Stjärnorna lyser på en turkos himmel som övergår i djupblått när vi går genom gatorna. Det är kallt, men inte för kallt, och de snabba stegen håller oss varma. Skrattet bubblar och hoppar i bröstet, och det var länge sen vi skrattade så här fritt.

Vi köper tuggummi. Det är sött men friskt, med en smak av citron som öppnar hjärtat lite extra. På andra sidan gatan kommer han gående, och vi fortsätter att skratta, utmanar bilarnas ilskna lysen som far förbi när vi springer, hoppar och flyger över vägen. Vi vågar, vi finns. Vi landar säkert på andra sidan floden av asfalt, och jag flyger rakt in i honom. Han är glad, precis som vi, och han luktar skinnjacka vårvind och jord. Och något som jag inte kan sätta fingret på vad det är, precis som det är med alla bra dofter.

Gräset är torrt och jorden är mjuk, skuggorna är långa i parken men det spelar ingen roll. Lyktorna nere vid slussarna är tända, och kvällen är fin. Hon gör sig fri, springer ner för backen, och vi följer efter, låter henne leda. Hon är så fin när hon flyger. Vi stannar vid slussarna som är tomma på vatten, men isfyllda i botten. Det är långt ner, och ett tag får jag en svindlande känsla av att jag borde hoppa, falla, sväva ner i schaktet. Han är steget före, och klättrar på porten ner till de snökornstäckta stenarna. Jag ser på, det ser farligt och äventyrligt ut, och jag vill också. Men jag vet att jag är för kort för att nå som han, och jag vet att mina skor halkar lätt. Förnuftet lär visst vara utvecklat hos kvinnor tidigare än män.

Hon kommer springande, vi pratar, och hon hittar stegen som leder ner, på andra sidan. Kanske hade jag fel ändå? De står i snön, tittar ut över de sovande slussarna i tystnad, och stjärnorna lyser på dem, applåderar dem. När de står där ser de så små ut, och det slår mig hur mycket jag tycker om dem, och hur rädd jag är att de ska springa så fort att jag inte hinner ifatt. Att bilarnas lysen ska ta mig innan jag hinner över gatan, och att den friska smaken av citron ska ta slut och endast lämna kvar en torr smak av gummi.

Men de försvinner inte.

Vi går mot ån som flyter fram genom landskapet. Den är stor och farlig, och brusar och ropar att det är vår, men på ett sätt är den tyst. Och trygg. På träbron sitter vi en stund, och färden går hit och dit mellan slingerväxt-hållare och värdfamiljhus. Natten faller på, och stjärnorna lyser klarare än förut från en molnfri himmel. Det är mörkt när vi sitter på en bänk vid bron, men glöden från hennes cigarett lyser som en liten längtan i natten, och lyktorna sträcker sina glödlampors ljus så långt de förmår.

Vi pratar. Om allt, om inget, om värdelösa och värdefulla saker. Orden snirklar sig ut i den iskalla luften, formar sig som röken från hennes cigarett, gömmer sig under de kvarglömda höstlöven runt bänken. Precis som mina svarta tygskor gömmer sig under kanten på min jacka när jag kryper ihop på bänken och lutar mitt huvud mot hans axel. Det är kyligt, men fint ändå, för jag är med dem. Och det känns så bra.

Kylan driver oss vidare genom natten. De sitter på ett utskjutande cementblock på andra sidan relingen av bron. Under deras fötter ryter floden fram, men jag sitter kvar på andra sidan. Efter ett tag blir den iskalla luften som stiger från floden för mycket, och jag går. Gräset prasslar under mina fötter, och plötsligt är det sand. Jag stannar till och tittar förvånat upp. Kedjorna hänger alldeles tysta, de tiger i väntan på att jag ska ta första steget. Och det gör jag. För det är natt och allt är annorlunda. Gungan gnisslar lite när jag står på den, precis som de gjorde när jag var liten.

Och plötsligt är jag ett barn igen. Sandlådan är min sanktion, och gungan tar mig högre än någon annan på lekplatsen, för ingen vågar gunga så högt som jag. Himlen ser på mig, och jag ser på den, och vi vet att hade jag velat, så hade jag rört den. Men man får inte röra himlen, den ägs av ingen.

Sedan släpper jag taget. För ett kort ögonblick är jag ett med natten, jag svävar i tomhet, och det finns ingenting annat än den hisnande lyckan av att våga hoppa från högsta gungan på lekplatsen i mitt fladdrande hjärta. Sedan landar fötterna mjukt i sanden, och jag är tillbaka.

De sitter kvar på bron, men vi går tillsammans till gungorna, och den här gången är jag bara jag. Mina svarta tygskor kittlar stjärnorna när han tar fart på det svarta däcket, och jag skrattar och hon skrattar och världen är det finaste som finns om natten.

Mina fingrar är stelfrusna, och mina tår är så kalla att de gått ett helt varv runt och börjat brinna. Inget brinner värre än kyla, men inget värmer bättre än samhörighet. Vi står tätt hopkrupna och delar värme med varandra ett tag. Jag vet inte vad klockan är. Kanske är hon tio, kanske är hon två. Jag bryr mig inte nämnvärt. Genom hennes skinnjacka hör jag det dova ljudet av hjärtslag, och jag blundar och låter mig vaggas av det. Mina händer fryser, så jag lägger den ena på skämt i hans luva för att stjäla lite värme, men han låter mig ha den kvar. Fingrarna är stela, och hans hår känns som vatten, det är varmt, och luften är kall – jag har inte bråttom härifrån. Fingertoppar söker värme i min nacke, och även om jag vanligtvis hade hoppat till av den isande känslan som kryper ner för ryggraden, står jag kvar istället – jag är ändå blåfrusen redan. Fingrarna blir snabbt ljumma, och jag blundar när de leker med håret i nacken.

Jag hade kunnat somna här, men det är dags att skiljas, så han travar på genom parken, och hon och jag går med raska steg mot hennes hus. Det är som om det är ännu kallare nu, efter att ha stått så tätt. Gruset knastrar mot asfalten i en taktfast rytm, och våra röster blir musik som ekar i den tysta staden. Vi flyger på den smala lilla stigen vid hennes hus, upp för trappan och in genom dörren som lägger den efterlängtade värmen som en filt över oss.

Natten har varit fin.