Helgen har haft sina ups and downs.

Just nu är min nysiga näsa glad över att jag äntligen har städat och dammsugit, min mamma är glad över att jag har skrivit klart min ansökan till seminarieläger (jag också, ehe), och Moa är väl glad över att ha varit i stockholm på läger.

Uppsatsen om renässansen har ätit på mina näthinnor hela lördagen och söndagen, och under den optimistiska fredagen trodde jag minsann att jag skulle kunna titta på Kristins match idag (söndag)

Icke.


fick krupp på hela skiten på lördagen och fotade istället. lekte ett par timmar i photoshop, fick ångest, skrev några rader på uppsatsen innan jag körde fast totalt. idag har det dock gått lite bättre. Vaknade sent, åt lunch till frukost, och satte mig ned för att försöka reda ut vad jag skulle göra.

skrev mejl till Cecilia och bad henne ta upp det imorrn, hoppas då att jag har gjort rätt, ty jag har pratat med Guldrasmus och Superjennifer, och nu skrivs det för fulla muggar.

längtar till träningen imorrn, vill verkligen bara spela volleyboll!

Egentligen borde jag skriva på min uppsats om renässansen.

men den är som en geggamoja som inte går att svälja

den är som en tugga stekt potatis som bara växer i munnen

så jag gör sånt här i stället.

Idag har jag skrattat runt med Fanny i skolan, fått tillbaka en MVG-märkt slumpvandring-uppsats (tack och lov!), skrattat lite mer med min underbara klass, tänkt på KE och att det är dumt att han inte är hemma, och en hel himla massa saker.

Jag kan väl börja med matteprovet. Jag satt envist kvar till de sista darrande sekunderna och skrev allt jag kunde, och nu SKA JAG FAN I MIG ha mer än G. -pustar ut-

JAGKOMMERFÅIG!!! DD: (shh Saga, inte tänka så, ät lite klementin)

Vilket leder mig in på nästa sak. Mina föräldrar har köp ekologiska klementiner. med blad! de ligger i en liten låda och är alldeles....klementiniga! det gör mig glad, till skillnad från hur jag kände när jag på väg till bussen som skulle ta mig hem till Kristin råkade på en död duva som låg på vägen som ett annat fluppo.


typ precis exakt den här

Hemma hos nyss nämnda Kristin lagades det amerikanske pannkakor som åts med sirap och chokladsås under skratt och sockerförbud för Saga. en hemsk film spelades in, men om sisådär en tio år kommer jag att skratta åt den, så det är ingen fara.

Kristin åkte till träning, och jag åkte hemåt, sov som en gris i bilen, åt pastasallad när jag väl kommit hem, läste igenom Rasmus skolarbete och nu sitter jag och spelar gitarr och längtar efter att min nysydda klänning ska bli tvättad så att stärkelsen försvinner.

mer information om den klänningen får ni en annan dag. (oooh, cliffhanger...!)

Underbaraste Frida har varit här. Vi åkte pendel i mörkret, skrattade på tågstationen, köpte B&J (you know what I'm talking about) Julmust och annat gott som man kan unna sig när man har tränat (Jag vet, en evighetscirkel). Vi åt grönsakspaj när vi kom hem, spelade en massa gitarr, för att till slut bänka oss framför datorn - det var dags för film. filmen. the film.
Kenny Begins levde upp till mina förväntningar, helt klart! Frida och Saga fnittrade åt Kennys nyutvecklade hjärnceller, skrattade åt skorpionätande, fnissade åt resliga pojkar alltmedan popcorn knaprades.

Sedan provade Frida sig igenom Sagas garderob, Saga önskade att hon såg lika bra ut som Frida i sina egna kläder och filosoferade över varför man alltid tycker så illa om sitt eget utseende (med varierande styrka)

En fråga - Ett svar. topphemlig information. men det har med jordnötter att göra. de-fi-ni-tivt. [Bra, min dreglande guldhund, håll dem sysselsatta med lösa spår!]

klockan nio följande morgon klev Frida upp, våldförde sig på Sagas arm, tog sitt pick och pack och traskade iväg mot bussen.

...Saga vaknade igen klockan halv två, gick igenom sin mammas garderob, klädde på sig sin pappas byxor och tröja, åt frukost, bytte tillbaka till sina egna kläder (nej, jeans som inte är stretch funkar banne mig inte i längden. men jävligt snyggt var det) och gick ut i stallet. gjorde i ordning mat till hästarna, mockade och tittade på utsikten. det är sånt göra-göra som får mig sugen på att själv ha en liten gård, ett par hästar och en höstutsikt. himlen var blå med smutsrosa moln, och hela utsikten på baksidan av stallet var fullt av komplementfärger som rött och grönt. Livet var fint och enkelt, vilket ungefär är anledningen till att jag i hemlighet älskar att pyssla i stallet.

Tillbaka i verkligheten - i alla fall det som räknas som verklighet - började jag skriva min uppsats om renässansen. det är sjukt skönt att vara ute i god tid. en åttondel blev klar, med många avbrott där jag bland annat hann sy en klänning av en gammal gardin från sporthallen, en sjukt mysig topp av diverse gamla undanlagda saker, samt titta på Scrubs och DOA-Dead or Alive.

Nu ligger Kaktus och sover i min orange fåtölj, och jag tror minsann att jag också ska knyta mig. imorrn är det matteprov som gäller, och även om jag inte pluggat till det så ska jag göra mitt bästa. vem vet, jag kanske klarar mig, min hjärna har trots allt överraskat mig tidigare.

a p r i k o s m a r m e l a d <3

 

 

Regnvatten

 

Hon hade aldrig varit särskilt snäll mot sig själv. Det var alltid något som var fel, som var skevt, som var för litet, för stort, för långt, för kort, knotigt, platt, fett, torrt. Kanske var det en anledning till att andra höll sig undan. Och kanske var de en anledning till att hon brydde sig mindre.

 

Och kanske eldade de bara i varandras ugnar.

 

Gräset var stelt av vit frost i topparna, och trädens bruna stammar var vita, och såg nästan ut som om de doppats i små små glasbitar. Men närmast marken var det fortfarande blött, och hennes bara fötter sjönk så mycket att brunt vatten sipprade fram mellan hennes frusna bleka tår och kittlade ovansidan av foten när hon trampade ut i myrmarken.

 

Hon kände inte att den kalla torra luften bet i hennes händer och haka under den blekgula himlen som indikerade att det ännu var tidigt på morgonen. Ej heller kände hon att hennes röda blus var alldeles för tunn för Novemberfrost. Hon kände ingenting. Hennes bröst var uppfylld av en tomhet som kanske hade gjort ont för länge sedan, men som nu endast var en del av den tomma vardagen hon levde i. Ögonen fäste inte någonstans, utan stirrade stumt framför henne, glömska inför det faktum att de tappat sikten av stigen hon gått på för en timme sedan.

 

Tid. Vad var väl tid? Människor tycktes inte kunna få nog av den. Hon hade för mycket av det, den var som stora tunga fotbojor av bly, släpandes efter hennes magra ben. Den skavde upp sår på hennes vader, hennes händer och hennes hjärta.

 

Det var olidligt att leva ett helt liv i väntan.

 

Marken var mjuk, och efter ett tag hade fötterna sjunkit så djupt i den att benen följde med och gjorde djupa sår i den blöta geggan av mossa och jord. Hon lade sig ner på rygg, brydde sig inte om att hennes blus blev brun på baksidan, att hennes hår som hon tvättat med omsorg kvällen innan blev besudlat. Ögonen stirrade alltjämt.

 

Hon sjönk sakta, i samma takt som den vita solen masade sig upp bakom träden. Några ensamma solstrålar stack henne på kinden och påminde henne om hur kall hon var. Hon log.

 

Det bruna myrvattnet smekte hennes tinningar, kröp sakta uppför hennes kinder, kittlade henne i mungiporna. Hon blundade medan hon sjönk under ytan, låg där i förundran över sin egen overksamhet och tittade genom murrigt vatten på solen som kommit sig ännu en bit upp på den kalla himlen.

 

Något drog henne i håret. Ryckte hennes huvud bakåt, tvingade hennes ansikte att förvridas i en stel grimas av smärta, fick hennes fingrar och tår att kröka sig i protest och för ett ögonblick drabbades hon av en panik som var så stark att den hotade att bryta henne på mitten. Hennes ögon kneps ihop.

 

---

 

Det var inte vått. Hade hon inte sjunkit? För bara en sekund sen hade hon kunnat svära på att hon gjort det, men nu visste hon inte längre. Hon hade gått ut för att ta sitt liv. Inte för att hon tänkte det – men hon visste det. Visste att hon hade lett för att det var sista gången hon skulle få känna solen mot skinnet. Lett för att hon visste att tomheten skulle försvinna ur henne.

 

Hon låg på rygg i någonting som verkade vara gräs. Hon kände ingen kyla längre, men inte heller någon värme. När hon satte sig upp kunde hon se sig om i vad som verkade vara ett fält. Det var ett litet fält, omgivet av vitblekt gräs, bruna små krulliga träd med lila små blad, och röd vallmo. Hon var inte där hon varit. Den här platsen var annorlunda, den var... overklig. En vind smekte hennes hår och kind, och för ett ögonblick kunde hon känna dofter som hon mindes att hon känt för länge sedan. Innan hon blev ett skal. På smala vita ben reste hon sig upp och följde efter vindpusten. Hon ville fånga den igen, hålla den i sin hand. I sin plötsliga iver snavade hon bland tuvorna, och doften var borta. Hon satt stilla på knä en stund och stirrade efter den, utan att se.

 

Hennes andedräkt steg som en fin rök från hennes läppar, blev till en dimma, och upplöstes igen. Plötsligt fästes hennes blick på någonting som inte verkade höra hemma i det besynnerliga landskapet.

 

En bit garn. Förundrad plockade hon upp den klarröda lilla tråden, och drog i den. Ingenting hände. Den satt fast någonstans. Djupt inne i henne väcktes någonting som slumrat alldeles för länge, en nyfikenhet, en vilja att ta reda på vart tråden satt fast och rycka loss den. Hon drog lite till, men den spändes bara. Hon följde den en bit i gräset, innan hon såg vart den satt fast. I marken. Den stack upp ur jorden, som om den växte där.

 

Garnet satt oerhört hårt i marken, och hon hann bli både svettig och utmattad innan någonting verkade vara på väg upp som en rot. Tråden ringlade vid hennes fötter när hon samlade sina sista krafter och drog. Någonting fick marken att höja sig, och spricka med ett ljud som när man skalar en apelsin. En rygg sprang upp ur jorden, följt av ett par axlar, ben, en nacke och mörkbrunt hår fullt av jord. Kroppen var som en nyfödd potatis, och pojken som den tillhörde rörde sakta på armar och ben. Han var naken.

 

Hon backade undan, med händerna för ögonen. Hon kände den pojken. Han bar på dofterna som hon alldeles nyss hade jagat, han bar håret som hon hade silat mellan fingrarna, han bar på händerna som en gång varit hennes. Men det var fel, han fanns inte mer. Borde inte finnas mer. Hon hade själv varit på begravningen, sett kistan genom tårarna som regnat på hennes finskor, lyssnat på talet som hållits och som inte alls kunde beskriva den sorg hon hade känt. Han var borta, men alltjämt var han här.

 

Han såg på henne, och hon fann att hon måste tala.

 

”Du är naken.”

 

”Jag vet.”

 

”Varför?”

 

Han såg med sina duvblå ögon på det röda garnet som låg vid hennes fötter.

 

”För att du har repat upp min tröja.” Det var tyst ett tag. Sedan log hon. Kanske hade hon sjunkit i alla fall? Kanske hade hon äntligen blivit av med tomheten som tryckt i hennes bröst? Kanske var det här slutet på hennes väntan?

 

”Var är vi?” Hennes fråga föll ut ur hennes mun, förstorades, och ekade tyst över fältet. Hon lät den fly. Hon visste trots allt redan svaret. Det stod skrivet på hans panna. I hans sätt att rynka ögonbrynen samtidigt som han log. Älskade, du vet vad du försökte göra.

Ja, hon visste. Men hade hon lyckats? Hon hade väntat sig stora moln, eller brinnande eld. Saker hon hört om sedan barnsben. Det här var inte vad hon hade väntat sig. Det bringade henne ur fattning, allt hon någonsin hade berett sig på spetsades på verklighetens spjut och kastades ut genom fönstret. Var det här hur det skulle vara? Var hon verkligen död?

 

”Nej.” Det plötsliga svaret fick henne att rycka till. Kunde han läsa tankar? Kunde kanske hon också göra det nu? Tanken var olustig.

 

”Hur vet du det? Jag kände själv hur jag sjönk.”

 

”Jag vet,” var hans svar, ”Men det var jag som drog dig hit.” En paus.

 

”Jag har inte alltid legat under jorden på det här viset. Det är bara så vi möts. Alla upplever det på sitt vis. Det är önskningar som blandas med minnen och dofter, och i den här världen finns bara dina egna. Och de har fritt spelrum att fylla dig med visioner och illusioner. Men jag är här.” Hans fingertoppar var varma mot hennes kalla kind, och det fick honom ironiskt nog att verka mer levande än henne.

 

”Varför?” Frågan kom från ingenstans, men i samma stund insåg hon att hon behövde veta. Varför hade han dragit ner henne? Varför var hon inte död? Hans ögon hade alltid varit hennes fönster in i en likasinnad människa. Hennes trygga hamn. Hans såg rakt in i hennes, och hon såg att han förstod vad hon menade.

 

”Jag kunde inte låta dig göra det. Det har inte gått en dag här utan att jag har önskat att jag hade varit med dig. Det har inte gått ett ögonblick utan att jag har hoppats att det bara är en dröm, att jag ska vakna upp i sängen på sjukhuset där jag somnade. Men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer vakna igen, aldrig på riktigt. Jag kommer aldrig få se solen, för det enda som lyser här är hoppets blå låga. Och jag kunde inte låta dig gå i graven utan att du fått tillbaka det liv du hade innan jag försvann. Jag kunde inte låta dig dö innan ditt liv var fullbordat.”

 

Det regnade på hennes fötter. Va? Hon ville inte titta, men hon visste att hon grät. Varför skulle han annars torka bort saltvattnet från hennes kinder? Skulle han annars le sådär mjukt som han gjort när de mötts?

 

Regnet slog mot hennes ansikte. Plitt plitt plitt. Ögonlocken var slutna mot den trasiga himlen, men hjärtat svävade högre än någonsin. ”Jag älskar regnet.” Den mörka rösten bar på ett leende som värmde hennes frusna fingrar som hon gömt i jackfickorna. Hon vände sina ögon mot honom, och tystnaden var det enda som hördes efter det. Hon älskade regn. Det var därför hon älskade honom.

Hon mindes. För en sekund blixtrade ögonblicket förbi och försvann, brann upp innanför hennes ögonlock. Långsamt började minnet av vem hon var innan hon blev ett skal att göra sig påmint. Ekot av ett skratt kittlade hennes öra, och hon insåg att det var hennes. Hon hade inte hört det på flera år, och känslan av saknad började bygga bo i hennes bröst. En längtan om att få skratta igen, att få se på världen med öppna ögon. Hur mycket tid hade hon slösat? Fotbojorna kändes inte längre som en verklighet, skavsåren bildade ärr istället.

 

”Kommer vi att mötas igen?” Hennes röst var torr och full av en enda önskan om ett jakande svar. Han nickade stumt. Hon tog ett par steg emot honom, höll hans hand som hade börjat blekna.

 

”Du måste gå nu.” Sa han.

 

”Jag vet.” Sa hon.

 

Hon böjde sig fram för att kyssa honom, men hennes läppar träffade tomma luften, och hon föll framåt i slow motion, sjönk ner i det vita gräset med vallmoblommor, genom den varma torra jorden.

 

---

 

Det var vått.

 

Solens bleka strålar kittlade hennes frusna kind och bet i hennes kalla fingrar. Frosten var kvar på träden, och lätta, fjuniga snöflingor singlade ner över marken och gav den ett vitt ljus. Hon reste sig upp ur det murriga vattnet, fäste ögonen på skogskanten och började röra sig framåt.

 

Hon hade ett skal att fylla.

 

 

---

 

 

(Det här är ett arbete gjort av mig för Cecilia Helber, Svensklärare. Får ej distribueras eller användas av annan part.)

 

 

 

 

veckan har flutit förbi i en hiskelig fart, och jag vet egentligen inte vart jag ska börja.
jag kan väl börja med att jag är sjukt stressad över svenskan och Historian, och egentligen inte borde sitta här. Men jag älskar ju att sitta här. echo utterence. det var sjukt bra att få se Rasmus igen, trots att det regnade som en syndaflod, men han var fin i håret, pratade och lyssnade och luktade på mitt te. och beställde t-shirt av mig. beställningar får hemskt gärna göras, men det finns bara ett tryck (bild kommer så småning om) och det är det man får.

men det är sjukt snyggt.

Men. Den stora händelsen den här veckan var nog lägret som ägde rum fredag - söndag. Efter att ha varit på en grym träning med enpass-system (!!) åkte jag ut till Kärna Scoutgård med mamma. träffade Jenny och Axel som höll på med varma mackor i köket och väntade på att barnen skulle anlända. Ungarna var minst sagt få, men det gick väldigt bra med namnlekar och favorit-hörn och lullabye (som varade lite längre än väntat) med en massa låtar som jag nog egentligen borde kunna.
på Lördagen lektes det många lekar, Axel sov på ett bord (eller under?), Barnen kastade kuddar på nyss nämnda Axel, och jag och Jenny tog en tur till affären som resulterade i glass och popcorns-ätande. mumma.



Chairs chairs, can't replace the stairs.

Av någon sjuk anledning lyssnar jag på Karamelldansen på repeat, växlar mellan svenska-arbetet och yaoi samtidigt som jag egentligen vill dansa galet till nyss nämnda sång.

vad är det för fel på mig? inga kakor!

gamla dagboksinlägg är ju helt sjukt. jag har varit största fjortisen, och helt besatt av dumma uttryck. skönt att jag inte är det längre.

...

-harkel-

och NU ÄR VI HÄR MED KARAMELLDANSEN!
inne på tredje varvet, och den blir helt enkel inte dålig. jag tror att det är för att den tar tag i alla mina fasor, min ångest, och mina bekymmer, spetsar dem på en rad med oh oh oa oah! och kastar dem ut genom fönstret. den är mina hjärtslag, och håller mig uppe om dagarna när det inte finns någon sol.

Jobbsökningarna går väl som det går, trots att jag har lämnat in desperat många CVn, och jag vill ha ett jobb nununu.

svininfluensa-spruta har tagits, äpplen har tuggats, tryck har tryckts, bilder har scannats, sporthallen har inspekterats och förbättrats, svenskan har blivit en paragraf längre och chokladbollsmet har ätits.



jag saknar min självkänsla
jag saknar dina fingrar på min rygg
jag rusar mot en kant i hundra kilometer i timmen
och jag förstår ingenting
ingenting
ingenting
förutom att hjälpen inte är på väg

Klarade Historia-provet! WOOUH! Bra Saga, ta en kaka. var tolv poäng ifrån VG, och jag önskar att jag hade haft mer koll på namn och konstiga ord. jaja, gjort är gjort, kommer aldrig igen. om man inte har en mixer. mixrar kan vara väldigt övertygande.

kom igen, det är sant!

skit i det då, du har ändå en liten potatisnäsa. -butter-

hade i alla fall gymnastiklektion idagsomidagsomidag, och lärde flickorna att spela volleyboll. (Joakim, jag vet att du reagerar. men! i Frankrike säger man alltid Garcons till en grupp, även om det bara är ett par killar i en hög med tjejer. tänk på det du. nu får du finna dig i högen med Girls, Kvinns, Ladies och kossor när jag struntar blankt i det.) Prisad vare Saga av SnuskPelle, höjd till skyarna för Humorn! som är A och O inom läraryrket. höhö.

Underbara Flickor som var sjukt mycket duktigare än jag hade väntat mig, och Pelle frågade Fanny vad för sorts piller hon hade ätit i morse.

det var en vacker dag.

Idag har varit en bra dag. något inproduktiv, men ändå bra.

Mamma försov sig, så istället för buss-pendel-buss-gå fick jag och Moa skjuts till skolan. Där väntade första musiklektionen för i år. H U R R A! vi lyssnade på olika genrer, och sen var det slut. nästa måndag ska vi lyssna mer, och så småningom ska det spelas och sjungas. resten av lektionerna var endast filmtittande.

Nu ska jag skriva klart min historia om döden i svenskan. och lyssna lite mer på Aqua. Hoppas på en bra träning imorrn, ty min insats på turneringen i går var kort sagt värdelös. gjorde nåt pet och tror att jag slog nåt bra slag, men för det mesta var jag asdålig. låtsasmatchen mot sollentuna gick bättre än den riktiga, och var grymt mycket roligare. söndagens roligaste händelse var nog när Frida och Linnea knuffade ner Tim från en bänk. mycket skratt.

för att pigga upp känslan i det här inlägget infogar jag en bild som Kriszta tog i Amsterdam.
mycket nöje.

Idag var en produktiv dag á la Saga! jobb letades, CVn delades ut, och tryck till tröjor bestämdes.
det bästa är dock att jag och Rebecka numera är inställda på att starta band. sprang på den underbara flickan på HM, och seriöst, hon har alltid tid för mig! så vi fyllde på hennes mobil innan vi gick till Elsas hus där det åts chokladbollar och pratades om gamla minnen. Saga pratade lite väl mycket och fick lite hosta, men OJ det var det värt!

promenaden ner till Resecentrum var fylld av nostalgi och drömmar och spekulationer om huruvida Rebecka skulle permanenta håret eller inte. och mössor, icke att förglömma. Nu har vi bestämt oss för att föra våra coola röster tillsammans och forma ett band. Tom är tillfrågad om bas, och Rasmus om konstiga bongo-mongo-trummor. väntar på svar.

och Stadium kändes lovande med jobb! de sa inte rätt ut att de inte hade några platser, utan pratade lite, ställde faktiskt frågor om huruvida jag jobbat i butik förut och vad det var för slags jobb jag var ute efter och tralala. ingen lång pratstund egentligen, men det kändes i alla fall som bäst hittills. så nu ska jag skicka mitt CV dit via deras hemsida. hum-di-dum!



she's such a model

det tog en livstid. det tog en amsterdamresa, en helsingborgsvisit, det tog en tågresa under frossa och en veckas sjukdom. men nu är den tillbaka. den fantastiska bloggen!

jag kan egentligen inte säga annat än att Amsterdam var lovets höjdpunkt trots coca-cola över jeans, baksmälla på Shipol och banan i ansiktet. (ni vill inte veta vart den var från början, håhåjaja). Stämningen var på topp, våran lustiga och väldigt otäcka rumskompis var högre än så, och hotellpersonalen var omväxlande trevlig, omväxlande otrevlig. mycket finns att säga om Amsterdam. men jag tror att jag låter det gamla Las Vegas-mottot råda för det mesta. de har i alla fall sjukt fina hus i Amsterdam, och trots att alla inte gick omkring i träskor så fanns det uppseendeväckande många affärer för den typen av skodon.

Efter en underbar visit i det vackra Amsterdam som innehöll Van Gogh muséet, Anne Frank muséet, en live sex show som jag inte riktigt vet hur vi hamnade på och en väldig massa sprit (och lånade pengar - TACK VIKTOR) åkte Saga hem i ca 45 minuter, åt lite mat, bytte resväska och åkte iväg till SO Höst (även kallat INTRYCK).

Det var i glada (men inte så soliga) helsingborg, på världens mysigaste vandrarhem, där det förelästes, inspirerades och musicerades för fulla muggar. CISV Sverige Skype'ade med Danmark, skrek sig hesa och åt glass. det röstades för Nationella Juniorrepresentanter med flera, och stämningen sjöd. Efter det besöket längtade Saga hem till sin egen säng. redan på tågstationen kunde feberns kalla rysningar kännas av på hennes rygg, och inte hjälpte det att tåget var försenat heller. efter många om och men kom sig Saga hem, åt väldigt lite mat, duschade, grät och gick till sömns. jag ska inte bli långrandig, men konsekvenserna av att inte äta i början av sjukdom resulterade i endast vatten, sömn i två dygn, en jävla massa hostmedicin och nio kilo ner på vågen.

tjosan. (not)

Nu är jag dock pigg som en mört om än trött och lite efter med skolarbetet, och jag peppar som en galen ko på Le Turnering på söndag! Volleyboll alltså. jag vet inte vad det är, det bara räddar mitt liv. tränade för första gången på två veckor i tisdags, och jag kunde liksom inte få nog. var i extas redan på uppvärmningen, och när beskedet om inspike levererades tror jag att jag gick in i en fas jag aldrig tidigare besökt. det kändes lite som när ekorren i Over the Hedge får i sig koffein. nja, kanske inte riktigt så sinnessjukt, men ni förstår vad jag menar i alla fall.

det blev ett kort inlägg, men det kan komma längre på beställning.

inte! håhå, gick du på den va! åh, vad lättlurad!

för att tala om något helt annat så trycker vi på T-shirtar i bilden nu. jag har en Tiger T-shirt som Fanny blev missnöjd med (den kommer att göra mig RIK sen när hon är känd!)


det fanns en väldigt mysig karnival i Amsterdam. åkte tyvärr inget av det, någonting jag
kanske borde ha gjort. det är lätt att vara efterklok! som Maximilliam Vallin sa efter att ha skjutit TV-kontrollanten.