så sitter man på en gräsmatta efter flera timmar av förberedelser inför aktiviteter, lika många timmars utförande av slitsamma lekar, under skrik och rop från barn med en ljudnivå vars decibel ligger högre än eiffeltornet. solen bakar skinnet på låren och ansiktet, men jag bryr mig inte ett skit. tiden går, men man märker det inte. en timme är som fem minuter, och när jag äntligen kommit därifrån och hamnar i trädgårdsföreningen säckar hjärnan ihop litegrann. men upp och hoppa igen, inte är dagen färdig inte! det spelas beach för fulla muggar, och jag känner att jag kan andas ut lite - jag älskar det här.

Lina ankommer till vår picknick, present till moa inhandlas, beach spelas ytterligare lite till och vatten glöms nästan att drickas. tungt med fint. Rasmus hälsar på en stund, och vi äter gifflar och funderar över varför i hela friden vi gjorde te, Lina och jag.

Till slut är det nästan bara laget där. vi gör ingen särskild träning, bara paradise, men namnet är så rätt. solen glöder halvvägs nere i horisonten, luften är varm och ljum och mjuk mot skinnet som brinner lite. sanden klistras mot skinnet av svetten när man kastar sig efter bollen, och livet kan inte bli så mycket finare än så.

det är inte förrän jag sagt hej då, fått världens sannaste bok och en kram av Tim, promised to keep it up, och kommit till den lilla bäcken som jag inser att han åker i morgon. att han inte kommer finnas här på resten av sommaren, kanske inte division två - kanske aldrig någonsin - och det går sönder en liten bit någonstans djupt inne i hjärtat.

hela dagens alla händelser som jag på något vis stuvat undan i huvudet bryter sönder någon slags spärr, och tröttheten, besvikelsen och något som kan liknas vid panik slår mig med full kraft.

Han skulle ju lära mig att hopp-serva som en gud, passa på beachen och se när jag blir bäst i världen!

så nu sitter jag och ömsom stirrar, ömsom gråter, och kan inte göra annat än att försöka hålla huvudet ovanför ytan.

Och jag måste orka det.