det brinner i knutarna, och jag som inte har något vatten

Man förstår inte hur mycket man är beroende av något förrän man tvingas bort från det. och nu tvingas jag tänka över mina livsval, för nu är det allvar, nu brinner det i knutarna.

är det så här när man är kär när man är liten? hur blir det då när man blir kär när man är stor?

jag vet inte. har aldrig vetat. kommer aldrig veta. vet inte hur man gör.

konst konst konst och jag vill måla rödnästa små flickor och björkar i akvarellfärg och jag behärskar den inte och jag saknar allt det där nu trots att jag var så iskall på slutet och trots trots trots... vadå? jag kastade ju mig ändå ut i det okända långt efter att alla andra hade utforskat det. jag tog ju ändå bara händer som redan höll i någon annan, och jag tog ju aldrig de där som var utsträckta, hur få de än var.

alla får inte sina drömmar inslagna, för många irrar omkring och springer in i tusentals människor; men aldrig varandra.

fattar du vart jag är på väg med det här?

jag är för snabb; och jag är för långsam.

och jag måste välja drog nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0