ögonlocken ligger fortfarande slutna, även om jag tittar vart jag sätter fötterna. långt nere i ett djup jag inte förstår eller har en karta till ligger skratt och regn och minnen fortfarande kvar, påminnandes om att jag inte var färdig. att jag inte var det på långa vägar.

hos er var mina ögon öppna, men jag vet inte om jag vågar öppna dem här ockå. jag vet inte om mina näthinnor kan ta in det.

patetiskt, jag vet.

men jag vill inte förstöra det som mitt hjärta fann vara rätt. jag vill inte plocka isär de tankar som formats med hjälp av er, för jag är rädd att ni försvinner då.

folket talar om att bevara sin ras, att bevara sin kultur. men är vi inte alla en kultur med många egenskaper uppdelade emellan oss? det finns så otroligt många vägar som är rätt, och vi kan inte alla gå på samma gata, för gjorde vi det skulle den nötas bort och försvinna, eller bli något helt annat. en grop som vi inte skulle kunna ta oss upp ur, för ingen skulle finnas att hjälpa oss på andra sidan av vårt perspektiv.

hur kan du sitta och säga att du är bättre än någon annan, när du inte äger ett uns av kunskap? hur kan du döma ett folk utifrån de stereotyper du hört talas om av andra?

hur kan du vilja bevara det system som uppenbarligen drar ner dig?



jag vill ändra på världen, men jag vill inte förstöra den.

jag vill bättra människors villkor, men jag vill inte ändra deras kultur. för den är deras, och min är min.

men hur kan jag få de som har valet och makten att göra det,

att faktiskt, helt osjälviskt,

göra det?