Karl-Emil Samuelsson.

ännu en pojke som påminner mig om att vi sakta håller på att växa upp, och att livet vrider och vränger sig.

ännu en pojke som inte längre är just det.

KE och jag träffades i sexan, och vår vänskap har alltid varit något som svängt hit och dit. men den har alltid funnits där, även i de värsta tiderna. I sexan visade han sig vara en av de första som inte behandlade mig som en pajas, i sjuan var vi rivaler där jag desperat jagade efter att han skulle acceptera mig trots att jag hade blivit en högljudd idiot, i åttan var vi syskon med Rebecka, som ler och långhalm, de tre musketörerna och allt annat sånt där. I nian stagnerade det, men efter ett tag höll sig vår vänskap på en trygg och stadig nivå. han är det perfekta ryggstödet, den perfekta försvararen, och någon som - trots att jag kanske inte inser hur mycket - skulle gå långt för sina vänner.

KE är inte längre den lilla knubbiga killen som var kortare än mig. Jag vägrar blankt att se det, för jag är rädd för att växa upp. Han är inte längre en kille som vill vara som alla andra, som vill passa in för att han är som någon som redan existerar.

KE har också vuxit upp.