Lugna stadiga andetag. det är varmt och mjukt överallt, men när jag flyttar armen lite för långt är lakanen svalare. jag har sedan länge lärt mig att sova i morgonljuset som med lätthet tar sig igenom de tunna gradinerna som hänger i mitt fönster, det är bara att sluta ögonen och tänka på hur mörkt det varit på natten så sover jag vidare. klockan visar på någonting runt nio, och jag hör Rasmus frukostbestyr ute i köket. klink klink, ljudet av fötter i strumpor på linoleumgolv, en kontakt som sätts in i väggen mellan mitt rum och köket. jag blundar vidare.

det är tomt och tyst så när som på Raskolnikov som krafsar runt i sin bur när jag kliver upp vid elva, trött av att ha sovit för länge. jag äter gröt på balkongen och konstaterar i mitt stilla sinne att det börjar bli dags för kofta på morgonen. det luktar svagt av moget vete och rönnbär, vilket påminner lite om skolstarterna på låg och mellanstadiet. Efter att ha slötittat på Family Guy och ätit det sista av rödbetssoppan vi åt häromdagen bestämmer jag mig för att gå ut. Det är kallt och varmt på samma gång, och jag kliver sömngångaraktigt över gatan och upp på fältet. äntligen någonting som känns som hemma. solen lyser genom molnen så gått den kan, och en ljum höstvind svalkar av mitt varma ansikte när jag lägger min skjorta i gräset för att ta en paus och njuta av att äntligen få vara alldeles ensam. Det enda jag ser är himlen med sina gråvita moln och det höga gräset vars toppar skapar en liten ring i periferin.

och jag somnar.

kan man vara så trött? så behagligt trött och avstängd?

jag vaknar tjugo minuter senare och går hem igen. Tar en välbehövd dusch och tittar på Nalle Puh. Det är lustigt att jag aldrig sett den förut, trots att jag har hört kassettbanden. Den blåsiga dagen, och det regnar in i mister sanders hus när Rasmus kommer hem och vill titta på en annan film. så vi gör det, och sedan åker han hem till Agnes. då tittar jag på Atlantis.

ibland är det skönt att bara komma bort ifrån sig själv och gå i sömngångartakt. ha en zombiehjärna.