Lördagen blev en explosion i tankar och känslor som kastades hit och dit. U19-SM gick inte alls som vi hade tänkt oss, alla matcher förlorades trots att vi spelade bra till att börja med. Efter de två första matcherna hände något med laget, och det gick helt enkelt inte, hur mycket vi än försökte. Det blev frustrerande och flamsigt, och oförberett.

Jag tycker fortfarande att det känns tusen gånger värre att bli utbytt efter halva dagen än inbytt i sista matcherna.

Vad gör jag för fel? Jag gör allt jag kan för att det ska bli bra, jag kämpar som ett djur, men ändå gör jag fel hela tiden, och det är fan skillnad på att ta någon annans boll och fixa det än att ta den och förstöra hela spelet thank-you-very-much.

Trots att det blev lite ångestladdat och frustrerat så hade vi ändå sjukt kul till slut, vi spelade match mot oss själva när Göteborg valde att åka hem istället för att spela (bastards), och vi tittade på finalen som var grymt givande, i alla fall för mig.

På vägen hem i bilen sov Tove, och jag och Andreas hade ett jättebra samtal om känslor och identitet.

Nästa vecka ska det här vara bortglömt, och jag ska bli bättre än jag någonsin varit.

Så det så.