det är kallt omkring mig, och hur tätt jag än drar täcket runt mig hjälper det inte - tvärt om. jag blir instängd, kvävd av mina egna andetag. det är alldeles tyst, för jag är den enda som är vaken, och jag vågar inte röra mig. sekunderna tickar förbi, snabbt, skoningslöst. för varje tick är du lite längre bort, lite mer komplicerad.

jag blir rädd när jag tänker på att jag inte vet vem du är.

och jag blir rädd när jag tänker på hur mycket du vet om mig.

hur sårbar jag är.

och hur kallt det är när du inte har tid med mig.

jag blir rädd när jag tänker på hur svag jag är - trots att jag säger att jag ska bli bäst. eller kanske är det därför jag säger det?



många långa nätter har satt sina spår, och många tekoppar har fyllts och tömts, och så har även hjärtat.

när kan jag sluta mig om mig själv?

när kan jag sluta berätta?

jag är rädd, för du vet för mycket. och det var mitt fel att det blev så.