det blev inte 50 kronor fram och tillbaka till Alanya. det blev 400.

men låt mig ta det från början, det är en bra story.

på listan över desperados som ville in till feststaden Alanya stod mitt och fridas namn karvade med en doft av ödet. bussen var schemalagd att avgå exakt en halvtimme efter vår sista träning, alltså ungefär den tid det normalt tar för Frida och yours truly att bli blöta och lite renare än innan. gaspedalen i botten och förbestämda kläder, woosh!

33 var vi nere på parkeringen, precis i tid för att hinna fram till dörren - som stängdes.

ha ha tänkte vi, skitkul.

varpå bussen accelererade och åkte därifrån.

lite snopna, men fulla av bubbligt skratt beställde vi en taxi. 45 lira out through the window, thankyouveymuch. kvällen var fin, och solen blödde när vi kom fram till staden. Frida hälsade på  på hennes favorit-restaurang innan vi gick för att titta runt. Vi var dumma nog att stanna på ett ställe för gratis drinkar (det var TOMT och tog en halvtimme) där jag mådde lite illa av alkoholen. nej, öl ska det vara.

förutom en grymt envis hosta från min sida blev kvällen sjukt värd. enormt mycket glass för 10 spänn, utsikt över Alanya och en GRYMT rolig restaurang-vistelse lyste upp kvällen.

på sagda restaurang beställde Frida sallad och jag kött (omnomnom). vin dracks, drinkar, te och vatten förtärdes, och popcorn och frukt åts medan personalen dansade till Macarena. B-Ä-S-T.

efter den trippen är jag i alla fall sjukt pepp på att göra batik, tack vare alla fina sommar-klänningar som såldes på gatan.

taxin hem blev dyr när chauffören som sa att han visste vart Club Kastalia låg inte hittade. Bu och Bä. men det var fett värt, ojojoj.



they danced and jumped and sat on top of the world