soliga dagar i gympasalar
Händerna rör sig över pappret, ingenting annat finns. kroppen sitter som i trance när blyertsen drar skrapa, ljusa, mörka och smala streck på den vita ytan, och fingrarna smetar där det ska skuggas. det blir bra. det blir bättre än bra.
det blir grymt.
allt som är kvar är fotoscreen och bakgrundsfärger - sen kommer det vara färdigt att tryckas.
jag tycker nog om att göra tröj-tryck ändå.
alla dagar är speciella, så även denna. Kitte går monotont igenom 1800-talet på tavlan, och frustration, hunger och likgiltighet har te-party inuti mig. Jag bryr mig inte om nyklassicismen. jag struntar blankt i höga hattar och krinolin. och jag skiter fullständigt i Karl-Johan soffor. jag tänker bara på vad jag vill göra som bild-projekt. det finns alldeles för mycket att göra, och lite för lite tid. men det ska nog ordna sig. musik har jag alltid varit intresserad av.
Nio stycken var det som anlände till gympan, när resten skolkade. dåligt som fan. men det var sjukt kul ändå, och alla tjejer kämpade gärnet. Pelle dödade oss med fys och spring, och stämningen i omklädningsrummet efteråt var hög, och det pratades om en hel del sjuka grejer. men - what is said in the locker room, stays in the locker room.
fy fan vad jag älskar min klass.
hej och hå, på med träningsoverall och jacka, och det var dags för träning. det bar av mot sporthallen, och jag lyckades vara där en halvtimme innan vi började. Rebecka satt och väntade i den lilla korridoren, och vi gick in i hallen. mörkt var det, och efter många om och men fick vi nyckel och ljus, och näten sattes upp. detta var punkten där jag insåg någonting bra. Jag har blivit starkare. grymt mycket starkare! första gången jag skulle spänna det där nätet kom jag halvvägs, och sen fick Tim göra resten. idag fattade jag inte ens att det inte gick att spänna mer. så grymt skönt att se resultat i något! och träningen gick bra, förutom lite på slutet, men det ger sig nog va! om bara de som flummar runt kan få tummen ur röven och faktiskt kämpa lite, och ta till sig istället för att skratta av sig, så kommer guld att regna!
fy fan vad jag älskar volleyboll.
det blir grymt.
allt som är kvar är fotoscreen och bakgrundsfärger - sen kommer det vara färdigt att tryckas.
jag tycker nog om att göra tröj-tryck ändå.
alla dagar är speciella, så även denna. Kitte går monotont igenom 1800-talet på tavlan, och frustration, hunger och likgiltighet har te-party inuti mig. Jag bryr mig inte om nyklassicismen. jag struntar blankt i höga hattar och krinolin. och jag skiter fullständigt i Karl-Johan soffor. jag tänker bara på vad jag vill göra som bild-projekt. det finns alldeles för mycket att göra, och lite för lite tid. men det ska nog ordna sig. musik har jag alltid varit intresserad av.
Nio stycken var det som anlände till gympan, när resten skolkade. dåligt som fan. men det var sjukt kul ändå, och alla tjejer kämpade gärnet. Pelle dödade oss med fys och spring, och stämningen i omklädningsrummet efteråt var hög, och det pratades om en hel del sjuka grejer. men - what is said in the locker room, stays in the locker room.
fy fan vad jag älskar min klass.
hej och hå, på med träningsoverall och jacka, och det var dags för träning. det bar av mot sporthallen, och jag lyckades vara där en halvtimme innan vi började. Rebecka satt och väntade i den lilla korridoren, och vi gick in i hallen. mörkt var det, och efter många om och men fick vi nyckel och ljus, och näten sattes upp. detta var punkten där jag insåg någonting bra. Jag har blivit starkare. grymt mycket starkare! första gången jag skulle spänna det där nätet kom jag halvvägs, och sen fick Tim göra resten. idag fattade jag inte ens att det inte gick att spänna mer. så grymt skönt att se resultat i något! och träningen gick bra, förutom lite på slutet, men det ger sig nog va! om bara de som flummar runt kan få tummen ur röven och faktiskt kämpa lite, och ta till sig istället för att skratta av sig, så kommer guld att regna!
fy fan vad jag älskar volleyboll.
Kommentarer
Postat av: FRIDA
ni är bäst!
Trackback
