Rummet är ett vibrerande vakuum. Dova mjuka toner skapar en stadig stam som den ljusa rösten lindar sig runt som en silkestråd av silver. Det enda som finns är musiken, ingenting annat. den söver mig, lugnar mig, sätter mig i trance.

Jag tittar, men jag ser ingenting av det som är framför mig. Jag är på botten av ett hav, och vattnet spelar sin egen musik mot mitt hjärta som slår långsamt och stadigt. Havets vågor gungar mig långsamt från sida till sida, det drar sina fingrar genom mitt hår, håller mina händer i ett fast grepp. Från botten ser jag solen som lyser svagt genom ytan, strålarna lyser envist ner, belyser fiskar och stenar och mina ögon.

Ingen hittar mig här.

Den trygga bottnens fina sandkorn dansar i slowmotion på mitt skinn, och när jag vänder blicken från ytan som är långt där uppe ser jag mitt eget hår som silkigt sjögräs. Det vajar som om det blåser.

Men här nere blåser inte vinden.

Här biter inte kylan.

Ingen hittar mig här.