Tom Larsson har fyllt arton år. han är numera en stor gosse som kan klara sig själv (på papprena i alla fall) och köpa folköl som en riktig man. G R A T T I S !

Min och Toms historia.

det är en lång, och tämligen intressant sådan. det började med oförställt hat (eller ogillande, som ju är ett mer passande ord när hat är en så stark benämning) från min sida, där jag och min vapendragare (eller snarare, flickan jag var vapendragare åt) Malin älskade att hata honom.
Det var på en NO-lektion i sexan som jag mycket väl kommer ihåg som jag skällde ut honom. ojojoj, små hundar skäller högt ibland. eftersom jag hade bestämt mig för att bli den ultimata självständiga personen tog jag det på mitt ansvar att solen som skulle hänga i taket i salen blev färdig med insatser från alla i gruppen. Tom tog det på sina ännu inte alls manliga breda axlar att smita från det ansvaret.

ack, jag minns hur jag brukade vilja knuffa honom i trappen på väg till matsalen, hur han spottade på ett träd som jag strax efteråt lutade mig mot i blindo, samt alla de gånger jag jagat honom med mina tomma hot om död och förbannelse, trillat, och hotat lite till.

en bra början på en djup och varaktig vänskap.

Tom har sannerligen vuxit upp. det har jag med, och jag brukar inte längre jaga honom med energiska sparkar (bara ibland) och han är en sån där vän som man kan luta sig tillbaka mot, i förvissning om att han aldrig kliver undan utan att ha en hand i beredskap om man skulle luta sig för långt. han är en sån där vän som man kan känna sig fullständigt trygg och säker med.

han är lite av en toffel.

men det är en av hans guldmedaljer.


Grattis i efterskott Tompi!