Det är mörkt och svart. pulsen slår som en knytnäve mot revbenen i ett desperat försök att hinna pumpa ut tillräckligt syre i blodet som rusar som en vårälv genom kroppen. fortare, fortare, det finns inte tid för vila, inte tid för återhämtning. blodet dunkar i huvudet, jag drunknar i mina egna pulsslag, men jag får inte stanna. fötterna rör sig, armarna svänger bakåt för att använda sin tyngd som lyftkraft när de far framåt. Fötterna trycker ifrån från marken, högerhanden landar tungt och snabbt på bollen - kontakt!

ut, och poängen går till det andra laget.

Det är mörkt och svart. varför hinner jag inte med? Varför är jag inte tillräckligt bra? kommer jag någonsin att bli det? jag måste bli det, måste bli ännu bättre. det finns ingen tid för slapphet.


Vännäs är ett land av fruset socker när tåget rullar in på stationen två timmar för sent. klockan är ungefär halv nio, det är kallt i kupén, och jag tänker på träningen som är samma dag som jag missar. tanken på att helt meningslöst missa en träning värker i det redan svarta ömma hjärtat som med lugna slag får det friska vintersyret att flyta ut i blodet, dansa med artärerna, omfamna venerna, och vädra i den trötta hjärnan. inte blir jag klarsynt för det. Jag brukar aldrig missa en träning, de enda godtagbara ursäkterna är sjukdom och begravning. och jag är inte sjuk. ej heller ska någon begravas. så vad gör jag här?

svaret på det blir skottning, vedbärning och övningskörning. sålunda blir alltså dagarna till nytta i alla fall, och att sladda med folkvagnsbuss på stor öppen plan lindrar suget efter volleyboll en smula.
att bära ved är tungt, speciellt om det snöar, och när man har ett helt pannrum att fylla. två dagar á två pass av hårt slit resulterade i alla fall i att mormor och morfar nu har tillräckligt med ved till våren. Och det, samt skottningen, kan ses som ett substitut för den fysiska träningen jag missade i kungsberghallen - trots att jag också behöver öva mina mottag (och allt annat).

en ny vecka börjar i morgon, och jag ska slita, bita i och kämpa till sista blodsdroppe för att bli bättre, mer fokuserad, och starkare i laget.

jag är trött på att vara den svaga länken.