Det var den femtonde mars, och över myndighets-tröskeln klev Rasmus, Agnes och Arvid.

Jag vet inte om jag känner Arvid så bra längre, om ens över huvud taget, men jag vet att det jag ser av honom är bra. När vi var sisådär en tretton år och nyss inkomna i tonåren åkte vi tillsammans på läger med CISV - vi skulle till USA. Det var min första utlandsresa någonsin (borträknat Danmark, trots att jag inte riktigt vet varför man tänker så) och det var sjukt roligt! det var där Dan kysste Arvid på kinden av misstag, det var där alla utom jag och Ellie åkte på karneval, det var där Olle Arvid och Jack sjöng Kiitos under "sikta mot stjärnorna"

det var där uttrycket "säg inte att du har MAJS" föddes.




Agnes är en vän liten varelse som jag lärt känna genom Rasmus (and everybody knows how, boooyah!) och även om jag egentligen inte alls känner henne så bra, så känns det som om hon är någon som man lätt tar till sig, och som jag gärna vill lära känna. och trots alla om och men, så känns det aldrig konstigt när jag träffar henne, tvärt om så är hon någon vars närvaro inger en känsla av trygghet. bra bra!



Rasmus. oj oj oj, vart ska man börja? Linluggen och jag lärde känna varandra under kriget mellan Tjejerna och Emil när vi började i sjätte klass på Engelska Skolan, och måste jag ta den biten om att jag trodde han var tjej i nästan tre dagar? huvaligen. Det var hur som helst en hård kamp, och jag har skämts och jag har skrattat och förträngt, men numera skrattar jag bara.

Rasmus och min vänskap har svajat fram och tillbaka under spöregn, solsken och beach-sand, men även om den har varit otydlig ibland så har det viktigaste alltid funnits i botten som stommen till ett fågelbo. Jag har aldrig slutat lita på Rasmus, och jag har inte planerat att göra det heller. jag litar blint på att han finns där, lika mycket som jag kommer att finnas. Han har trots allt spelat en väldigt stor roll i mitt liv, även om han inte själv vet att han var - är - en av få människor som får mig att granska mig själv med öppna ögon och ta till mig världen på ett helt annat sätt.

Rasmus är som ett envist hål i ett molntäcke, han kan alltid muntra upp mig, och om det likt förbannat regnar så är han ändå där och släpper in solen.
Jag har alltid värderat vår vänskap högt.