Innerrummet

jag vill ha dig. jag vill klösa mig in under ditt skinn och åla mig runt i ditt blodomlopp, sätta fart på allt som slumrar där inne. men jag får inte. Jag vill att du ska vilja ha mig bakom allas rygg, en destruktiv cirkel fylld av vår svartsjuka och smutsiga begär och jord under naglarna. Men det vill du inte. Jag vill spela charader för alla runt omkring oss och gå kilometer efter kilometer i mörka höstnätter och knacka på iskalla fönster, inga ord, inga tankar. Jag vill att du ska vilja ha mig. men jag har förstört mig själv, jag kommer aldrig vilja att du ska vara kär i mig. jag kommer aldrig att acceptera en hand på min mage eller en blick i samförstånd medan alla andra tittar bort. jag vill bara ha dig, och jag vill förstöra mig själv i dig. för jag vet att du skulle ta hand om mig. och du skulle inte gå sönder.

du är nämligen tusen gånger starkare än mig.

min kärlek är ingen riktig kärlek. jag kvävs om jag landar på ett rosa moln, jag klöser sönder tankar av silkestrådar och jag spottar min bittra galla över alla kärleksförklaringar. Jag fungerar bäst när vi är berusade och borta, reducerade till djur som inte tänker klart. jag går som en klocka i en spiral av depression, jag vet precis hur jag ska hantera det. jag drömmer att jag är ditt tidsfördriv, och jag skulle ge vad som helst för att få vara det. och när du hittar hon som är din, då ska du säga stopp och allt ska gå tillbaka till det som var innan, det som är nu. jag ska leva på de gånger jag fått ditt hjärta att rusa, och jag ska tyna bort med dem inuti medan mitt skal fortsätter som förut.

smaken av bitter förtvining ska pulsera i mina målningar, men du ska leva lycklig, oförstörd.

du är nämligen tusen gånger starkare än mig.

och då ska jag sluta vilja ha dig.

jag klöser mina armar i vånda men det släpper ändå inte. Inuti mig vittrar allting sönder, som en gammal stenmur som inte längre hålls upp av minnen och vinrankor och brinnande ljus. som en sandstrand som blir djupare och djupare, som ett par nya skor som för alltid får stå kvar på en hylla när det som ska fylla dem försvinner.

för det finns ingen som fyller mig. det finns ingen som binder mig uppe med långa gröna rep, och ingen tänder ljus för att hålla mig sällskap. I mitt rum är lamporna släckta, här råder ett kaos i mörkret. här råder allt och inget.

så jag klöser mina armar i duschen. min rygg och min mage, för dem kommer ingen att se. dem kommer ingen att smeka, så den får jag riva och härda och slita, precis som stenmuren, och rankorna, och stranden och skorna och och och.

runt runt runt går tankarna, som en karusell, som ett lottohjul där stjärnvinsten är ett tal som inte finns. I mina öron spelar en evighetsmelodi, och inget jackpot eller något bing bing bing lyder i de snäckor som mitt huvud försetts med, endast melankolins tomma ljud.

så jag klöser och klöser, men aldrig drar det blod, för min hud är mitt pansar, min sköld och mitt kevlar. det är en skyddsdräkt, kroppstät, ett skal av hårdhet som ingenting får komma innanför.

trots att jag vill, men jag vet inte mitt eget bästa.

jag kan aldrig säkert veta om det är honom jag vill ha eller någon som är som honom.

eller om jag vill att han ska vilja ha mig.

för jag är oälskbar. jag är trasig och förstörd, frätt av min egen illvilja och dumhet. jag har spelat mina sista toner, det enda som återstår är en brusande tystnad innan knappen på kassettbandspelaren hoppar upp igen med ett klick. om du vänder på kassetten så kan du höra hela misslyckandet en gång till. nej tack.

jag vet vad jag skulle säga om han sa att han ville vara med mig. jag skulle säga nej. för jag är oälskbar. jag har stängt mina dörrar, jag har byggt murar av kevlar, dragit täcket över huvudet och släckt lampan för att ingen ska se att jag är här. jag är inte kapabel att bygga en ny värld där båda vi får plats. jag har slut på byggmaterial, nämligen. om jag släpper in någon nu, då faller allting. Då kan de se mina öppna sår, då kan de se vem jag är. och det vill jag inte, för när de ser vem jag är kommer de att vända sig bort i vämjelse.

du kommer hitta någon underbar

så synd att en tjej som du ska gå till spillo

nej tack. jag skulle besudla honom. jag går inte till spillo, jag hindrar honom från att göra det. jag hindrar alla från att göra det med mina murar, för giftigt avfall, det ska man inte gå nära. då kan man frättas sönder, och hur nyfiken man än är så tycker inte jag att det är värt det.

även om jag ibland bara vill vara någon annan i en annan del av världen som inte är oälskbar.

Jag vet att jag gjorde mitt bästa. eller gjorde jag? var jag inte lite sämre än alla andra? hur ska jag kunna bedöma det, jag gjorde ju allt jag kunde på planen. men kanske var allt jag kunde idag inte allt jag kan över huvud taget. Hur kan jag vara säker på att jag faktiskt kan? det kan ju har varit tur och tillfälligheter som spelat till min fördel.

solen lös som ett gyllene klot in i minibussen på den långa vägen hem, och jag önskade att jag kunde sitta längst fram och prata med Tim. jag önskade att jag var den som kunde yppa mina farhågor om att inte räcka till. för när ska jag göra det? jag orkar inte alltid vara den som skojar och peppar, som är där, som kramas, som skrattar och skojar. jag vill bli peppad. jag vill bli kramad. jag vill veta att jag duger. om jag duger.

för ibland tror jag inte att jag gör det.

utanför lös solen, men inuti började en oro att gnaga, en missnöjsamhet att skava och en bisterhet att bryggas. som lava, som galla, som rinner istället för blod. får inte jag vara osäker? kan inte jag få stå i mitten och få förklarat för mig att jag gjorde bra ifrån mig? kan jag få vara alldeles vanlig, bara en enda gång?

Mitt hjärta är fyllt av små små regndroppar som bultar och hamrar på kamrarna. Det är vått, höst, mörkt och svart där inne, och mitt i allt simmar ett litet frö av längtan efter torr ödemark som sträcker sig längre än ögat når. Jag vill inte bo bland människor. Jag vill inte ha ett jobb. Jag vill inte vara en del av hysterin som sakta men säkert bygger pyramider i det etablerade samhället. Allt jag vill ha är en stuga som mina egna flisiga händer har byggt, och den eviga ödemarken. En dröm, ett luftslott och dammig luft på sommaren innan hösten kommer. En röd rök som kan vila i min famn och på terrassen en flagnad hammock med broderade dynor. Jag vill bygga min egen värld, inte bo i den trasiga som redan finns.

 

Vissheten är någonting som alltid kommer att gnaga på mitt skinn inifrån, och det är vissheten om att trots alla människor, alla resor och alla sånger är jag i slutändan alltid ensam. Jag är ensam i min kropp, i mitt liv, i världen, och till sist kommer jag även att vara ensam i min grav. Någon jag älskar nu kan jag ha glömt i morgon, och någon som talade till mig nyss kan ha vänt sin kappa när solen går upp. Den som säger ja nu säger nej sen. Jag är en kemikalie, en substans, en materia, en molekyl, en atom, en en en.

 

Jag är så väldigt liten. Så liten att det knappt syns, alls faktiskt. Jag syns inte på världskartan, och från rymden, där är jag ingenting, någonting som kan misstagas för en sten eller en liten partikel i ljuset bara. För någon med väldigt små ögon syns jag bra, ibland tar jag upp hela deras synfält till och med. Men för de som ser helheten och alltet är jag ingenting speciellt. och det är för dem jag skiner så desperat medan hjärtat fylls av vattendroppar.