solen blöder över träden och färgar mitt rum i varma färger när min sista dag som barn dör. men trots det dör inte själva barnet. det stannar kvar djupt rotat inne i hjärtat, och det tänker jag behålla. för det är jag, trots allt.

jag kommer nog alltid att vara lite av ett barn.

aderton år.

För arton år sedan låg jag nyfödd och tittade rakt in i ögonen på min mamma på förlossningsavdelningen, och lade därmed grunden till mitt namn. Saga. Sierska. Hon som ser.

jag vet inte om jag vill släppa er så mycket närmare än så.

eller så gör jag det.

om jag vågar.

och imorgon måste jag stå på egna ben.