En olycksbådande känsla krälar sig in under skinnet och gnager på ben och fettvävnad. Skogen ligger svart och mörk, och trycker hotfullt sitt fuktiga ansikte mot den lilla pojkens hala gula regnjacka som om den väntade på något, ylande och trånande som ett hårigt rovdjur som väntar på att nedlägga sitt byte och slita det i stycken. Jorden stinker av träck och svett från djur och i den gröna mossans djupa mörker anar man den obehagliga närvaron av huldror och småtroll med illvilliga vattniga blickar som klistrar sig mot det unga friska skinnet. Träden är multna och luktar unket av fukt och jord och rutten död, de är våta och slemmiga att ta i, murkna och flisiga som gamla trollpackor som legat i vatten.

Långt nere i jorden hörs det gräsliga, obehagliga ljudet av insekter som kryper och kryllar över stenar och kommer de fina fjunen på kroppen att resa sig i fullständigt äckel. Det enda ljuset som når den groteska scenen är ett fuktigt och källaraktigt sådant som silar snålt in mellan tallarnas sjuka toppar. Den lilla pojkens fötter är stela och frusna, strumporna är fuktiga, och stövlarna fulla av barr och en och annan krossad insekt.

Trots det står han ändå stilla, och som ett korkat rådjur i en långtradares skoningslösa lyktor vänder han huvudet upp mot det lilla ljus som kämpat sig in, och han undrar i maktlöshetens tecken vart hans mamma är. Där han står i den fuktiga jorden är han urbilden av en pedofils våta dröm. Hans feta barnläppar är täckta av ett tunt lager saliv, och i glipan anar man hans små oskyldiga tänder. Hans svaga små händer hänger slappt utmed sidan av hans glatta regnrock, röda som tröjan han har på sig av kyla och fukt. Hans blå pojkögon glittrar som små brunnar av sanktion, dumma och undrande. Han verkar ha glömt vart han är, verkar ha gett upp och väntar nu helt sonika på mamma. Så lätt att ta med sig, lura längre in i skogen. Sannerligen en dum liten gosse, så lätt att förmå klä av sig de våta kläderna till förmån för en medelålders mans groteska fantasier.

Så ren, naiv och så sårbar.