på rummet står två plastmuggar med öl, och två med vodka och nåt annat i. sprite och cola tror jag. stämningen är hög, och Saga och Frida står i spegeln och fixar sig för veckans enda partykväll på hotellet - by the Pool party.

vi äter nere i matsalen, och det är gott som vanligt. snurrig efter bara två öl, och frida skrattar. jordgubbar på en hög framför mig, och det är fint fint fint och jag tänker på Fanny, på laget, på oss. matsalen surrar av förväntan, och efter ett tag rör Fridan och jag oss ut till poolen där det står bord i barnpoolen. det är dock avspärrat, så vi sätter oss vid ett av de vanliga uteborden för att spela kort.

två män i sina typ, övre trettio, frågar oss om vi vill spela med dem. kul med Turkiskt sällskap tänker vi, och säger ahvisst. De introducerar sig som Mustafa och nåt mer som jag inte minns, men engelska är helt bortkastat eftersom de inte kan det alls. de kan lite tyska, och vi lär dem räkna till tio på svenska. när drinkar delats ut, och kortspelet dött ut vill jag och Frida dansa. det vill turken också.

men vi vill inte dansa med dem, förihelvete. så frida och jag dansar bestämt (och sexigt, håhå) med varandra, och vänder ryggen till. han FATTAR. INTE. VINKEN.

okej, dansa dansa, smita smita, men nej, där är han. sär.

Plötsligt dyker som en ängel Alexandra från vår all-in grupp upp. hon är glädjen själv, och vi förklarar skrattande vår situation för henne. resolut jagar hon bort den påstridige (och korkade) turken med en vild dans. ett noll till Alexandra. resten av kvällen är färger, ljus och musik som pulserar i mina öron och mina blodådror tillsammans med alkoholen. Frida och jag dansar till det inte finns något annat, skrattar, hoppar och sjunger med till texterna. Frida försvinner ett tag, men jag dansar vidare. plötsligt dansar jag inte ensam längre, det ligger en hand på min höft, och jag känner igen en kille från tidigare - han verkade känna Alexandra.

Jag skiter fullständigt i att jag är full, att jag lovar för mycket, och dansar vidare. det spelar ingen roll vems hand det är - jag tänker ändå bara på någon som inte är där med mig. frida dyker upp, och efter att ha skrattat "tack för dansen" och fått tack till svar går vi iväg till bryggan. jag måste tillbaka efter min tröja och på väg tillbaka till bryggan möter jag en av de yngre instruktörerna, Jörn, som står och pratar med en tjej. "det här har aldrig hänt" och fniss och det är något du missade.

Frida skickar kärleksfulla fylle-sms till Evan, och jag ligger på bryggans varma bruna trä och tittar på stjärnorna och undrar vem jag är. längst bort badar några ryska killar näck, och när de har badat färdigt bestämmer de sig för att vara djärva. skrattande och tjutande springer de förbi Frida och mig - i bara skinnet. se där, så har man sett nakna främlingar också - check!

tillbaka i rummet lägger jag mig direkt, nöjd med kvällen och tung i hela kroppen. plötsligt knackar det på dörren, och Frida och jag ser på varandra innan hon öppnar dörren.

vem är det, om inte turken igen? Mustafa eller Mufasa eller vad han hette. Scar. Simba.

Lejonkungen ber om eld, och frida ger honom det - sedan stäner hon resolut dörren. vi hoppas att han fattar vinken den här gången, människan måste väl förstå kroppsspråk.

dagarna som följer är slappa lugna dagar där kroppen får gå ner i varv efter veckans intensiva träningar, och jag drömmer om batik-mönster, träpärlor och flätade korgar.

det är snart dags för hemfärd.