jag minns när jag var liten och vägen från sixtorp var längst i världen.

jag minns hur vi balanserade på betonglådorna som det växte jordgubbar i, och hur vi åt dem innan de var riktigt mogna, för barn kan aldrig vänta.

jag minns att skåpet i köket var fullt av burkar och lådor med pussel i, och hur det aldrig fanns alla bitar till det med Långben och knattarna på.

jag minns hur vi brukade jaga varandra i trädgården, och hur pilträdet skapade ett rum med väggar av skira gröna löv, där mamma brukade hälla ut fin sand som hon haft till fjolårets potatisar och morötter.

jag minns hur vi satt i den gula bussen på väg till sjön, och hur vi hade badleksaker med oss, och att sätet var grovt och skavde lite mot benen och ryggen.

jag minns hur stolt jag var när jag kravlat mig upp själv på Hällge, och hur jag hisnade av lycka varje gång jag fick sitta en stund på catina.

jag minns när vi fick våran VHS, och att det var den häftigaste saken jag varit med om.

jag minns att det jobbigaste som fanns var att städa mitt rum och gå och lägga mig innan solen gått ner.

det är inte så nu.

och nu har de sprungit.

och jag skulle verkligen behöva röra himlen nu.