min värld har fått en ram, men inget glas. därför efterlyser jag i det här inlägget pilotglasögon med glas utan skärpa! (inte diesels, de är depressing)

Något som absolut INTE var depressing var min fika med Rasmus och Agnes! Rasmus fick sin tröja (den var awesome) och smoothies med läsk i dracks (desvärre, men som tur var inte av mig!), chokladbollar åts, och skratt skrattades. så himla glad jag blir alltså!


träningen gick bra, och enligt Frida spelade jag som en gud (med viss överdrift) och själv blev jag arg på yours truly, eftersom jag inte fick några passar och därmed blev arg på Karin. ska inte behövas! egoist! nej! fy! men det gick bättre mot slutet, fick några pass som jag dödade, och jag kunde i vilket fall som helst ta ut min slag-girighet på servarna. mycket glad Saga.

imorgon äs det SM.

förstår man hur pepp jag är?! åh gud, jag kan inte vänta! jag vill spela nu på en gång, det kommer att bli så himla braaa!! jag ska slå höger, ohyes, och det känns så himla bra eftersom när jag efter träningen igår övade med Sara så gick det superbra, och den bruden vet verkligen vart jag vill ha bollarna!

Idag (Fredag) hade jag en lektion mellan tolv och ett. tjugo i åtta stod jag utanför biblioteket, fyrtiofem minuter efter att de öppnat gav jag upp min jakt på boken med Ho Chi Minhs dikter från fängelset på vuxenavdelningen hylla Hce03, och bad den nyss öppnade informationen om hjälp. Jag fick hundra böcker av den underbara kvinnan, och nu läser jag en grymt gammal bok om kriget i Vietnam och Ho Chi Minh, för att få någon slags inblick i hur han var. allt för Historian.

på tal om inblick.
när jag stod i regnet och väntade på att biblioteket skulle öppna med ett par andra halvtråkiga människor så kom plötsligt en kvinna över cykelparkeringen. hon hade en lurvig kappa, svart indianperuk och en krona på huvudet. hon satte sig på huk framför ingången (antagligen för att hålla värmen bättre) och hennes liv låg i två påsar och en cykelkorg. Hon pratade lite för sig själv.

plötsligt kände jag mig väldigt snål. och egoistisk. och okänslig. och dum, som stod där i mina fina kläder, på väg till min utbildning och min körlektion och mina vänner och ett liv där jag slösar pengar och klagar på att livet går sin gilla gång, när hon kanske inte ens har tak över huvudet.

hur händer sånt? varför får vissa allt och andra inget? vad har hon gjort för att förtjäna att kura ihop sig utanför biblioteket i väntan på tak över huvudet, medan människor bredvid kastar ogillande blickar på henne? som om hon vore skräp. någonting som borde hålla sig undan för vanligt folk, ur deras åsyn, för det är ju så fult med såna där konstiga människor.

Det är bara sånt som får mig att vilja hjälpa människor. Inte blonderade småflickor som super på helgen. inte stureplanswannabe-pojkar som går runt i backslick. inte diskussioner i en ring av folk som har det lika bra som jag. inget CISV-läger i världen kan göra samma intryck som en ensam människa som trampat snett och inte vetat hur hon ska ta sig upp igen.

oj, kände plötsligt hur hela det här inlägget blev deprimerat. men så är det kanske. jag såg Tim två gånger på stan när jag och KE trampade runt mellan fik och Myrorna och Elsas Hus, och han såg ut som om han var på promenix. märkligt att gå ut och gå när det är så fult ute. eller så skulle han bara handla yoghurt, Sara, du vet vad jag pratar om!

imorgon ska vi spela som gudar, och vi ska vara samlade och starka på planen.