sju år.

så lång tid separerade jag mig själv från min barndom. den man hade när man var riktigt liten, och världen ännu inte hade bitit en.

hos Josefine träffade jag Hedwig, och jag mindes hur ledsen jag var när hon började leka med Amanda och inte mig, och jag minns hur vi ritade tillsammans, lekte med Barbie och Bratz, hur vi kastade gosedjur högt i luften på skolgården.

Hos Sara träffade jag Martin J. jag kom ihåg hur vi hade suttit i sysalen och skrattat när vi stickade knöliga vantar och halsdukar, hur jag och Hedwig gillade honom som små flickor säger att de gör - för man ska ju gilla någon.

allt är så annorlunda nu.

och jag är lite rädd att träffa dem, för det är ett så hårt slag i magen att inse hur lång tid det har gått sen man var oskyldig.

jag vill inte veta att det är för sent att vara ett barn på riktigt.

jag orkar inte bara.