huvudet dunkar och käkarna maler. i huvudet bultar tjocka jävel om och om igen i en förnedrande rytm.
tugg smack smask och pannkakan försvinner bit efter bit. utför äppelkinderna rullar runda små tårar, och inte ens för stora klunkar mjölk hjälper. de gör bara allt värre. även om det inte är maten det handlar om, även om det inte alls handlar om att ha det bättre än man förtjänar och inte uppskatta det till fullo.

kan du inte bara kväva dig själv med den här söta feta mjölken? ditt lilla as.

framför datorn med mat och skamkänslor och väsande andetag genom näsan ställs man inför sig själv på något mystiskt vis, och man ser sig själv i ett nytt ljus. som ett djur som slafsar i sig för mycket mat och vältrar sig i välfärd. och just nu känner jag mig bara väldigt värdelös. förlåt. det går nog över.


vi
kunde inte se
vi kunde inte ta oss
tillbaks till ruta ett

tiderna förändras