det var varmt och mjukt överallt. varför kan det inte alltid vara såhär? en lugn mjuk känsla av att ha fått sova tillräckligt för en gångs skull surrade i det röda varma blodet som i sakta mak pulserade runt i den nyvakna kroppen. ögon dimmiga av sömn klippte gång på gång för att ta in omgivningarna, för att sedan plötsligt slutas när en gäspning fick kroppen att sträcka på sig. den varma kokongen av duntäcke som jag hade sovit i släppte in sval morgonluft, och jag bestämde mig för att gå upp. golvet var lite kallt när jag gick barfota över det för att rota med full kraft i min garderob. när klockan var tjugo över nio gick jag ner i köket.

vintersolen lyste blekt med sina gyllenrosa strålar i morgonen, och det var skönt att sitta i lugn och ro och bara vara.
jag kände mig lugn, och en värme i hjärtat över att jag skulle få träffa Fanny och Evan hade infunnit sig.

det var inte tillräckligt kyligt för att jag skulle frysa om benen i mina bruna strump-byxor, men kinderna blev röda, och jag var glad att jag hade mössa och vantar när jag gick ner till bilen. Pappa och jag kom till stationen precis när pendeln åkte, så jag fick skjuts in till Linköping i tid till min körlektion som började kvart över elva.

det var fullt av modd och cyklister, och övningskörningsbilen morrade när jag nästan körde på två fjortisar utanför Berzan. men vad hade jag väntat mig, de brukar inte direkt skilja på gata och trottoar. det gick bra att köra, jag upptäckte att jag tycker om det, eftersom det ger en tillfälle att koppla bort alla tankar utom de som handlar om att titta, bromsa, gasa, växla, svänga, blinka. lugn och ro i själen.

jag missade matten, men eftersom jag hade läst lite på morgonen tyckte jag inte att det gjorde något, det var rätt skönt att få göra det på mitt sätt, och få lite variation i det enformiga mönster som vår lärare instiftat.

hjärtat slog varmt och hårt mot bröstkorgen när stegen närmade sig sidodörren in till esteternas korridorer, jag älskar att vara där så mycket. Det var tomt i skolan, så jag satte mig på en bänk och läste lite i Candide, som för övrigt är en väldigt rolig bok med ironin precis under ytan av texten – så som jag älskar den.

 

Ljust halvlockigt hår under en vit stickad mössa, kvicka rörelser och ett gäckande leende talade om att Fanny precis hade kommit från mattesalen, och med pang och bom stängde hon skåpet med eftertryck och satte sig på mina knän med en drottnings pondus.

 

För henne skulle jag kräla i stoft.

 

”Jag har slutat nu” fnittrade hon, och sedan gick, hoppade och dansade vi för att äta i en nästan tom matsal tillsammans med en mycket förstående matte-Helen.

 

Det var kallt i korridorerna, men i musiksalen var det varmt och skönt. Jag tycker så sjukt mycket om mina musiklektioner, Anders är så himla fin och duktig, och Tatjana och Tobbe gör lektionerna värda besväret. Omar, Hanna och Hanneli är också guldkanter, och av någon anledning tycker jag att det är lugnande och roligt att lyssna på kvinter, septimer, överstigande kvartar och små terser.

Fanny följde med, och gruppen som bildades bestod av mig, Tatjana, Tobbe, Hanna, Hanneli och Emelie.

 

Vi hade ganska svårt för att bestämma oss för en låt, alla hade olika musiksmak, och mest var det kanske jag som satte käppar i hjulen för gruppen. Till slut bestämde vi oss för Summer of 69, och alla var peppade.

Hela den här veckan har ilska och irritation bubblat under skinnet, och brottats med dåligt samvete och skuldkänslor. Jag vet inte varför, men varje gång Tatjana bytte låt på sin mobiltelefon för att kolla om det fanns nåt vi kunde spela så darrade nerverna av irritation, och mitt huvud förstorade tankar om att hon prompt måste ha en låt från hennes mobil, när jag ju visste att hon bara letade efter möjligheter när jag hela tiden satte mig på tvären.

 

När lektionen var slut fick jag ännu mera skuldkänslor efter att ha varit arrogant och okänslig gentemot Fanny, som om allt i hennes liv var perfekt och bra hela tiden.

 

Djupa andetag.

Blunda.

Öppna ögonen igen.

Prata.

 

Skönt att få komma över en tröskel av missförstånd och ledsamheter, jag avskyr verkligen att uppröra Fanny.

 

Vi promenerade under prat och skratt mot SF Bio, där vi fick syn på Evan som hunnit dit precis före oss. Biljetter köptes, och sedan bar det av ut i vinterkylan för att hitta en ”Automatic teller machine” så att Fanny kunde ta ut pengar. Pratet blev till vita moln som seglade iväg på den isblåa himlen, och Fanny lekte att hon var en bil. Tydligen hade hon glömt att byta till vinterdäck, för hon slirade lite i snömodden, men klarade sig fint.

 

Bankomaten lyste med sin gröna och blåa skylt, och ledde vägen till vårat mål. Fanny lyckades med undret att ha två gula kort i sin plånbok, vilket efter många uppgivna försök att ta ut pengar resulterade i fler vita moln, och miner som får tillgivenhet att värma hjärtat och ögonen.

 

Efter att ha ätit på Your Choice Salladsbar där Evan var fet, jag gjorde bort mig med ”that's what she said” ungefär fyrahundra gånger och Fanny löste kuben nästan lika många, lurade de mig att det var fem minuter tills bion började.

 

Jag har varit så känslig den här veckan. Även om jag skrattade, även om jag såg ut att inte bry mig, stack det lite i hjärtat när de inte berättade att det var ett skämt förrän efter att jag köpt popcorn och ville gå till salongen. Jag visste att Fanny hade min mobil i fickan, och det störde mig inte alls, för jag litar ju på henne.

Men jag kände mig sviken, bedragen och framför allt dum.

 

Det är de små sakerna som staplas på hög.

 

Jag sa ingenting, utan följde med dem när Fanny köpte godis, och efter en liten stund var allt okej igen.

 

Och filmen var fantastisk. Den var långt över mina förväntningar (som inte hade varit skyhöga, men ändå) och att träffa Sara var också en glädjegnista.

 

Kanske saknade jag bara Meg. Kanske var det för att det går så dåligt i volleyboll. Kanske känner jag mig ensam och bortglömd.

 

Kanske är det bara alla små saker som läggs på hög och som måste göras av med på något sätt.

 

Men ute i kylan sent på kvällen blev avslutet på dagen inte alls det jag velat ha. Mössknyckning och dylikt har alltid varit en ingrediens i vårat umgänge, men när Fanny och Evan tog min vante orkade jag bara inte. Jag blev arg på Fanny och Evan, kylan verkade ha ätit sig in i mig och förstört det lilla som fanns kvar av värmen från kokongen som jag vaknat upp i. Arg på dem, arg på mig själv, arg på vintern styrde jag till slut stegen mot stationen utan min högra vante. De gick efter mig, trodde kanske först att jag skojade. När jag sen inte skrattade åt dem, fällde en dum kommentar, eller ens såg på dem när de sprang ifatt mig, utan fräste argt, blev de tysta.

 

De sa inte förlåt på riktigt. Hur mycket var jag värd egentligen? Har inte jag också gränser? Var tankar som flög runt i ursinne i mitt huvud. Men arg på mig själv blev jag när jag kallt avvisade handen som Fanny försökte lirka in i min.

 

Vad hade hon gjort för att förtjäna det? Varför var jag tvungen att driva det så långt? Är jag så masochistisk, att jag inte tar en hand som säger förlåt när jag egentligen vill det?

 

Jag grät på mina skor på stationen, på mina vantar - mina helvetes jävla vantar – och på Fannys jacka. Hon sa att hon förstod. Jag tror att hon gjorde det.

 

Jag vet att hon gjorde det.

 

Och efter hur jag hade betett mig, tyckte hon inte alls att jag hade varit elak, visste att jag inte hade velat vara det heller.

 

De tre musketörerna åkte hem åt olika håll, som vänner igen, och kanske lite närmare varandra än förut.

 

För henne skulle jag kräla i stoft.

 

 

Hela den här veckan har varit mystisk.

Ibland har jag varit så glad att jag kunnat dö, men under skratten och skutten har det funnits saker som gör mig irriterad, arg, besviken på mig själv, retlig, orolig, nervös, förbannad, jobbig, ilsken och självkritisk, och det bubblar som bitter galla under skinnet och bara väntar på att får explodera som en glasflaska mot en betongvägg. jag tror att jag snart behöver en paus, för jag orkar fan inte mer nu. skönt att det är helg i alla fall, då man kan koncentrera sig på övningskörning och sömn. välbehövd sådan.

imorgon kommer nytt inlägg om dagens strapatser.



jag kör av vägen när du inte sitter bredvid och knäpper bland radiostationerna

Eftersom mina senaste blogginlägg har varit lite torftiga på senare tiden så kommer här min superba förklaring, nytvättad och aldrig tidigare använd -  totalt out of the blue!

...Läxor.

usch, jag vet, I'm a despicable person, shoot me now!

eller vänta, hoold it! jag ska gottgöra er, som den magiska fe jag är.

[hostar diskret]

Jag vaknade på tisdagen av att rummet var ljust och pappa morrade ondskefullt om att Moa och jag skulle gå upp genast, och nu var det snabba ryck, och klockan var fem över halv sju!

förvirrad som en annan cockerspaniel virvlade jag upp ur sängen med huvudet fullt av frågor om vem jag var och varför mina fötter var så kalla när mitt täcke var så varmt. inget svar fanns, så jag brakade ner för trappan för att äta lite frukost på fem minuter och sedan packa skridskor.

ett par skridskor är inte så tungt.

tre, däremot, är det.

pendel buss och promenad slaktade mina axlar, men skridskorna togs emot med guldstjärnor av Lina och Fanny, vilkas gymnastiklektion på is därmed var räddad.

inte alls pepp på att skrilla runt utomhus i snålblåsten, men Pelle, som den ängel han är, hade fixat så att vi fick vara inne i hallen!

SCORE

fötterna torterades efter ungefär en timme, och resten av tiden var en fråga om huruvida fotbollen som man skulle sparka på var värt besväret eller inte. det var mot alla odds en sjukt rolig gympalektion.

när dagen var slut och småkillarna som bestämt sig för att byta om i vårat omklädningsrum hade spelat tuffa tills Fanny slängt dem åt sidan (Fanny är min idol) styrde jag stegen mot sporthallen, där träningen väntade.

Jag blir så sjukt arg på mig själv när jag gör fel fastän jag vet hur jag ska göra rätt, och fastän jag gör rätt i vanliga fall. vänsterhöften pekar numer i alla fall mer åt rätt håll, men armen måste också justeras tack vare det.

andas djupt och tänk på apelsinerna, så löser det sig.

[Rasmus, är jag verkligen en känslomässig katastrof?]

Solen stack fram sitt ansikte idag! Nej kanske inte på riktigt, men det är i alla fall så jag känner när Rasmus och jag har en lucka i kalendern samtidigt och stämmer möte på Elsas Hus för kamratligt umgänge av högsta klass.

som brukar betyda chokladbollar, skratt och te.

men det är fan nåt av det finaste som finns, för det är med en av de finaste som finns.

(such a poet!)

jag längtar till våren, och till beachlägret i Turkiet som jag och Frida åker på i vecka 18!
v å r v å r v å r ! !

jag längtar även till måndag, då strukturerad träning väntar. seriöst, jag borde inte stanna kvar efter att Tim sticker, det blir bara flams och trams.

men innan måndagsträning med sin guldkant kommer ska jag träffa Fanny och Evan och umgås. vi är ju trots allt de tre musketörerna, minus värjorna och de kalasfina kläderna.

Fanny och jag lagade mat i hennes grön-blåa kök innan vi åkte hem till Tom för att umgås på fredagkvällen.

diverse olika drycker intogs, saga dansade, Martin ringde den lokala puben i efterfrågan om sin mamma, isak tävlade mot Saga i shot-roulett, och Martina och Saga förbjöds att baka kladdkaka.

efter Allsång med Isak i köket åkte Fanny hem för att sova, och efter ett tag fanns bara Martin, Tom, KE, Isak och Saga kvar i lägenheten. datorn plockades ner från sin plats på barskåpet, och barnen tittade på Hem till Midgård. (de mesiga pojkarna somnade innan hela säsongen var slut, så jag fick stänga av och plocka undan skiten själv)

åkte hem vid halv ett efter en trevlig frukost, och på tåget hem bestämdes det i en hast att fika skulle intagas med Fanny och Evan följande dag.

väl hemma hann planerna ändras fram och tillbaka tills det slutade med Kvartetten minus Ett på ett fik vid tio på kvällen. Varma drycker spilldes ut, mössor stals, sötningsmedel förtärdes och kunder skrämdes iväg.

När Coffehouse by George stängde gick vi iväg mot Fannys buss i kylan. efter många om och men hamnade vi på McDonalds där pommes med glass erövrades (ja jag vet, slut på fancy ord som betyder äta) oxh femkronor snurrade på bord.

träffade även Alice där, och jag misstänker att hon var en aning dragen, ty hennes kompis pussade mig på kinden och kletade ketchup på den efteråt.

kladdigt, men trevligt i högsta grad.

när Evan åkt hem så åkte Fanny och jag hem till henne, och idag (söndag) var det möte i Parkleken för laget.

efter mycken diskussion åkte tjejerna och tittade på LVC's match (och åt mat! seriöst, det var bäst i världen!) bollrullare var vi i skift, och Linnea gjorde dagens knäppaste när hon två gånger (HAHAHA) öppnade dörren till toaletten som tydligen hade ett trasigt lås, där jag befann mig.

inget oanständigt hände, dock väldigt mycket skratt. haha Linnea, jag brukar bara stänga dörren?

Var tvungen att gå innan matchen var slut, oooch nu ska jag prova att skicka mejl till Cecilia igen.

Den elfte Januari blev hon en stor flicka. Ryman.

lite bakgrundsinformation om Frida

Frida och jag möttes för första gången på en volleybollplan - kanske var det ödet som talade? det var ingenting som sa klick vid första anblicken, särskilt när man hade volleyboll att tänka på, men efterhand lärde jag mig mer om flickebarnet, och efter att ha förklarat att jag älskade henne för att hon tyckte att en viss person inte alls levde upp till sitt rykte (ja, ni vet väl alla vem jag menar, och nej, jag är inte så ond nuförtiden.) stegrades vår vänskap, och fortare än Tim på tandemcykel hade jag Frida under mitt skinn och i blodet.

och där ska hon sitta, det är där hon ska vara.

Frida är en glad och hoppig tjej som är bra på att ta ansvar, tjata på Tim, sjunga högt i duschen, dricka te, prata, lyssna och peppa allt och alla runt omkring sig. frida är aldrig rädd för att vara sig själv, någonting som jag beundrar henne starkt för. Hon är en sån där person som är vacker på ett sätt som man bara kan vara om man inte själv vet om det.

alltså på riktigt.

Frida och jag har upplevt mycket och lite tillsammans, såsom QL, Cornetto citron under vinterhimmel, stockholms tunnelbana, blåmärken, beach-sand i trosorna, cigaretter på en balkong vid havet och i runda slängar en miljon high-fives. grattis på 18 års-dagen Frida!

....high five för den!

Det var tolv spelare som lämnade linköping klockan 07:18 för den fjärde delen av Stockholmsserien i Uppsala. Trots fippel med säkerhetsbälten, sena tränare och glömda match-tröjor kom vi oss iväg. Team Vallas två lag anlände till hallen i Uppsala, där stämningen genast blev en aning ansträngd. ingen fara fter att dela omklädningsrum med Sollentunas trevliga flickor, men när vi ville ut i hallen blev det tvärstopp.
av någon underlig anledning hade uppsalas hall bokat in en innebandy-träning till halv tolv. elva skulle matcherna ha börjat.

Efter otåligt väntande innehållande förlöjligande av sporten innebandy (Jag vet) fick volleyboll-tjejerna dock äntligen välla in i hallen, och uppvärmningen startade direkt.

Två lag, ett i respektive grupp, var anmälda av Team Valla, mötande vad som visade sig vara väldigt olika hårt motstånd.
Trots hårt arbete genom bestämt och skickligt spel från Valla 1 i Svart Grupp, slutade laget med 0-2 i set mot både Södertälje, Gotland och Sollentuna, med ett näst intill brutalt Södertälje som slutligt vinnande lag i gruppen. att tilläggas om Sötertälje (heter laget södertelge?) finns bara två ord: FULT SPEL. när domaren blåst fortsatte de att serva, träffade våran passare, och Team Valla fick spela med fem lagmedlemmar.

pil och båge.


I den andra gruppen visade Valla 2 för mycket färdigheter för sina sämre utrustade motståndare, varför samtliga matcher slutade 2-0 mot samtliga. (Tyresö Z, Tyresö 1 och Uppsala.)
Särskilda omnämnande görs av Karin Wrigfors, passare i Valla 1, som trots sin skada spelade sista matchen mot Sollentuna med sann glöd, och Rebecka Strengbom från Valla 2 som var oföränderlig i sina anfall, och som bidrog mycket med sina fantastiska servar.
Allt som allt var dagen utmanande och belönande, och alla spelare representerade både sig själva och klubben på ett beundransvärt sätt. Det här laget fortsätter hela tiden att utvecklas i en rasande fart, till sina motståndares förvåning och förskräckelse. På måndag är vi tillbaka i hallen igen, förberedandes inför nästa turnering som kommer att hållas i Tyresö den 14 Februari.


...

jag gillar att jag blandar det jag skrev till Bosse med mitt talspråk. noot.


det här grymma blocket får representera vad vi tänker göra med våra nästa motståndare.

Dagarna har flugit fram. Flugit har även Meg gjort, och hon är just i detta nu på väg i ett plåtplan tillbaka till Australien. trots att jag bannade mig själv för det så blev det gråt och snor när hej-då-stunden tog vid, men lyckligtvis skildes vi med ett skratt. det är trots allt i de stunderna man vet att man kommer träffas igen.

men innan Meg flög sin kos var det fika-stund med the Fantastic Fyra (nej, inte filmen) och Fanny Evan Meg och jag traskade ner till Elsas hus på torsdagseftermiddagen efter en mycket händelserik bildlektion där mössor blivit bytta, ö-modeller färdigplitade, och min väska tuttad fjutt på. för att komma in på ett sidospår - JA, det var någon hjärncellsbefriad idiot till imbecill som gjort sig besväret med att sträcka på sig, knäppa på en tändare och elda min väska lite när jag inte befann mig i närheten.

Första pris, och ni vet alla i vad.

Halva handtaget sveddes bort, och det hamnade smält handtag på sidan. Nu vet jag ju i alla fall vilken som är min.

...JÄVLA IDIOTJÄVEL, JAG SKA ELDA UPP DITT BARNBIDRAG! PYROMANPSYKOPAT!

[tillbaka till trevliga minnen]

På Elsas Hus fikades det för fulla muggar, trots att mitt te blev sjuk failat. efter ungefär en timme föreslogs den briljanta idén att vi skulle åka hem till Meg, men då fick jag ångest. viktigaste träningen innan en turnering är ett STORT NO-NO att missa, så det var antingen att göra hela laget besviket inför matchen, eller Meg besviken på hennes sista natt.

KAMEL-ÅNGEST.

men, som den ultimata kompromissaren Evan är kom han på att alla kunde åka åt varistt håll (Meg och Evan för middag, Fanny för naptime, middag och läxor, och jag för volleyboll) för att sedan mötas hemma hos Meg och sova över.

kunde inte ha varit bättre! Megs värdfamilj var den gulligaste jag sett på länge, de hade ett litet hus med tre våningar som var inrett gammaldags med moderna inslag och som BAD om att bli utforskat, och ett annat hus bredvid, där Meg bodde. (FINFINT!) godis åts, Evan kittlades, The Game förlorades, HA-HA spelades och så vidare i all oändlighet tills brottningsmatcher på madrasserna tröttade ut The Fantastic Fyra nånstans vid halv två.

Aj Då.

Fredagsmorgonen startades klockan sex, men Saga och Fanny bestämde raskt att skippa första lektionen som skulle vara matte, på grund av ultimata förlorar-känslor inför läxförhöret. så bussen togs in till stan med andra lektionen som mål. hurra för engelska!

...trodde vi.

En annan ultimate fail var nämligen det faktum att Engelska var första lektionen, och matte den andra. Adjö Engelskan, Hej Svejs matteprov! ...FAN!



Sammanfattnigen blir dock att det var ett magnifikt avslut på Megs vistelse i Sverige!

äntligen lite liv och rörelse!

Idag gick jag upp vid tolv (efter att ha väckts om och om igen av att brandlarmet ville tala om att batterierna var dåliga. curse it!) och åt frukost. efter den upptäckte jag att solen faktiskt nådde fram mellan träden, så ut i snön och fota! åh, det var en himmelsk upplevelse att trampa runt i det pudriga vita som var snö, och titta på det skinande guldiga som, var solstrålar! jag har verkligen saknat solen de fem dagar jag suttit inomhus!

efter dusch och städning och mat var det dags att åka till Tina, där Megs going away-party skulle hållas. ååh, läsk dracks, lekar lektes, demolerade pepparkakshus knaprades på, och stämningen sjöd. vi spelade in hälsningar till Meg på Beckas kamera, och jag längtar tills editeringen är klar! Meg vet inget om dessa planer dock, mouhahahah.

runt tio-snåret började folk dra sig hemåt, men eftersom Fanny jag och Evan hade  en väldigt viktig brottningsmatch över en mössa, så fick det vänta. Tom och Tina drack cola med whisky (eller tvärt om?) och tittade på Grotesco på YouTube, och Evan, Fanny, Meg och jag kittlades, brottades och patade i den legendariska soffan.

halv tolv åkte Fanny och Evan hem, och jag och Meg hade serioustalk till halv ett, då vi åkte hem och lämnade Tom och Tina åt deras öden.

dagen har minst sagt varit bra, men eftersom klockan är fem över ett och jag fortfarande kan känna en svag doft av whisky var jag än går (seriöst, öl är kul, men LIQUOR aldrig mer!) trots att jag bara tog ungefär fem-sex klunkar (SMÅ! no tolerance!) så ska jag sova nu. mer prat och bilder kommer imorrn, och åååh, jag längtar tills skolan börjar, jag har varit äckligt isolerad i fem dagar! today was a space to breathe. (hoppas på fika med Fanny Meg och Evan snart!)

baj baj lingonpaj

seeeg daaag.

steg upp vid två, löste rubiks kub, åt frukost, lullade runt i huset, löste rubiks kub, läste lite SO, läste lite manga, löste rubiks kub. igen.

jag har nu officiellt ätit upp kines-pepparkakan, men det var inte jag som började!

andra saker jag ätit upp: knäcken, chokladplupparna som jag fick av Frida (som man egentligen ska göra drickchoklad av), min värdighet.

 

den här bloggen har inget liv, så här kommer den fantastiska sagan om Bertil med Dragspelet!

Bertil med Dragspelet gick ner för gatan, trallandes på en utomordentligt fånig sång. ni vet, en sån där som sätter sig på hjärnan direk, och sakta men säker förtär och muterar allt omkring sig tills det bara finns en liten kvidande gröt kvar där hjärnan befunnit sig? ja just precis, en sån.

I vilket fall som helst så var Bertil med Dragspelet ovanligt glad idag - han hade köpt nya öronmuffar, och de värmde bra om knäna (Bertil med Dragspelet hade aldrig riktigt förstått poängen med öronmuffar) så han kunde nästan gå med lederhosen året om. Ack, vilken lycka! aldrig mer skulle han behöva ha overall, målardräkt, fotbollsstrumpor eller något annat otyg på sig! han log ett fjantigt litet leende som tryckte de pluffsiga kinderna närmare de pluffsiga öronen, och fick de små kisande ögonen att kisa ännu mer. nu tror ni kanske att Bertil med Dragspelet är av den lite större modellen. ja, ni kanske rent av tror att han är av storleken "Pråm"! men där tar ni fel, gott folk. Bertil med Dragspelet är endast pluffsig i ansiktet. annars är han smal som en get mellan två kassaskåp, ska ni veta.

Bertil med Dragspelet (vid det här laget har ni nog förstått att dragspelet är en utomordentligt irrelevant detalj, förmodar jag?) kilade runt ett hörn, och höll precis på att springa in i Flickan som Springer med Saxar (för att hon känner sig farlig då), och trots det långa namnet (och den långa saxen) lyckades Bertil med Dragspelet att undvika en förödande kollision. De hälsade vänligast på varandra i någonting som kan liknas vid en tävling i sliskig artighet - Bertil med Dragspelet (som är irrelevant) och Flickan som Springer med Saxar (för att hon känner sig farlig då) är nämligen ärkerivaler!

nu hade man kanske väntat sig en fight. en duell av blodigaste slag, där saxar möter dragspel i en svettig och ärofylld kamp! Och ja, en kamp blev det sannerligen:

"God dag, min bäste herre, en sån tur att du var kvick, så att du inga repor i ditt dragspel fick!”

”Ja väl var det, min fröken, och får jag säga nu? Det var en tjusig sax det där, söta lilla du!”

”Saxen går väl an ibland, men inte är den fin, inte så som dragspelet som häng på magen din!”

”Jag tackar allra ödmjukast, min söta fröken Sax, och jag skulle gärna prata mer, men måste gå nu strax.”

”Då möts vi väl en annan gång, vid en annan plats, en annan dag i veckan vid en tid som inte satts!”

 

varpå Flickan som Springer med Saxar (för att hon känner sig farlig då) kilade iväg längs med gatan, utan att låta Bertil med Dragspelet (som var ganska irrelevant) få sista ordet. Knävelens byflänga, nu fick den satans tösen sista ordet igen! Tänkte han, och svor på att ha minst tio tusen artiga rim färdiga före kvällen.

 

Bertil med Dragspelet fortsatte ner för gatan med bestämda steg – det var dags att skrida till verket.

 

jag är numera anmäld till vårens båda Impact-läger, och i sommar bär det av till tyskland på Seminare-camp. yare yare, tiden flyger iväg minsann.

jag vet inte riktigt vad jag vill skriva, jag har egentligen inte gjort något spännande idag. jag är sjuk, höhö, så jag har suttit vid datorn (Fast jag borde pluggat) och jag har velat rita (fast jag borde pluggat) oooch... det var det.

om du följer den här bloggen så kan du nog sluta följa den, jag är inte så mystisk som jag kanske verkade i mitt förr-förra inlägg! (neeej, skräm inte iväg dem!)

jag har börjat skriva sångtexter på svenska igen, och det är quite disturbing, för jag har en massa engelska texter som jag inte är färdig med än.

men svenska kändes rätt i alla fall.

jag tror att det beror på Melissa Horn, jag tycker om hennes texter.

...

MÅSTE PLUGGA!

jag börjar befara att med alla studier, volleyboll-träningar och cisv-läger i antågande, så kommer det bli svårt att finna tid för ett jobb. vart tog all tiden vägen?

det finns inga ord med vilka jag kan berätta om lägret i Umeå. kanske AWESOME, men det är ju ingen annan som förstår då. det får helt enkelt vara ännu ett mysterium i den mystiska bloggen om mitt mystiska liv. ähum.

underbara dagar som i en ballong - sen är man hemma och den spricker kanske

men inte idag.

inte nu.

inte när jag hade det så bra med er <3


Karin vinner!

ni är mina bebis. impact post nästa, ja tack!