han ändå där och släpper in solen.
Jag har alltid värderat vår vänskap högt.

Sara Sara, underbara!

Karl-Emil Samuelsson.

ännu en pojke som påminner mig om att vi sakta håller på att växa upp, och att livet vrider och vränger sig.

ännu en pojke som inte längre är just det.

KE och jag träffades i sexan, och vår vänskap har alltid varit något som svängt hit och dit. men den har alltid funnits där, även i de värsta tiderna. I sexan visade han sig vara en av de första som inte behandlade mig som en pajas, i sjuan var vi rivaler där jag desperat jagade efter att han skulle acceptera mig trots att jag hade blivit en högljudd idiot, i åttan var vi syskon med Rebecka, som ler och långhalm, de tre musketörerna och allt annat sånt där. I nian stagnerade det, men efter ett tag höll sig vår vänskap på en trygg och stadig nivå. han är det perfekta ryggstödet, den perfekta försvararen, och någon som - trots att jag kanske inte inser hur mycket - skulle gå långt för sina vänner.

KE är inte längre den lilla knubbiga killen som var kortare än mig. Jag vägrar blankt att se det, för jag är rädd för att växa upp. Han är inte längre en kille som vill vara som alla andra, som vill passa in för att han är som någon som redan existerar.

KE har också vuxit upp.

Tom Larsson har fyllt arton år. han är numera en stor gosse som kan klara sig själv (på papprena i alla fall) och köpa folköl som en riktig man. G R A T T I S !

Min och Toms historia.

det är en lång, och tämligen intressant sådan. det började med oförställt hat (eller ogillande, som ju är ett mer passande ord när hat är en så stark benämning) från min sida, där jag och min vapendragare (eller snarare, flickan jag var vapendragare åt) Malin älskade att hata honom.
Det var på en NO-lektion i sexan som jag mycket väl kommer ihåg som jag skällde ut honom. ojojoj, små hundar skäller högt ibland. eftersom jag hade bestämt mig för att bli den ultimata självständiga personen tog jag det på mitt ansvar att solen som skulle hänga i taket i salen blev färdig med insatser från alla i gruppen. Tom tog det på sina ännu inte alls manliga breda axlar att smita från det ansvaret.

ack, jag minns hur jag brukade vilja knuffa honom i trappen på väg till matsalen, hur han spottade på ett träd som jag strax efteråt lutade mig mot i blindo, samt alla de gånger jag jagat honom med mina tomma hot om död och förbannelse, trillat, och hotat lite till.

en bra början på en djup och varaktig vänskap.

Tom har sannerligen vuxit upp. det har jag med, och jag brukar inte längre jaga honom med energiska sparkar (bara ibland) och han är en sån där vän som man kan luta sig tillbaka mot, i förvissning om att han aldrig kliver undan utan att ha en hand i beredskap om man skulle luta sig för långt. han är en sån där vän som man kan känna sig fullständigt trygg och säker med.

han är lite av en toffel.

men det är en av hans guldmedaljer.


Grattis i efterskott Tompi!

Den elfte Januari blev hon en stor flicka. Ryman.

lite bakgrundsinformation om Frida

Frida och jag möttes för första gången på en volleybollplan - kanske var det ödet som talade? det var ingenting som sa klick vid första anblicken, särskilt när man hade volleyboll att tänka på, men efterhand lärde jag mig mer om flickebarnet, och efter att ha förklarat att jag älskade henne för att hon tyckte att en viss person inte alls levde upp till sitt rykte (ja, ni vet väl alla vem jag menar, och nej, jag är inte så ond nuförtiden.) stegrades vår vänskap, och fortare än Tim på tandemcykel hade jag Frida under mitt skinn och i blodet.

och där ska hon sitta, det är där hon ska vara.

Frida är en glad och hoppig tjej som är bra på att ta ansvar, tjata på Tim, sjunga högt i duschen, dricka te, prata, lyssna och peppa allt och alla runt omkring sig. frida är aldrig rädd för att vara sig själv, någonting som jag beundrar henne starkt för. Hon är en sån där person som är vacker på ett sätt som man bara kan vara om man inte själv vet om det.

alltså på riktigt.

Frida och jag har upplevt mycket och lite tillsammans, såsom QL, Cornetto citron under vinterhimmel, stockholms tunnelbana, blåmärken, beach-sand i trosorna, cigaretter på en balkong vid havet och i runda slängar en miljon high-fives. grattis på 18 års-dagen Frida!

....high five för den!

Det har varit en märklig dag.
två, kanske till och med.
Under ytan av sprittande glädje som skär sig mot slängar av trötthet har ilskan bubblat som en lava som bara väntar på att få ta sig ut, men som gång på gång sväljs ner tillsammans med fragment av min värdighet.

Min underbara tisdag startade med ett något förvirrat uppvaknande i FavoritFridas säng, tack vare en väckarklocka med rätt att döda. Frida pep iväg till skolan, och jag låg kvar i sänghalmen och begrundade känslan av att vara ensam i ett hus man inte bor i. [för er som upplevde en deja vu alldeles nyss: J A, jag har skrivit det tidigare.]
Klev, efter att ha somnat om och drömt om gurk-formade potatisar och barn i badhus, upp och letade blint efter frukost. hittade brödrost, bröd ost och smör, vattenkokare med tillhörande vatten samt socker. dock inget te. efter frenetiskt letande i skafferiet hittade jag en låda som luktade kamomill. bakom den fanns en ensam påse jordgubbste, som jag fångade som vore den the catch of the day. det var den.

efter en stadig frukost gick jag ut till bussen för att vänta, behövde bara vänta två minuter, och åkte tilll skolan. (Seriöst Frida, om ditt rum alltid kommer ha den atmosfären den har så stannar jag där för alltid. jag kräver bara glass och tillgång till badrum, sen kan jag vara din lilla iller som sover i och värmer din säng.)

Skolan var bra, det filades på frigolit och skars brutalt med kniv i nyss nämnda material samt ett och annat finger (Inte mina! håhåh) Träningen gick bättre än väntat, men jag är besviken på mina mottag, som brukade vara grymt mycket bättre. nånstans under träningen (troligen under inspike) hörde jag rykten som fick mitt blod att isa sig, men jag la inte mycket vikt vid dem, eftersom de var hörda från andra sidan salen - saker och ting förvrängs ibland på sin färd.
träningen avslutades med tårta av Andreas som för övrigt FYLLER ÅR IDAG!! Grattis Andreas, jag lovar att bli snällare!

Hämtades av pappa utanför hallen nyduschad och glad att få åka hem med datorn som väger för mycket (Rolf måste BANTA!)

under tisdagskvällen exploderade ilskan och indignationens huvudkvarter, och de överlevande bröt sig ut i kroppen och spred sig som ett gift - ryktet hade talat sanning.

[jag har förresten byggt upp det här med flit.]

Facebook-gruppen om min dåliga vana att skrika under volleybollspel hade formats, trots mina desperata protester.

jag blev inte arg för att den var om mig.
jag blev inte arg för att det på något sätt skulle vara lögn.
jag blev inte arg för att citatet inte existerade.

Men jag blev arg över den nedsättande titlen.
Jag blev arg över att bli utblottad, om än i liten skala.
Och jag blev ännu argare när en arrogant Robin påstod sig veta att det var sant, utan att ha sett eller hört mig spela sen i somras, då inga sådana vanor ännu infunnit sig.
sen blev jag ledsen när jag insåg att vem som helst skulle kunna gå med i gruppen och göra samma sak som nyss nämnda person.

en del internskämt är aldrig menade att bli något mer än bara det.

I dag (onsdag) infann sig dock lyckan i mitt hjärta när löfte om att ta bort gruppen gjordes av Frida. den växte när löftet infirades. den höll i sig under lektionerna trots Kittes okunnighet om sitt eget ämne, och strålade under repetitionen med kören.

den morfades om till ilska och förbannelse när en oförskämd gubbe stövlade rakt in i Fanny trots att han var den enda som såg att en kollision var på väg, hade mage att låta henne be om ursäkt, och oförskämdheten att ge henne onda ögat när hon sagt förlåt.

FYYY FAAAN vad arg jag blev! ÅH, jag kunde knappast andas! man ska inte behöva bli så arg!

....

OCH HAN SKA INTE VARA EN SÅN SKIT TILL GUBBJÄVEL! AAAAARRRRHHHHHHGGGGG! ! ! !

puh!

nåväl, efter besök på länsmuséet och passagen tänkte Fanny och jag fika på Elsas, men efter många om och men slog jag följe med Tatjana, Perra, Line, Jossan och Jennifer, och såg Fanny knata iväg mot bussen.

Fanny, det hade varit kul om du också varit med!

Julklappar och avslutningströja inhandlades, Flickorna droppade av en efter en, och till sist skiljdes Tatti och jag från Perra som skulle med sin buss, och gick in på Netto.

FIFAN för köer alltså! de är långa och många.

och på Netto har de bara en. oftast.

Tatti åkte buss, och jag åkte pendel till Vikingstad där min Trogne Betjänt Pappsen hämtade mig i sin fina gamla bil (Golfen, Bussen är dessvärre inte lagad ännu)

Nu borde jag göra historia, men klockan är tio och en ro som kommer evaporera snart har precis infunnit sig, så det är nog bäst att fånga tillfället.

imorgon ska jag på min systers Luciakonsert i kyrkan, och simma med Les Filles.


som en extra notering kommer här födelsedagsbarnet!

Andreas introducerades till vårat lag under de första träningarna inomhus.
många har gjort narr av honom, många har ifrågasatt hans kunskaper i många ämnen, men i grund och botten är han en av våra favoriter.
Andreas påminner mig om Tom; Han är lång och gänglig, pratar på ett sätt som jag inte kan definera, men som är spökligt likt Toms, och "Springramlar"

Närvarande som Frånvarande; Han kan alltid uppbringa ett gott skratt i laget.

exempel:

"She's gonna get massaged again"
"The handbreak's in!"
"Andreas sa det!" ... "Oh, well..."
alla citat tack vare Andreas

Det är en jävligt dålig känsla att gå och lägga sig arg.

men innan jag förstör hela det här inlägget så vill jag påminna om att underbara dunderbara Jennifer fyllde år idag!
det blev sång på bilden, och en allmänt gladlynt stämning på dagen.

Lite bakgrundsinformation om Jennifer:

jennifer och jag byggde upp våran vänskap med tiden. det var inget som klickade bara sådär pang bom, men jag känner ändå att en vänskap byggd från grunden kommer hålla bra i längden.

Jennifer tycker om högklackade skor, att ge bort sina kläder till Emmax2 och Tatti som bråkar glatt om plaggen. jennifer är en GE-människa, ber inte om särskilt mycket tillbaka förutom respekt och TRUST. hon är jävligt rolig ibland, och hon är grym på att fixa saker.

Jennifer och jag pyntade om caféet i sporthallen tillsammans, och jag tror det var under den processen som tystnaden av märket pinsam försvann.

så puss och kram och grattis på födelsedagen Jennifer!!



<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

I övrigt:
vaknade upp hemma hos Frida idag, sov min sovmorgon, och lyckades låsa efter mig (konstig känsla att vara ensam i ett hus man inte bor i.) nu skulle väl jag egentligen skriva en lång och meningsfull text om hur juligt mysigt det var hemma hos Frida, och hur mycket jag uppskattar att vara där, men facebook-gruppen säger allt.

det hade KANSKE varit okej om den bara var för laget.

men nae.

inte ens det.

thank you for the stab in the back.

Fast det är bara Torsdag. en studiedag som faktiskt hade kunnat vara bättre.

vaknade på morgonen och kunde inte andas. givetvis undrar man ju vad som är felet, och man upptäcker att det trots nya rena lakan och gårdagkvällens varmdush är en unken lukt.
det luktar ungefär som när katten precias har dödat en mus och ändå vill gosa, och man ber den fara åt helvete en stund.

börjar ana oråd när ingen katt finns inom synhåll.

det är då gårdagens händelser slår mig i bakhuvudet som en utter som korsar atmosfären. minnesbilder flyger förbi mina ögon, och mammas röst ekar i mitt huvud med ett budskap lika iskallt som mitt rum varit kvällen innan.

insikten om att en råtta har dött i proppskåpet slår mig med full kraft, får håren i näsan som vågat sig upp över täckeskanten att brännas ner till rötterna, och fortare än en bäver på speed hasar jag mig ur sängen och ut från helvetet.

lukten hade blivit värre.


tillbringade större delen av dagen med att våndas över detta faktum, titta på TV och äta.

till sist var det i alla fall dags att åka till träningen.

min dag åkte ett snäpp neråt på hurra-skalan när några minuter hade gått. En man med borrmaskin hade fått för sig att han skulle borra i golvet i Kungsbergshallen medan vi tränade, eftersom det ju var en sådan underbart höstig höstdag. så den första inspiken på evigheters evighet gick käpprätt åt helvete, med viss - om inte all - credit åt borrmaskinsmannen och han icke existerande ljuddämpare. När han hade gått kunde vi i alla fall öva match. hurra!...

...nej!

nu kommer vi till den delen där jag är självisk. igen. trots att Frida var den enda som inte var där, var alla fyra icke-lagare-för-tillfället där. och de roterades in, för till skillnad från mig så är Tim god som en gud. det var jobbigt. de drog ner ganska mycket av spelet, men vi peppade så gott vi kunde, och efter ett tag blev det ganska bra spel i alla fall.

och nu kan jag bara tänka på turneringen på söndag. jag är så jävla taggad, att om man skulle jämföra med världens största kaktus, skulle jag vinna med hästlängder.

och nu märker jag att ättikspritburken som pappa ställde i proppskåpet kan sin sak. jag känner nästan inte alls av den sjuka äckliga råttlukten, och inte heller ättiksprit. underbaraste underbart. kanske får jag sova i min egen säng i natt i alla fall.




Trots misären så hoppas jag att åtminstonde den här vackra kvinnan hade en underbar födelsedag!

Lite bakgrundsinformation om Hannah:

som små knytt spelade vi tillsammans i samma orkester, åkte på läger och roade oss utan att nog egentligen riktigt veta vem den andra var.
vi började i samma klass på engelska skolan en vacker höstdag, och jag slutade i orkestern av diverse olika skäl.
Hannah är en fjäril med Hjärna. det stora H:et är med flit.
ack, mången gång har hennes enorma kunskaper räddat mina labbrapporter, min stavning och mitt humör.

Tack Hannah, och grattis på födelsedagen! <3

-trummar med fingrarna på tangentbordet- min kropp är fylld av musik om regniga dagar, men jag har mina raggsockar på mig, så hela världen är min idag.

jag trodde faktiskt inte att jag skulle fortsätta den här bloggen, det kändes ju lite fail att ge upp på sitt första beslut om att aldrig nånsin göra det, men jag finner mig själv i ett tillstånd av välmående. det känns bra att kunna skriva av sig lite, även om det blir lite konstigt ibland. som igår. man är så glad att det går överstyr.
nästan lite som när man är så desperat att inte förlora en känsla man har att man tappar kontrollen och bara flippar. jaja. så är det inte nu i alla fall, och det lär nog dröja ett tag tills dess.

Isak fyller år idag, och det är ju aldrig fel med birthdayboys.

lite bakgrundsinformation om Isak ur min synvinkel;

det första intrycket jag fick av Isak var att han var en "cool kille". det gick över ganska snabbt -flinar-
Anledningen till det var att jag fick reda på att det var han som spelade den onda styvsystern i hans klass pjäs om askungen (något modifierad) Och kan man göra en sån sak i åttan, då har man så mycket mod att man inte kan vara en cool cat, för man behöver inte gömma sig bakom en manlig fasad.

Isak är besatt av Axel. de kommer gifta sig, jag svär.

om inte annat så kommer de i alla fall våldgästa varandras bröllop, äta tårta, sjunga högljutt och gå hem och logga in på skype, förhoppningsvis ett eller annat sugmärke rikare. Jag vet, fråga Isak.

Grattis Isak, du är speciell <3



isak tar till den slutgiltiga posen - this showdown is over baby!