Resan till Turkiet började inte alls bra. Gommen kliade som ett svullet myggbett, hostan slet sönder halsen, näsan rann som en kran och febern tryckte en kudde över mitt ansikte och rev sönder huden. Jag var grinig, gnällig och jobbig, vilket senare gick över i panik, desperation, uppgivenhet, mer jobbighet och till slut tyst resignation och en önskan att åka hem stark som chilisoppa en varm dag.

Frida var en guldstjärna som stod ut med mitt yrande, mitt gråtande, mitt KLAGANDE och yttersta misär. Hon förtsatte att muntra upp mig, säga att det skulle bli bättre nästa dag, och att det skulle ordna sig, även om jag märkte att hon definitivt inte orkade med mig.

Jag längtade efter mamma, grät, hostade och somnade i ångest.

morgonen var inte mycket bättre. huvudet var tungt som bly, täcket skavde mot feberkänsligt skinn, och det sista jag ville var att spela beach i sol och sand. nejnejnej.

Frida "Hurtbullen" Ryman lyckades i alla fall komma över sin rädsla för att gå själv till träningen, och gick iväg. mitt modiga lejon. Jag tog en Ipren och somnade om.

kort sagt var första dagen en mjukstart, men när jag hade kommit upp ur sängen, fått ner febern och hostan litegrann och ätit frukost mådde jag mycket bättre. var med på eftermiddagspasset med All In - gruppen, och även om fysiken inte låg på topp gick det bättre än väntat.

därefter gick det bara uppåt. allt. trots att jag hade tappat mobilen, vilket är en historia för sig. redan andra dagen var misären och hemlängtan bortglömda, även om hostan envist satt i halsen. Sanden var varm och smutsig, och varje kväll duschade vi bort det vi trodde var solbränna men som visade sig vara smuts, ironiskt nog.

Två pass om dagen - minst. morgongruppen var den enklare gruppen, men den som både frida och jag klickade bäst med (Förutom Alexandra i eftermiddagsgruppen, HON ÄR SÅ JÄVLA BÄST!) Frida gick på sammanlagt 17 pass på 5 dagar - jag på 13. GALET FINT.

Vi hade nya tränare varje pass, och de var G-R-Y-M-M-A. de var duktiga, lärde sig namn jättefort, hälsade efteråt som om man alltid känt varandra, och var grymt duktiga på att se vad man behövde träna på och fixa till. tack vare Rasmus kan jag slå bättre, tack vare Eskil kan jag passa bättre, tack vare Fredrik kan jag göra transition, tack vare Nora kan jag använda tomahawk och knuckle, och tack vare Björn kan jag blockbacka och passa efter block. Evig tacksamhet. 

så inleddes alltså vår grymma vecka i Turkiet - det skulle bli bäst i världen.