det var varmt och mjukt överallt. varför kan det inte alltid vara såhär? en lugn mjuk känsla av att ha fått sova tillräckligt för en gångs skull surrade i det röda varma blodet som i sakta mak pulserade runt i den nyvakna kroppen. ögon dimmiga av sömn klippte gång på gång för att ta in omgivningarna, för att sedan plötsligt slutas när en gäspning fick kroppen att sträcka på sig. den varma kokongen av duntäcke som jag hade sovit i släppte in sval morgonluft, och jag bestämde mig för att gå upp. golvet var lite kallt när jag gick barfota över det för att rota med full kraft i min garderob. när klockan var tjugo över nio gick jag ner i köket.

vintersolen lyste blekt med sina gyllenrosa strålar i morgonen, och det var skönt att sitta i lugn och ro och bara vara.
jag kände mig lugn, och en värme i hjärtat över att jag skulle få träffa Fanny och Evan hade infunnit sig.

det var inte tillräckligt kyligt för att jag skulle frysa om benen i mina bruna strump-byxor, men kinderna blev röda, och jag var glad att jag hade mössa och vantar när jag gick ner till bilen. Pappa och jag kom till stationen precis när pendeln åkte, så jag fick skjuts in till Linköping i tid till min körlektion som började kvart över elva.

det var fullt av modd och cyklister, och övningskörningsbilen morrade när jag nästan körde på två fjortisar utanför Berzan. men vad hade jag väntat mig, de brukar inte direkt skilja på gata och trottoar. det gick bra att köra, jag upptäckte att jag tycker om det, eftersom det ger en tillfälle att koppla bort alla tankar utom de som handlar om att titta, bromsa, gasa, växla, svänga, blinka. lugn och ro i själen.

jag missade matten, men eftersom jag hade läst lite på morgonen tyckte jag inte att det gjorde något, det var rätt skönt att få göra det på mitt sätt, och få lite variation i det enformiga mönster som vår lärare instiftat.

hjärtat slog varmt och hårt mot bröstkorgen när stegen närmade sig sidodörren in till esteternas korridorer, jag älskar att vara där så mycket. Det var tomt i skolan, så jag satte mig på en bänk och läste lite i Candide, som för övrigt är en väldigt rolig bok med ironin precis under ytan av texten – så som jag älskar den.

Ljust halvlockigt hår under en vit stickad mössa, kvicka rörelser och ett gäckande leende talade om att Fanny precis hade kommit från mattesalen, och med pang och bom stängde hon skåpet med eftertryck och satte sig på mina knän med en drottnings pondus.

För henne skulle jag kräla i stoft.

”Jag har slutat nu” fnittrade hon, och sedan gick, hoppade och dansade vi för att äta i en nästan tom matsal tillsammans med en mycket förstående matte-Helen.

Det var kallt i korridorerna, men i musiksalen var det varmt och skönt. Jag tycker så sjukt mycket om mina musiklektioner, Anders är så himla fin och duktig, och Tatjana och Tobbe gör lektionerna värda besväret. Omar, Hanna och Hanneli är också guldkanter, och av någon anledning tycker jag att det är lugnande och roligt att lyssna på kvinter, septimer, överstigande kvartar och små terser.

Fanny följde med, och gruppen som bildades bestod av mig, Tatjana, Tobbe, Hanna, Hanneli och Emelie.

Vi hade ganska svårt för att bestämma oss för en låt, alla hade olika musiksmak, och mest var det kanske jag som satte käppar i hjulen för gruppen. Till slut bestämde vi oss för Summer of 69, och alla var peppade.

Hela den här veckan har ilska och irritation bubblat under skinnet, och brottats med dåligt samvete och skuldkänslor. Jag vet inte varför, men varje gång Tatjana bytte låt på sin mobiltelefon för att kolla om det fanns nåt vi kunde spela så darrade nerverna av irritation, och mitt huvud förstorade tankar om att hon prompt måste ha en låt från hennes mobil, när jag ju visste att hon bara letade efter möjligheter när jag hela tiden satte mig på tvären.

När lektionen var slut fick jag ännu mera skuldkänslor efter att ha varit arrogant och okänslig gentemot Fanny, som om allt i hennes liv var perfekt och bra hela tiden.

Djupa andetag.

Blunda.

Öppna ögonen igen.

Prata.

Skönt att få komma över en tröskel av missförstånd och ledsamheter, jag avskyr verkligen att uppröra Fanny.

Vi promenerade under prat och skratt mot SF Bio, där vi fick syn på Evan som hunnit dit precis före oss. Biljetter köptes, och sedan bar det av ut i vinterkylan för att hitta en ”Automatic teller machine” så att Fanny kunde ta ut pengar. Pratet blev till vita moln som seglade iväg på den isblåa himlen, och Fanny lekte att hon var en bil. Tydligen hade hon glömt att byta till vinterdäck, för hon slirade lite i snömodden, men klarade sig fint.

Bankomaten lyste med sin gröna och blåa skylt, och ledde vägen till vårat mål. Fanny lyckades med undret att ha två gula kort i sin plånbok, vilket efter många uppgivna försök att ta ut pengar resulterade i fler vita moln, och miner som får tillgivenhet att värma hjärtat och ögonen.

Efter att ha ätit på Your Choice Salladsbar där Evan var fet, jag gjorde bort mig med ”that's what she said” ungefär fyrahundra gånger och Fanny löste kuben nästan lika många, lurade de mig att det var fem minuter tills bion började.

Jag har varit så känslig den här veckan. Även om jag skrattade, även om jag såg ut att inte bry mig, stack det lite i hjärtat när de inte berättade att det var ett skämt förrän efter att jag köpt popcorn och ville gå till salongen. Jag visste att Fanny hade min mobil i fickan, och det störde mig inte alls, för jag litar ju på henne.

Men jag kände mig sviken, bedragen och framför allt dum.

Det är de små sakerna som staplas på hög.

Jag sa ingenting, utan följde med dem när Fanny köpte godis, och efter en liten stund var allt okej igen.

Och filmen var fantastisk. Den var långt över mina förväntningar (som inte hade varit skyhöga, men ändå) och att träffa Sara var också en glädjegnista.

Kanske saknade jag bara Meg. Kanske var det för att det går så dåligt i volleyboll. Kanske känner jag mig ensam och bortglömd.

Kanske är det bara alla små saker som läggs på hög och som måste göras av med på något sätt.

Men ute i kylan sent på kvällen blev avslutet på dagen inte alls det jag velat ha. Mössknyckning och dylikt har alltid varit en ingrediens i vårat umgänge, men när Fanny och Evan tog min vante orkade jag bara inte. Jag blev arg på Fanny och Evan, kylan verkade ha ätit sig in i mig och förstört det lilla som fanns kvar av värmen från kokongen som jag vaknat upp i. Arg på dem, arg på mig själv, arg på vintern styrde jag till slut stegen mot stationen utan min högra vante. De gick efter mig, trodde kanske först att jag skojade. När jag sen inte skrattade åt dem, fällde en dum kommentar, eller ens såg på dem när de sprang ifatt mig, utan fräste argt, blev de tysta.

De sa inte förlåt på riktigt. Hur mycket var jag värd egentligen? Har inte jag också gränser? Var tankar som flög runt i ursinne i mitt huvud. Men arg på mig själv blev jag när jag kallt avvisade handen som Fanny försökte lirka in i min.

Vad hade hon gjort för att förtjäna det? Varför var jag tvungen att driva det så långt? Är jag så masochistisk, att jag inte tar en hand som säger förlåt när jag egentligen vill det?

Jag grät på mina skor på stationen, på mina vantar - mina helvetes jävla vantar – och på Fannys jacka. Hon sa att hon förstod. Jag tror att hon gjorde det.

Jag vet att hon gjorde det.

Och efter hur jag hade betett mig, tyckte hon inte alls att jag hade varit elak, visste att jag inte hade velat vara det heller.

De tre musketörerna åkte hem åt olika håll, som vänner igen, och kanske lite närmare varandra än förut.

För henne skulle jag kräla i stoft.