men det är det. det är bråttom. hela min ungdoms vår, då man är som vackrast och naivast och till bredden fylld med tankar om världen som bara väntar på att få luftas tillsammans med en eldsjäl - rinner mot sitt slut.

du kan hålla käften, för man hittar inte någon. i sagor hittar man någon. när man letar i telefonkatalogen hittar man någon. du är trygg i ditt lilla torn av kärlek. du är säker, så säker att du kan tvivla, ditt svin. att du ens tänker på att kasta bort någonting så fint, någonting så sällsynt. att du har mage att ta det för givet, när jag inte ens vet vad det är på riktigt.

du kan hålla käften, för för dig är det inte bråttom att hitta någon åt mig. du har ju din. du promenerade rakt in i törnrosorna, knipsade av ett par stycken och klarade dig med ett skrubbsår. jag har ingenting att knipsa med, och jag ser inte röken av någon sovande prins. jag har slagits med draken som bor här och flytt i panik. jag har taggar i handflatorna, i knäna, i magen, i ansiktet, i hårbotten, och jag börjar tycka att prinsessan kan sluta lata sig och komma till min undsättning för en gångs skull. så du kan hålla käften.

bara släng dig ut. been there done that. face-plant. om jag fortsätter såhär så kommer jag att bli kroknäst... are.

**

vi är väldigt olika du och jag. vi har olika tankar om hur mycket en enda sak är värd. jag är normal när jag får sätta på mig skygglapparna och bara ånga fram på en plan. slita och svettas och gråta och blöda för mitt mål, hur sent påkommet det än är. än sen? jag får väl helt enkelt jobba hårdare än alla andra. jag missar ingenting, för det är jag som bestämmer vad som ska finnas i mitt liv.

jag tänker inte ens förklara, för du vet och jag vet, och vi tycker bara olika.