Innerrummet

Jag ser dem när hon sitter med fötterna på instrumentbrädan. jag ser hennes fingrar, hennes hår, hennes jacka. jag hör hennes skratt, hennes röst, hennes känsla av att vara hemma.

gensvar. hon fick gensvar sa hon.

Jag ser hans händer mot ratten, hans knä, hans ögon. jag hör hans argument och hans skratt och hur road han är av hennes tankar.

jag vill inte att det ska vara konstigt, sa han.

jag kommer ihåg hur jag inte kunde sova, hans andetag, hennes doft. jag minns handen på hennes midja, soffan, täcket, hur lång han var i jämförelse med henne.

jag minns köksfönstret som tydde sig så ofantligt stort i jämförelse med mig, hur soluppgången var långsam och plågsam, hur hjärtat var tomt.

jag minns henne när hon kröp ner, kröp efter, kröp in. jag minns hur han lät henne. hur jag inte vågade.

jag hör fortfarande oss när vi pratar i köket, och jag öppnar mitt hjärta lite lite grann. jag hör honom ställa den där frågan om ärlighet, och det enda jag kan tänka på är henne. att det inte handlar om mig, och hur allvarlig han var. hur jag inte vågade öppna mig om den frågan.

den enda frågan jag vill diskutera egentligen.

jag ser hur hon gör små saker för att vara med honom. saker som för mig är uppenbara.

gensvar. hon sa att hon hade fått gensvar, att hon inte hade trott det, eller varit beredd på det.

jag fick aldrig gensvar, och jag känner fortfarande likadant, och jag undrar om hon hade gjort samma sak.

jag undrar om hon verkligen känner för honom, eller om hon känner för hans gensvar.

och då hatar jag henne.

jag rensade i min garderob, och hälften av allt jag samlat på mig, hamstrat i min garderob, slängde jag ut på golvet. Moa fick ta vad hon ville, och resten stuvade jag in i garderoben där nere, den garderob där allt oönskat hamnat. (där jag borde hamna)

jag vet att vi har pratat om det. och att jag säger att jag inte vill vara kär i honom. men det är en sak att säga, och en annan att göra. och du säger att jag ska fälla dem som träd, men aldrig vilket. du säger att jag ska ta dem i flykten, men de springer väldigt fort. och ingen av dem duger när jag berättar om dem.

kanske känner vi dem bara på olika sätt.

för jag har nog inte slutat jaga efter den här. jag kastar mig fram genom livet, jag ramlar och famlar efter någonting att få fatt på, för jag måste rycka honom i rockärmen när han inte hör vad jag gör, när han inte ser vad jag säger.

jag kanske inte kunde få honom då, kanske inte nu heller, men jag har aldrig försökt. jag kanske skulle försöka. för vad ska jag säga till mig själv när jag ser mig i spegeln om tio år? att han var upptagen?

"förlåt, det var upptaget när jag ringde, så jag bestämde mig för att du inte vill ha ett samtal med mig."

"det var upptaget, så jag kissade i byxorna."

jag måste försöka en gång, för att se om jag landar på fötterna. för att se om jag har en bra hjälm. för att se.

för att se mig i ögonen.

men tills dess rensar jag ur min garderob.

vägen är mörk, och lamporna ljusa. det är musik i vår bil, jättehögt faktiskt, men det är tyst som i graven. hjärtat bankar bestämt och hårt, men inte snabbt. Hon säger att det var viktigt, att det inte gjorde något att låta mig vänta en halvtimme (som är fyrtio minuter, men det spelar ingen roll) istället för att ta med mig hem som hon sagt, för att hästarna måste in, och kan jag ha förståelse för det? egoism. skuldkänsla. hon trycker på alla knappar hon når, för hon vill så gärna nå, röra, veta, förstå. hon vet inte vad hon trycker på, men hon famlar efter fler, ramlar och slår sig på min tystnad som är lika kall som mina fingrar som varit ute i minusgrader i en halvtimme (som är fyrtio minuter, men spelar det någon roll?)

det osar i mig, för när man säger en sak och sedan gör en helt annan blir jag inte glad. speciellt inte nu, när jag inte ens känner mig som huvudkaraktären i min egen bok. jag vill inte, orkar inte bli omkringslängd, jag vill bara ha en förvarning för en gångs skull. jag orkar inte stå och vänta på någon som inte ringer och som sedan är jätteglad när de dyker upp en halvtimme efter att jag börjat undra vart de är (som är fyrtio minuter, och ja, det spelar stor jävla roll!) Jag vet att jag är bortskämd, och jag vet att jag är otacksam, men kan aldrig jag vara den som har rätt? varför är det okej att låta mig vänta, men inte andra, och inte tvärt om?

jag är alltid så kall, så vrång, så snäsig, vill aldrig dela med mig.

är allt hon gör fel?


jag hör hur hennes röst darrar, kan se framför mig hur hennes händer är nervösa, hennes ögon desperata. jag vet exakt hur hon ser ut, trots att jag stirrar ut genom rutan med tom blick medan jag försöker övertala mig själv att jag inte är en elak människa. jag hatar när hon låter sådär. jag är inte en elak människa.

hon försöker ju så gott hon kan, men jag är ändå alltid arg.

jag vill aldrig dela med mig till henne.

eller är det bara så att allt hon gör är fel?



det är inte bara du, jag vill bara inte dela med mig.



varför vill du inte det?






---------------------------------------------


för att jag inte vill förstöra dig mamma

jag sitter framför en blå skärm som surrar och surrar som en fluga på sommaren, och vill inget hellre än att skrika rakt ut. jag orkar inte stå till knäna i jobb som jag inte orkat säga nej till.

jag är så förbannat trött på att vara så svag i huvudet.

men någon måste göra det.

och någon måste vara jag, för om ingen gör det blir det inte gjort, men om jag gör allt blir ingen nöjd, för ingenting blir gjort om man försöker göra allt, men någon måste göra det. och ingen vill.

till slut murar man in sig i en tegelvägg när man travar travar av papper på hög, och man tuggar tuggar tuggar all gammal skit som lurar under sängen och som väntar på att få sätta sig som en klump i halsen som inte går att svälja; det är en kliché, och hur slemmigt det än låter så är det torrt och vasst och gör ont.

jag sitter och lyssnar på surret, och vet egentligen inte vad det är som låter. tankar som borde organisera möten, projekt, planer för framtida projekt, tankar som är viktiga, blir helt plötsligt sittande utanför en tjock glasvägg som hur mycket de än bankar vägrar att ge vika. deras blodiga små nävar bultar och bankar, deras arga små röster skriker och flåsar, för det är viktigt säger jag, viktigt!

men jag sitter tyst och stirrar. bilderna, texterna, allting på skärmen är av olika färger, uttänkta av designers för att tillfredsställa mig.

men för mig är allting blått. just den där nyansen av blått som får hjärnan att stanna. som får blodet att kava sig fram med vilja genom kroppen, för ingenting fungerar; allting har stängts av. den där nyansen av blått som mumlar, "du, vet du vad?  jag är en sommarhimmel mitt i vintern, och du har längtat efter mig hela ditt liv. varför lägger du dig inte bara ner i gräset och låter dagarna passera? ingen räknar dem ju ändå, ty det är minuter, sekunder som betyder något för dem. dagar, det har de slutat räkna sedan länge."

och jag vill så gärna ligga där, så gärna att jag inte sliter blicken från skärmen.

flugorna är egentligen fläktar, men inte för mig. för jag har stängt av nu, och även om jag inte gör det som måste göras, även om ingen kommer att bli nöjd, även om det viktiga står där bakom det tjocka glaset och slår sina arga händer blodiga, biter sig i fingrarna av frustration, och skriker tills deras lungor frätts;

vill jag bara sitta här en liten stund till.