Min lilla rädisa rebecka har sovit hos mig, och vi har druckit fanta Lemon (omnomnom) sett på film och badat mitt i natten. precis som livet ska vara.

åh, jag trivs så bra med att vara ensam hemma, men imorgon kommer den beryktade familjen hem från Vännäs. jag måste medge att jag har saknat det varma röda solljuset klockan tio på kvällen, att ligga vid bassängen på förmiddagen och gå in till byn med Moa och handla på Poppins, Vännäs egen lilla pryl-butik där det egentligen inte finns så mycket kul saker.

men här hemma har livet också varit fint. förutom besök från alla möjliga håll, tältning och träning så har jag äntligen fått lite tid för mig själv att andas ut. jag har kunnat sola topless på altanen bakom matrummet, bada så som jag var skapt klockan elva på natten, vattna mammas trädgårdsland i somriga klänningar och stå inne i hästhagen och kela med Fia och Hällge hur länge som helst utan att ha bråttom någonstans, utan att behöva ta in dem, rykta dem och springa runt med dem på någon slags hinderbana (händer dock bara med Fia, måste erkännas). katterna har matats och vattnats och de trivs nog lika bra som jag med lugnet. det är definitivt en sak jag har uppskattat. det är tyst. jag har visserligen lyssnat på P3 och alla Katlas äventyr, men förutom det så har det varit tyst. fågelkvitter och vindens sus och humlors lata surr har varit som en mysig filt i mitt huvud. jag lyssnar inte längre på musik när jag cyklar in till stationen, inte heller på pendeln. jag som brukade få ångest när jag inte hade min mp3 med mig, sitter nu i allsköns ro och tänker.

jag tror att jag har avskärmat mig från livet och mina egna tankar med musiken. den har liksom blivit ett filter av samma slags tankar och åsikter som malts runt och runt i mitt huvud utan att jag märkt det. nu får jag mer inspiration att skriva själv, att komponera egen musik.

det har jag inte kunnat göra på hundra år.