Håret är längre. Snart kan jag krafsa ihop det i en liten knopp i nacken. Eller knipsa av det en bit igen. Vilket det blir får tiden utvisa, och jag har inte bråttom.

Fredagssolen lös in genom springan i rullgardinen som en blek spegelbild av sommarens guld, och värmde upp mitt trötta morgonhjärta. för första gången på länge kände jag hur jag vaknade med ett leende lurande runt hörnet. lungorna fylldes med den mjuka morgonluften, och hjärtat pumpade ut det friska syret i blodet.

andas in.

andas ut.

är det inte skönt att leva?

Klev upp utvilad och för en gångs skull i harmoni med världen. Fötterna klappade snällt golvet som numera är varmare än tidigare, och mamma frågade försynt om vilken pendel jag skulle ta till körlektionen medan jag klädde på mig vad som låg på golvet. ingen fara på taket - det var rent.

åh vad jag älskar fredagarna med sina sovmorgnar! allt är så lugnt och skönt, och livet knallar på i sakta mak. Man har tid att bestämma vilken strumpa som är höger och vänster, stanna upp vid fönstret och filosofera med snön som utsikt. Solen sken i köket, där jag i lugn och ro kunde sitta med mitt blodapelsin-te - tack Niclas - och rostade bröd och läsa Candide. Jag älskar hur han naivt far runt över världen i godmodig anda och hur han höjer den feta Kunigunda till skyarna. Och jag älskar verkligen hur ironin ligger precis under ytan av texten, så att det känns som om man förde en konversation full av internskämt med Voltaire om Candide och hans öden. underbart!

Körlektionen gick bra, trots att det fanns horder av små fjortonåriga pojkvaskrar ute i gatan, och trots att det var halt som bara den. Madde är en grym körlärare, men känner sig verkligen trygg och säker på sig själv när hon sitter där helt lugn i sinnet. Vantarna glömdes kvar på körskolan, men jag märkte det inte ty solen sken på mina fingrar och värmde dem. jag längtar till våren.

Buss nummer elva togs till Ljunkan, och med gitarr på ryggen travade jag in i klassrummet, redo för matte. nåja, så redo man kan vara om man glömmer sitt matteblock [harkel]

Dagens två lektioner flöt förbi i ett slags trance av lycka över solen, och musiken spårade ur med Tatjanas skrattanfall (jag älskar dem) och Tobbes gitarr-damp (jag älskar dem med)

Lite ledsen blev jag när Fanny förklarade att hon inte kunde följa med hem till lilla Rädisan, men sjuklingar skall vila i sin säng heter det, så Fanny åkte hem, och Saga knallade ner på staden där hon mötte en nyförälskad Isak.

Brutalt nog gjorde jag honom istället till min packåsna inne på Monki, innan vi traskade hem till Tom. Väl där var det telefonsamtal till KE och Martin som gällde innan vi rörde på fläsket ännu en gång för att släpa oss ner till stationen.

Bussen som går ut till Rebecka går ute på landet. De av ni som läser detta vet att lantisbussar är LÖGN att veta vart man ska kliva av, om man inte bor där. Uppenbarligen tror Tom och Isak att de har mörkersyn. Efter mycket övertalning lyckades jag dock få Isak, som den gentleman han är, att gå fram till chauffören och be honom stanna vid bäckvägen.

Göra det själv? - aldrig, jag har ett rykte att tänka på!

Efter att ha stigit av bussen och knappt upptäckt vart vägen var, undvikit att bli överkörda på 90-vägen, samt klivit in på vad vi hoppades var rätt väg mot Beckas hus var det en trevlig färd mot vårt slutgiltiga mål. Rebecka tog emot oss i sitt varma mysiga hus, och vi installerade oss i hennes vardagsrum och jammade. Det var sjukt fint att inte bara spela TV-spel.

Har jag sagt att jag älskar att äta hos lilla Rädisan? Det blir alltid så himla god mat när man är där, vad de än lagar. Sjukt! Men sjukt fint.

Runt tio över tre var maten äten, pokeromgångar spelade (där bl a KE slängde sig i snön i kalsipperna, 7,5 poäng) och Eurotrip halvägs färdigtittad.

Jag skulle kanske kunna prata på i evigheter om fredagskvällen, men det blir nog tråkigt att läsa då.

På natten blev det kallt i vardagsrummet, och även om jag var fullt påklädd hjälpte varken kofta strumpor eller stulen värme. Med svordomar och fnitter smög jag och KE ut i hallen och rotade igenom linneskåpet, där vi hittade en sovsäck. Jag blev varm, KE fick sova i fred och världen var åter i balans.

---------------------------------

Rebeckas alarm väckte mig en gång, och solen ungefär tre. Det var en fin morgon, om än något trött. Rummet var ljust, och bilder från bisarra drömmar om hur Lina varit en solgud dröjde sig kvar framför ögonen.

andas in

andas ut.

är det inte skönt att leva?

Jag fick skjuts med Isak i deras bil, och en dov känsla av trötthet och utmattning av för lite sömn hade börjat gro i kroppen. Kort sagt ville jag hem och andas ut innan lagfesten skulle ta vid på kvällen.

Icke.

Från Isaks hus styrde pappa kosan mot stan, där mamma plockades upp och öppet hus-besök på någon gymnasieskola stod först på listan.

Saga ville gråta.

Istället för att trava runt som en annan zombie i en gymnasieskola traskade jag ner på stan, där jag köpte en efterlängtad mobil. Visst var den förra bra, man kunde ringa och skicka sms, men jag är av den sorten som vill spara sina sms länge länge länge för att kunna läsa dem, eller bara ha dem där som en trygg faktor. Inte bara ha 50 stycken i en proppfull inkorg.

Curse att Sony Eriksson inte skickar med USB-sladd! Å andra sidan har jag numera en miljövänlig mobiltelefon, en tröst i mitt annars så ohälsosamma liv.

Efter många om och men och kalla tår fick jag äntligen åka hem (Moa är grym på att ögna igenom skolor!) där jag duschade, åt, snarkade lite, och hittade underbara kläder som mamma och mormor hade i min ålder. Love it! Eftersom det här inte är en ytlig klädblogg så ska jag inte gå närmare in på det, men ni lär väl se dem när ni äntligen skaffar en lucka i er kalender för att ses!

Lagfest i parkleken stundade, och utklädd till kille klev jag ut i den kalla kvällen. Luften stack lite i näsan, men den piggade upp hjärnan och fick blodet att röra sig lätt som en vårbäck.

andas in

andas ut

Ja, det är skönt att leva.