Karl-Emil Samuelsson.

ännu en pojke som påminner mig om att vi sakta håller på att växa upp, och att livet vrider och vränger sig.

ännu en pojke som inte längre är just det.

KE och jag träffades i sexan, och vår vänskap har alltid varit något som svängt hit och dit. men den har alltid funnits där, även i de värsta tiderna. I sexan visade han sig vara en av de första som inte behandlade mig som en pajas, i sjuan var vi rivaler där jag desperat jagade efter att han skulle acceptera mig trots att jag hade blivit en högljudd idiot, i åttan var vi syskon med Rebecka, som ler och långhalm, de tre musketörerna och allt annat sånt där. I nian stagnerade det, men efter ett tag höll sig vår vänskap på en trygg och stadig nivå. han är det perfekta ryggstödet, den perfekta försvararen, och någon som - trots att jag kanske inte inser hur mycket - skulle gå långt för sina vänner.

KE är inte längre den lilla knubbiga killen som var kortare än mig. Jag vägrar blankt att se det, för jag är rädd för att växa upp. Han är inte längre en kille som vill vara som alla andra, som vill passa in för att han är som någon som redan existerar.

KE har också vuxit upp.

Tom Larsson har fyllt arton år. han är numera en stor gosse som kan klara sig själv (på papprena i alla fall) och köpa folköl som en riktig man. G R A T T I S !

Min och Toms historia.

det är en lång, och tämligen intressant sådan. det började med oförställt hat (eller ogillande, som ju är ett mer passande ord när hat är en så stark benämning) från min sida, där jag och min vapendragare (eller snarare, flickan jag var vapendragare åt) Malin älskade att hata honom.
Det var på en NO-lektion i sexan som jag mycket väl kommer ihåg som jag skällde ut honom. ojojoj, små hundar skäller högt ibland. eftersom jag hade bestämt mig för att bli den ultimata självständiga personen tog jag det på mitt ansvar att solen som skulle hänga i taket i salen blev färdig med insatser från alla i gruppen. Tom tog det på sina ännu inte alls manliga breda axlar att smita från det ansvaret.

ack, jag minns hur jag brukade vilja knuffa honom i trappen på väg till matsalen, hur han spottade på ett träd som jag strax efteråt lutade mig mot i blindo, samt alla de gånger jag jagat honom med mina tomma hot om död och förbannelse, trillat, och hotat lite till.

en bra början på en djup och varaktig vänskap.

Tom har sannerligen vuxit upp. det har jag med, och jag brukar inte längre jaga honom med energiska sparkar (bara ibland) och han är en sån där vän som man kan luta sig tillbaka mot, i förvissning om att han aldrig kliver undan utan att ha en hand i beredskap om man skulle luta sig för långt. han är en sån där vän som man kan känna sig fullständigt trygg och säker med.

han är lite av en toffel.

men det är en av hans guldmedaljer.


Grattis i efterskott Tompi!

Det är mörkt och svart. pulsen slår som en knytnäve mot revbenen i ett desperat försök att hinna pumpa ut tillräckligt syre i blodet som rusar som en vårälv genom kroppen. fortare, fortare, det finns inte tid för vila, inte tid för återhämtning. blodet dunkar i huvudet, jag drunknar i mina egna pulsslag, men jag får inte stanna. fötterna rör sig, armarna svänger bakåt för att använda sin tyngd som lyftkraft när de far framåt. Fötterna trycker ifrån från marken, högerhanden landar tungt och snabbt på bollen - kontakt!

ut, och poängen går till det andra laget.

Det är mörkt och svart. varför hinner jag inte med? Varför är jag inte tillräckligt bra? kommer jag någonsin att bli det? jag måste bli det, måste bli ännu bättre. det finns ingen tid för slapphet.


Vännäs är ett land av fruset socker när tåget rullar in på stationen två timmar för sent. klockan är ungefär halv nio, det är kallt i kupén, och jag tänker på träningen som är samma dag som jag missar. tanken på att helt meningslöst missa en träning värker i det redan svarta ömma hjärtat som med lugna slag får det friska vintersyret att flyta ut i blodet, dansa med artärerna, omfamna venerna, och vädra i den trötta hjärnan. inte blir jag klarsynt för det. Jag brukar aldrig missa en träning, de enda godtagbara ursäkterna är sjukdom och begravning. och jag är inte sjuk. ej heller ska någon begravas. så vad gör jag här?

svaret på det blir skottning, vedbärning och övningskörning. sålunda blir alltså dagarna till nytta i alla fall, och att sladda med folkvagnsbuss på stor öppen plan lindrar suget efter volleyboll en smula.
att bära ved är tungt, speciellt om det snöar, och när man har ett helt pannrum att fylla. två dagar á två pass av hårt slit resulterade i alla fall i att mormor och morfar nu har tillräckligt med ved till våren. Och det, samt skottningen, kan ses som ett substitut för den fysiska träningen jag missade i kungsberghallen - trots att jag också behöver öva mina mottag (och allt annat).

en ny vecka börjar i morgon, och jag ska slita, bita i och kämpa till sista blodsdroppe för att bli bättre, mer fokuserad, och starkare i laget.

jag är trött på att vara den svaga länken.

Jag sitter just i detta nu och skalar vad som ser ut att vara en klementin, men som jag starkt misstänker är en förklädd apelsin.

den är lika ondskefull.

varför tar det så lång tid innan jag skriver? det är frågor som susar runt i mitt huvud som kalsonger i vårvinden, jag får helt enkelt inte fatt på varken dem, eller svaren. allt jag gör lägger sig på hög, och efter ett tag blir det för mycket att skriva. som en popcornmaskin med alldeles för mycket majskorn. fast livet. och inte majs.

jag borde ha ett litet block med mig varje dag, där jag kan skriva upp saker as they happen, så behöver jag inte sitta här och fundera på om det regnade eller inte.

Bra Saga, bra ledarskap - ta en kaka!

Nåväl, för att börja i en ände! Fredagskvällen var kylig men fin, och trots trötthet var humöret på topp när bilen jag hade suttit i svängde upp framför lägergården i Högaberg. Den första jag träffade var Björn, han hade klippt sig men var alltjämt lika pepp och glad och fin som han alltid är! Kvällen gick ut på att prata, lära känna varandra och temat (mänskliga rättigheter) och jag var hög på socker mesta tiden.

 

Tyvärr var jag tvungen att åka en dag tidigare från utbildningen, men redan morgonen efter var alla tankar inställda på nästa mål: turnering! Varje fiber i hela kroppen vibrerade av glädje över att äntligen få komma iväg, och jag sov inte en blund på vägen till Tyresö.

 

Men det gick inte alls som väntat. Spelet var virrigt stirrigt och drömmarna om att ta både Team Valla 1 och 2 till semifinal gick om intet. Mer om matchen kan läsas här: http://www.teamvalla.com/index.php?cid=1007&visaSida=89&visaMall=30&visaSida2=40&showId=1324

 

Jag fattar inte att det redan har gått mer än en vecka sen jag sist skrev. Och det här inlägget blev ganska skitigt, med tanke på hur mycket som har hänt de senaste veckorna.

 

Idag var det i alla fall träning. Fem tjejer dök upp i ljunkan, men trots det så blev det en värd träning. Jag förstår dock inte vad som hänt med mina servmottag? Jag suger ju! Tränatränaträna blir det alltså för min del. Imorrn är det Sporthallen och lagfest som gäller, jag är SJUKT pepp! Men allra mest är jag pepp på onsdag, träning i kungsis från tio till två.

 

awesome

"om det händer nåt - vad som helst - så ring mig va? du har mitt nummer va?"

"Jadå, absolut!"

Bosse gick ut genom dörren till parkleken - It was on. Jag gick runt i den lite tomma men samtidigt trevliga lokalen och flyttade runt lite bord och stolar innan flickorna från B-dam anlände, och efter ett tag kom Elsa, komplett med röd clownnäsa av skumgummi.

fler flickor trillade in, och efter en stund satt jag och Frida i en soffa och dagdrömde om beachläger i Turkiet i maj, och resten av laget satt bänkade runt bord.

Linnea visade prov på bra ledarskap (ta en kaka!) när hon släckte lamporna och tände ljus och drack det sjukt äckliga kaffet som jag bryggde. (man ska inte brygga kaffe när man är lite tipsy) Twister spelades, mat och dryck förtärdes, hemligheter spilldes i skenet från ljusen på bordet, och serioustalk om beach och framtida volleybollplaner ägde rum.

Har jag nånsin fått tid att förklara hur mycket jag älskar mitt lag? inte? okej, för att förtydliga lite:

Jag skulle skolka om träningspassen var på skoltid
Jag skulle aldrig sova om vi kunde träffas på nätterna
Jag skulle inte ha någon energi på vintern om vi bara sågs på sommaren
Jag skulle gråta när jag äter yoghurt (jag vet, Sara, Jag vet)

men istället för en massa lame-talk tror jag att jag lägger upp lite bilder istället.





hittills har den här veckan varit bra. och förutom Kamelröv-Johan-syo som uppenbarligen tror att alla esteter kan avväga sina IV-val på fem dagar varav två är helg (istället för all tid som vi kunde fått från den 8 december, då alla andra fick veta om valen) så har den varit riktigt kul. Idag hade jag turen att springa in i solstrålen Rasmus på vägen hem, igår stannade jag kvar med bland annat Frida och Linnea efter träningen och tittade på när LVC hade sina träningspass (mycket fniss, bilar, och syndiga förslag från Frida när alla andra hande gått) och imorgon ska jag ta med tårtan som jag mirakulöst nog lyckades göra idag.

och solen sken. nämnde jag det?

Jag blir så kär av våren, jag är fan kär i allt.

men inte Kamelröv-Johan. han kan fan ta sig. <3

Håret är längre. Snart kan jag krafsa ihop det i en liten knopp i nacken. Eller knipsa av det en bit igen. Vilket det blir får tiden utvisa, och jag har inte bråttom.

Fredagssolen lös in genom springan i rullgardinen som en blek spegelbild av sommarens guld, och värmde upp mitt trötta morgonhjärta. för första gången på länge kände jag hur jag vaknade med ett leende lurande runt hörnet. lungorna fylldes med den mjuka morgonluften, och hjärtat pumpade ut det friska syret i blodet.

andas in.

andas ut.

är det inte skönt att leva?

Klev upp utvilad och för en gångs skull i harmoni med världen. Fötterna klappade snällt golvet som numera är varmare än tidigare, och mamma frågade försynt om vilken pendel jag skulle ta till körlektionen medan jag klädde på mig vad som låg på golvet. ingen fara på taket - det var rent.

åh vad jag älskar fredagarna med sina sovmorgnar! allt är så lugnt och skönt, och livet knallar på i sakta mak. Man har tid att bestämma vilken strumpa som är höger och vänster, stanna upp vid fönstret och filosofera med snön som utsikt. Solen sken i köket, där jag i lugn och ro kunde sitta med mitt blodapelsin-te - tack Niclas - och rostade bröd och läsa Candide. Jag älskar hur han naivt far runt över världen i godmodig anda och hur han höjer den feta Kunigunda till skyarna. Och jag älskar verkligen hur ironin ligger precis under ytan av texten, så att det känns som om man förde en konversation full av internskämt med Voltaire om Candide och hans öden. underbart!

Körlektionen gick bra, trots att det fanns horder av små fjortonåriga pojkvaskrar ute i gatan, och trots att det var halt som bara den. Madde är en grym körlärare, men känner sig verkligen trygg och säker på sig själv när hon sitter där helt lugn i sinnet. Vantarna glömdes kvar på körskolan, men jag märkte det inte ty solen sken på mina fingrar och värmde dem. jag längtar till våren.

Buss nummer elva togs till Ljunkan, och med gitarr på ryggen travade jag in i klassrummet, redo för matte. nåja, så redo man kan vara om man glömmer sitt matteblock [harkel]

Dagens två lektioner flöt förbi i ett slags trance av lycka över solen, och musiken spårade ur med Tatjanas skrattanfall (jag älskar dem) och Tobbes gitarr-damp (jag älskar dem med)

 

Lite ledsen blev jag när Fanny förklarade att hon inte kunde följa med hem till lilla Rädisan, men sjuklingar skall vila i sin säng heter det, så Fanny åkte hem, och Saga knallade ner på staden där hon mötte en nyförälskad Isak.

 

Brutalt nog gjorde jag honom istället till min packåsna inne på Monki, innan vi traskade hem till Tom. Väl där var det telefonsamtal till KE och Martin som gällde innan vi rörde på fläsket ännu en gång för att släpa oss ner till stationen.

 

Bussen som går ut till Rebecka går ute på landet. De av ni som läser detta vet att lantisbussar är LÖGN att veta vart man ska kliva av, om man inte bor där. Uppenbarligen tror Tom och Isak att de har mörkersyn. Efter mycket övertalning lyckades jag dock få Isak, som den gentleman han är, att gå fram till chauffören och be honom stanna vid bäckvägen.

 

Göra det själv? - aldrig, jag har ett rykte att tänka på!

 

Efter att ha stigit av bussen och knappt upptäckt vart vägen var, undvikit att bli överkörda på 90-vägen, samt klivit in på vad vi hoppades var rätt väg mot Beckas hus var det en trevlig färd mot vårt slutgiltiga mål. Rebecka tog emot oss i sitt varma mysiga hus, och vi installerade oss i hennes vardagsrum och jammade. Det var sjukt fint att inte bara spela TV-spel.

 

Har jag sagt att jag älskar att äta hos lilla Rädisan? Det blir alltid så himla god mat när man är där, vad de än lagar. Sjukt! Men sjukt fint.

 

Runt tio över tre var maten äten, pokeromgångar spelade (där bl a KE slängde sig i snön i kalsipperna, 7,5 poäng) och Eurotrip halvägs färdigtittad.

 

Jag skulle kanske kunna prata på i evigheter om fredagskvällen, men det blir nog tråkigt att läsa då.

 

På natten blev det kallt i vardagsrummet, och även om jag var fullt påklädd hjälpte varken kofta strumpor eller stulen värme. Med svordomar och fnitter smög jag och KE ut i hallen och rotade igenom linneskåpet, där vi hittade en sovsäck. Jag blev varm, KE fick sova i fred och världen var åter i balans.

 

---------------------------------

 

Rebeckas alarm väckte mig en gång, och solen ungefär tre. Det var en fin morgon, om än något trött. Rummet var ljust, och bilder från bisarra drömmar om hur Lina varit en solgud dröjde sig kvar framför ögonen.

 

andas in

 

andas ut.

 

är det inte skönt att leva?

 

 

Jag fick skjuts med Isak i deras bil, och en dov känsla av trötthet och utmattning av för lite sömn hade börjat gro i kroppen. Kort sagt ville jag hem och andas ut innan lagfesten skulle ta vid på kvällen.

 

Icke.

 

Från Isaks hus styrde pappa kosan mot stan, där mamma plockades upp och öppet hus-besök på någon gymnasieskola stod först på listan.

 

Saga ville gråta.

 

Istället för att trava runt som en annan zombie i en gymnasieskola traskade jag ner på stan, där jag köpte en efterlängtad mobil. Visst var den förra bra, man kunde ringa och skicka sms, men jag är av den sorten som vill spara sina sms länge länge länge för att kunna läsa dem, eller bara ha dem där som en trygg faktor. Inte bara ha 50 stycken i en proppfull inkorg.

 

Curse att Sony Eriksson inte skickar med USB-sladd! Å andra sidan har jag numera en miljövänlig mobiltelefon, en tröst i mitt annars så ohälsosamma liv.

 

Efter många om och men och kalla tår fick jag äntligen åka hem (Moa är grym på att ögna igenom skolor!) där jag duschade, åt, snarkade lite, och hittade underbara kläder som mamma och mormor hade i min ålder. Love it! Eftersom det här inte är en ytlig klädblogg så ska jag inte gå närmare in på det, men ni lär väl se dem när ni äntligen skaffar en lucka i er kalender för att ses!

 

Lagfest i parkleken stundade, och utklädd till kille klev jag ut i den kalla kvällen. Luften stack lite i näsan, men den piggade upp hjärnan och fick blodet att röra sig lätt som en vårbäck.

 

andas in

 

andas ut

 

Ja, det är skönt att leva.